Betyg på DN debatt 1 oktober: 2/10

dagens DN Debatt skriver åtta företrädare för Professionsförbundet att respekten för professionerna måste återupprättas. Artikeln innehåller en lång rad svagheter. Kopplingen mellan professionalismens föregivna tillbakagång och sverigedemokraternas uppgång ges ingen evidens och känns minst sagt svag. Begreppet professionalism ges ingen klar definition (man skriver förvisso ”[a]tt vara professionell är att utöva sitt omdöme på grundval av sakkunskap” men det särskiljer inte professionerna från andra yrkesgrupper). Uppfattningen att professionella måste kontrolleras och utvärderas avfärdas utan argument. Genomgående kännetecknas argumentationen av brist på argument, tvärsäkerhet och vaghet. Den får därför betyget 2/10 (lägst hittills). En omfattande genomgång av problemen med artikeln ges nedan.

Första och andra stycket:

Över hela Sverige pågår diskussionen: Hur kunde SD växa sig så starka? Vad krävs för att få deras 800.000 väljare på bättre tankar?

Så många rasister rymmer inte vårt land. Förklaringen ligger djupare. Vi betalar nu priset för en omläggning av den ekonomiska politiken som har tagit oss bort från full sysselsättning och generell välfärd.

Hur vet författarna det? Det är definitivt inga okontroversiella påståenden. Således borde man gett evidens för dem.

Andra stycket:

Misstron avser hela det socialliberala och socialdemokratiska projektet, som bygger på utvecklingstanken och att inte lämna någon del av befolkningen utan framtid. Det är ett projekt som inte accepterar att grupplojaliteter bestämmer vem medborgaren är eller får lov att tycka och tänka. Det är inget högerprojekt och inget vänsterprojekt. Det är ett framtidsprojekt.

Deras artikel har i alla fall en udd högerut (jmf attacken på den ekonomiska politik som ”har tagit oss bort från full sysselsättning och generell välfärd”).

I tredje stycket övergår man från att tala om sverigedemokraternas framgångar som en följd av misslyckandet med att förverkliga ”framstidsprojektet” till att tala om artikelns huvudtema: den bristande respekten på professionalism:

En förbisedd förutsättning för att förverkliga framtidsprojektet är yrkeskunskap och professionalism, omsatt i likabehandling, lag, offentlighet och förutsägbarhet.  I Regeringsformen 1:9 står: ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.”

Så skapas ett samhälle byggt på förtroende till det offentliga och till politikerna. Varför saknar nu 800.000 väljare detta förtroende?

En hörnsten i det moderna samhället är professionalism. Sedan 1800-talet har professioner växt fram: läkare, domare, universitetslärare, präster och många andra.

Längre ner, i det åttonde stycket, skriver man att respekten för professionalism har sjunkit:

För att detta ska fungera krävs förtroende till professionalism. Sedan 1980-talet har såväl offentlig sektor som offentlig debatt i stället präglats av misstro mot professionalism. Den har kommit från såväl vänster som höger. Sjukskriver inte läkarna väl frikostigt? Sätter lärarna rätt betyg? Vet vi att ingenjörerna kan avväga funktion och ekonomi?

Argumentationen här är inte direkt klar, men det är i alla fall tydligt att de vill associera sverigedemokraternas framgångar med den sjunkande respekten för professionalism. Detta är problematiskt på flera sätt. För det första ger de ingen som helst evidens för denna koppling, något de definitivt borde givit, eftersom jag tror att det inte direkt framstår som en av de viktigaste förklaringarna till sd:s uppgång för de flesta läsare. För det andra är som sagt argumentationen relativt grumlig – man säger inte explicit att det finns en sådan koppling, utan bara antyder den. För det tredje framstår det som ett ganska billigt grepp. Eftersom många människor är upprörda över sd:s framgångar vill allsköns politiska grupper och intresseorganisationer kapitalisera på det för att argumentera för frågor de tror på av helt oberoende skäl (DN debatt-artikeln från 20 sep är ett annat exempel på det). Detta borgar inte för en god offentlig debatt.

Sammanfattningsvis kan man säga att artikeln definitivt vunnit på om den utelämnat kopplingen till sverigedemokraterna.

Nionde till elfte stycket:

Misstron har tagit sig uttryck i att de professionellas autonomi beskurits och att andra har givits rätt att bestämma. Framför allt har mycket makt flyttats från majoriteten av yrkesverksamma till en viss grupp – de med identitet som ekonomer.

Rektor är inte längre lärare med kollegialt ansvar för undervisningen utan budgetansvarig. Något liknande kan sägas om andra höga förvaltningschefer. Det finns i varje verksamhet allt fler utvärderingsinstrument och kontroller som begränsar de professionellas arbete.

Yrkeskunnande ses som något som måste tyglas, inte som något som är en förutsättning för att saker ska fungera. Det enda sättet att få de yrkeskunniga att göra det som är gott tycks vara att kontrollera dem och ge ekonomiska belöningar. Inte att ge dem frihet att göra det som de uppfattar som ett gott arbete.

För det första skulle man som sagt vilja ha en definition av ”profession”. Vad är det som gör ingenjörer och domare till professioner men inte ekonomer? (Man får förmoda att författarnas avståndstagande från ekonomer signalerar att de inte tycker att de är en profession.)

För det andra fanns det rimligtvis skäl till att man inrättade dessa utvärderingsinstrument och kontroller. Dessa skäl borde ha bemötts och avfärdats.

För det tredje borde författarna fört en mer nyanserad diskussion om vilka former av kontroller av professionerna som bör finnas. Rimligtvis anser inte heller de att man inte bör ha några utvärderingsinstrument eller kontroller alls. Inte heller torde de avfärda idén om att ekonomiska belöningar kan ge professionella incitament att ”göra gott” helt och fullt. Överhuvudtaget framstår diskussionen här som tämligen onyanserad.

För det fjärde undrar man om författarna anser att något skiljer ”de professionella” från andra yrkesverksamma i detta hänseende, och i så fall vad? Bör professionella styras mindre av kontroller och ekonomiska belöningar än andra grupper i samhället – t ex fabriksarbetare? Jag får känslan av att författarna tycker det, men det står inte klart. I vilket fall borde denna ståndpunkt gjorts tydlig och argumenterats för (om författarna nu vill försvara den).

Längre ner:

När problem uppstår på grund av professionsstyrning, då är det dags att utkräva ansvar, men inte dessförinnan.

Det tycks vara sant per definition att ansvar utkrävs efter att problem uppstått, inte före. Men jag förmodar att författarna menar att politikerna inte ska inrätta nya kontrollinstrument förrän man observerat problem som uppstått pga professionsstyrning. Detta borde getts mer argument för.

Vidare föreslår de:

Professionalism återupprättas som styrande princip i all offentlig förvaltning, tillsammans med offentlighet, rättssäkerhet och likabehandling.

Detta förslag är svårt att utvärdera eftersom professionalism inte getts en ordentlig definition.

Professionalism påverkar nyanställning, befordran och lönesättning i offentlig sektor. Återupprätta meritokrati och minska utrymmet för att belöna följsamhet och lojalitet mot chefen.

Påståendet att meritokratin har försämrats borde stärkts. Vidare går ju idén om att belöna meriter väldigt väl ihop med idén om att man ska försöka få professionella att ”göra gott” genom att ge dem ekonomiska belöningar – en idé som författarna avfärdar ovan.

Lärarprofessionalism måste tillvaratas bättre och skolan måste åter bli likvärdig för alla barn i Sverige.

Skolans eventuella bristande likvärdighet är helt klart en red herring som inte har något att göra med tesen om att professionalismen måste stärkas.

För att återskapa förtroendet för det öppna samhället måste vi ge konkreta bevis på att den offentliga sektorn fungerar och ger hopp om en bättre framtid för alla människor. Det innebär att tågen måste gå i tid, att utbildningen såväl som betygen i skolan blir likvärdiga för alla och att polisen löser även vardagsbrotten. Förutsättningen för allt detta är professionalism.

Som sagt borde kopplingen mellan det föregivna bristande förtroendet för ”det öppna samhället” och professionalismens fall stärkts betydligt. Min gissning är att den framstår som lätt löjeväckande för många läsare. Dessutom är förtroendet för det öppna samhället knappast särskilt lågt. Förtroendet för politiker är t ex 67 % idag mot 45 % 1991 (se s. 31 av VALU). (Detta är visserligen inte samma sak som förtroende för ”det öppna samhället”, något som mig veterligen aldrig testats empiriskt, men det torde ändå finnas en stark korrelation mellan dessa två sorters förtroende.) Således har förtroendet för politiker ökat snarare än minskat under den period som professionalismen, enligt författarna, nedmonterats. Det är ett svårt problem för deras tes.

 

Advertisements

One thought on “Betyg på DN debatt 1 oktober: 2/10

  1. Inte en särskilt vettig artikel, nej. Väldigt bra sågning, men du skulle ha kunnat påpeka ännu fler missar de gjort:

    Det är inget högerprojekt och inget vänsterprojekt. Det är ett framtidsprojekt.

    Floskel.

    En hörnsten i det moderna samhället är professionalism. Sedan 1800-talet har professioner växt fram: läkare, domare, universitetslärare, präster och många andra.

    De har ju en luddig definition, men om de nu nämner präster så har ju dessa funnits sedan medeltiden i Sverige. Hantverkare, handelsmän och sjöfarare borde också vara professioner.

    Misstron har tagit sig uttryck i att de professionellas autonomi beskurits och att andra har givits rätt att bestämma. Framför allt har mycket makt flyttats från majoriteten av yrkesverksamma till en viss grupp – de med identitet som ekonomer.

    Det stämmer nog att folk börjat ifrågasätta diverse professionella mer – som genom att det blivit enklare att stämma sjukhus för dålig vård och att det skapats en myndighet som lyssnar på folks klagomål på skolan. Men folk har ju också klagat på ekonomerna – New Public Management är det ju många som hackar på.

    Lärarprofessionalism måste tillvaratas bättre och skolan måste åter bli likvärdig för alla barn i Sverige.

    Hur vet vi att det var det? Deras utgångspunkt – att välfärdsstaten var till för alla, gjorde bra för alla – är annars något de skulle behövt argumentera för.

    För att återskapa förtroendet för det öppna samhället måste vi ge konkreta bevis på att den offentliga sektorn fungerar och ger hopp om en bättre framtid för alla människor.

    Med det öppna samhället tänker jag på Popper, som vad jag förstod det, använde begreppet för att skilja de samhällen som tillät yttrandefrihet och var öppet för förändring gentemot de totalitära regimerna. Vad de menar med det är ganska oklart och deras koppling med det till att välfärdsstaten fungerar bra är knepigt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s