Betyg på DN Debatt 26 sep: 8/10

dagens DN debatt argumenterar Per Molander för att reglerna för hur man röstar om budgeten bör vara nedskrivna och tydliga, och inte, som nu, baseras på oskriven och luddig praxis. Artikeln är välargumenterad och intressant. Min främsta invändning är att den är väl teknisk och inte förklarar diverse begrepp och idéer ordentligt. Dessutom är ingressen (som jag antar att DN skriver själva) inte en riktigt adekvat beskrivning av artikeln. Den får betyget 8/10. [Redigerad 19 nov]


Författaren skriver i första stycket:

Viktiga regler ska fästas på papper. Därför är det märkligt att centrala delar av riksdagens beslutsordning inte har stadfästs utan vilar på praxis, en praxis som under senare år har visat sig inte vara stabil. Det gäller både riksdagens generella regler och de specifika reglerna för budgetbeslut.

Min fetstil. Det kan tyckas självklart, men man skulle ändå vilja ha lite mer argument för det. Bl a vilar ju Storbritanniens konstitution delvis på icke nedskriven tradition.

Vidare skriver författaren:

Riksdagsutredningen ledd av Ingegerd Troedsson presenterade våren 1993 ett förslag till nya arbetsformer i riksdagen: alternativ för motionsrätten, årscykeln i riksdagen och budgetbeslut. För de senare diskuterades fyra alternativ … Det andra var det vi har i dag, rambeslutsmodellen eller tvåstegsmodellen.

Min fetstil. Denna modell borde förklarats.

Vidare skriver författaren:

Syftet med reformen var att bidra till en långsiktigt hållbar finanspolitik. Syftet var inte att sänka utgiftskvoten.

Min fetstil. Detta ord borde förklarats. Jag förmodar att han menar offentliga (snarare än enbart statliga) utgifter som procent av BNP.

Vidare skriver författaren:

Avsikten var inte heller primärt att underlätta regerandet för minoritetsregeringar. Det kan möjligen bli en konsekvens. Om det blir det eller inte beror på hur regelverket för beslutsfattande i riksdagen i övrigt ser ut. Det finns visserligen samband mellan regeringars livslängd och viktiga utfallsvariabler – underskott, statsskuld och så vidare – men den kopplingen är indirekt.

Min fetstil. Man förstår inte riktigt hur detta passar in i argumentationen. Naturligtvis påverkar underskottet och statsskulden hur lätt det är att regera, men det har inget att göra med regelverket för beslutsfattande som han skriver om i meningen innan.

Vidare skriver författaren:

Rambeslutsmodellen i kombination med riksdagens omröstningsregler gjorde det lättare för en minoritetsregering att få sitt budgetförslag accepterat i riksdagen.

I så fall blev det väl inte “möjligen” en konsekvens, som det står i ovanstående citat, utan definitivt en konsekvens.

Vidare:

Det vållade förståelig irritation på regeringssidan men av någon anledning mindre upprörda känslor än i samband med den föreslagna ändringen av brytpunkten hösten 2013.

Brytpunkten är den inkomstnivå där man börjar betala statlig skatt, något som borde tydliggjorts.

Vidare skriver författaren:

I dag tillämpas en så kallad successiv eliminationsmetod. Först röstar man mellan de två svagaste oppositionsalternativen och eliminerar det svagaste, och sedan går man vidare. Till slut ställs det starkaste oppositionsalternativet mot regeringens förslag. Praxis säger att man som riksdagsledamot om man har förlorat en omröstning lägger ned sina röster i de följande omröstningarna. Det innebär att man bara har en röst. Men detta är bara praxis; regeln är inte fäst på papper. Sverigedemokraterna förklarade sig obundna av tidigare praxis när de inträdde
i riksdagen 2010, och det är en av orsakerna till den osäkerhet som nu råder. Ett första alternativ som skulle stärka en minoritetsregerings position vore att fastlägga denna praxis.

Min fetstil. Detta borde förklarats lite utförligare.

Skälet till att fastläggandet av denna praxis skulle stärka en minoritetsregerings position är som följer. Säg att man har tre grupper: de rödgröna, Alliansen och Sverigedemokraterna, där den som är störst av de rödgröna och Alliansen får bilda regering. Enligt den successiva eliminationsmetoden röstar först sd mot Alliansen (som just nu är i opposition). Sd förlorar, och det går därefter vidare till omröstning mellan de rödgrönas och Alliansens förslag. Om sd nu måste lägga ner sina röster (som de måste om praxisen om att man brukar göra så fastläggs) så kommer de rödgröna vinna omröstningen mot Alliansen. Om de däremot inte måste göra det kan de rösta på Alliansens förslag och därigenom besegra de rödgrönas förslag. På detta vis stärker detta förslag en minoritetsregerings möjligheter att få igenom sina förslag (när man har en splittrad opposition).

Vidare skriver man:

Ett annat alternativ, som är det som de facto gäller i dag, är att ledamöterna kan rösta hur många gånger de vill. Ett tredje alternativ skulle vara att föreskriva att ledamöterna ska rösta i alla omröstningar. Det är den regel som tillämpas i det norska stortinget, och den ger helt andra förutsättningar för regeringens arbete i riksdagen.

Dessa förslag har helt andra konsekvenser (dvs de stärker knappast minoritetsregeringars möjligheter att få igenom sina förslag).

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s