Betyg på DN Debatt 8 oktober: 4/10

På dagens DN Debatt kritiserar Israels premiärminister Avigdor Liberman den nya regeringens beslut att erkänna Palestina som stat (artikeln publiceras även på engelska). Artikeln är välskriven från ett retoriskt perspektiv men från logisk synvinkel innehåller den en hel del brister. Bl a är argumentationsgången ganska förvirrande för många läsare, skulle jag tro. Den borde definitivt varit mer välstrukturerad men kan dock sammanfattas som följer.

Författaren inleder med att skriva att beslutet ”förvärrar läget” i den israelisk-palestinska konflikten, men ger inget argument för det och återkommer sedan inte alls till frågan. Istället övergår han till att kritisera den svenska regeringen för att man inte kritiserar andra länder i Mellanöstern som är inblandade i konflikter lika hårt. Därefter (från det tolfte stycket och framåt) ger han ett ytterligare argument, nämligen att Israel varit mer kompromissvilliga än palestinierna. Slutligen går han i de två sista stycken till retoriskt angrepp mot regeringen och hävdar att vänskapligt sinnade länder inte blandar sig i andra länders inre angelägenheter på detta sätt.

Mitt betyg blir sammanlagt 4/10 (med reservation för att det kan finnas faktafel i artikeln som jag missat). Mina kommentarer följer nedan.


Författaren är inte riktigt tydlig med vilket huvudargumentet är. I första stycket, där man brukar introducera huvudargumentet, skriver författaren:

En sådan unilateral åtgärd främjar inte någon lösning av den israelisk-palestinska konflikten. Tvärtom förvärrar den läget.

Detta ges emellertid ingen närmare motivering här, och inte heller återkommer författaren till denna fråga. Istället övergår han i nästa stycke till att spekulera i att beslutet inte heller är ämnat att bidra till en lösning:

Detta besked är inte ämnat som en reell lösning på ett utrikespolitiskt problem. Syftet tycks i stället vara att blidka vissa delar av den allmänna opinionen i Sverige. Det är beklagligt att inrikespolitiska hänsyn får bestämma en kontraproduktiv och ansvarslös utrikespolitik.

Man ges ingen evidens för att syftet skulle vara att blidka delar av den allmänna opinionen. Dessutom behöver ju handlingar som syftar till att blidka en allmän opinion (eller, uttryckt i andra termer, göra som en stor del av väljarna vill) inte nödvändigtvis behöver vara utrikespolitiskt kontraproduktiva. Det kan ju vara så att den allmänna opinionen har rätt. Liberman anser förstås att Sverige inte borde erkänna Palestina, och han ger andra argument för det, men det här argumentet bidrar inte mycket.

Vad jag uppfattar som huvudargumentet introduceras istället i tredje stycket, där Liberman argumenterar för att det finne ett ”omotiverat fokus på den israelisk-palestinska konflikten”.

Med hela Mellanöstern i lågor, för att inte tala om andra regioner i världen där krig och instabilitet råder, strider detta omotiverade fokus på den israelisk-palestinska konflikten mot all logik. Utöver att det speglar inrikespolitiska förhållanden får det kompensera de många tillkortakommanden som det organiserade internationella samfundet har mött i sina försök att komma till rätta med de många komplicerade ärendena på den globala dagordningen. Av någon anledning uttalas fyra ord gång på gång som ett imperativ och en magisk lösning på många andra problem i regionen: ”Lös den israelisk-palestinska konflikten.”

Sedan Hassan Rouhani tillträdde som president har över 800 iranier avrättats av regimen, bland dem journalister, poeter, intellektuella och kvinnor anklagade för ”oanständigt uppträdande”. Har någon hört Sverige protestera? Har Sverige krävt en snabb lösning på detta brinnande problem?

Det kunde hävdas att detta är ett argumentationsfel: ett s k tu quoque:

Tu quoque or the appeal to hypocrisy is an informal logical fallacy that intends to discredit the opponent’s position by asserting the opponent’s failure to act consistently in accordance with that position.

Tanken skulle vara att om Israels handlande är felaktigt, så blir det inte mindre felaktigt för att de som påstår att Israels handlande är felaktigt underlåter att tillämpa samma principer på andra konflikter. Frågan om huruvida Israel agerar felaktigt ska, enligt denna uppfattning, avgöras enbart på basis av fakta om Israels handlande, vilket gör att fakta om hur Israels kritiker agerar i övrigt är irrelevanta.

Jag håller dock inte riktigt med om denna möjliga invändning. Fastän argumentet är irrelevant för frågan om huruvida Israel agerar felaktigt, är det inte irrelevant för frågan om huruvida kritikerna fokuserar omotiverat mycket på Israel-Palestina-konflikten. Man kan således kritisera den nya regeringens agerande med hjälp av detta argument.

Man kan dock tycka att det är lite märkligt att Liberman väljer detta som huvudargument. Det hade varit mer naturligt att fokusera mest på att direkt försvara Israels agerande i konflikten utan att jämföra med andra konflikter (han gör dock det längre ner). Att inte fokusera på det senare framstår som en tämligen defensiv strategi.

Vidare skriver Liberman:

Detta understryks av tystnaden om israelernas mänskliga rättigheter. Var ser man Sverige oroa sig för de miljoner israeler som år efter år har utsatts för våg efter våg av terrorism och för många tusen raketattacker?

Det kan inte sägas vara korrekt att det råder tystnad om israelernas mänskliga rättigheter i Sverige. Bl a är det mindre än tre månader sedan Löfvén utsattes för en hel del kritik just för att han försvarade Israel i följande termer:

Nu fler än hundra döda palestinier och över 700 missilattacker mot Israel. Hamas bär ansvar för att stoppa den dagliga raketbeskjutningen. Den upptrappade situationen efter kidnappningen av tre israeliska ungdomar måste brytas. Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig.

Längre ner skriver Liberman:

Hittills har Israel avstått från tre gånger så mycket mark som dess nuvarande territorium (Sinaihalvön, Gaza och närmare hälften av Judéen och Samarien). Som framgår av dessa exempel har bosättningarna aldrig varit något hinder för fred.

Även om bosättningar dragits tillbaka (Liberman ger exempel på det från artikeln) är det svårt att se att de inte skulle försvåra israeliska landavträdelser (vilka i det förflutna varit nödvändiga för fred).

Näst sista stycket:

Tror de som stöder unilaterala åtgärder verkligen att Israels regering – vilken israelisk regering som helst – skulle kunna kasta sina medborgares säkerhet och sitt lands livsviktiga nationella intressen över bord bara för att någon utanför regionen felaktigt tror att konflikten blir löst om palestiniernas position stärks? Skulle den svenska regeringen nonchalera sina medborgares intressen på grund av externa försök att diktera villkor i ett ärende av nationell betydelse?

Internationella påtryckningar kan naturligtvis ha en effekt – det finns många historiska exempel på det. Ett exempel är Sydafrika under apartheidtiden (definitivt inga jämförelser i övrigt dock).

Sista stycket:

Vänskapligt sinnade regeringar uppträder inte på ett sätt som undergräver deras vänners nationella säkerhet och tror sig inte veta bättre än sina vänner hur dessa bör möta de många utmaningar de står inför. Den svenska regeringen gör klokt i att ta sin avsikt att handla på detta sätt mot sin vän Israel under förnyat övervägande. Därmed korrigerar den ett olyckligt misstag och bidrar till att främja en lösning av den israelisk-palestinska konflikten.

Det här är ett ganska lurigt argument som bygger på att termen ”vän” är starkt positivt värdeladdad. Även många människor som är delvis kritiska till Israels politik vill nog att Sverige ska vara Israels ”vän” och argumentet kan därför ha viss effekt på dem. Dock anser jag att det inte är ett giltigt argument, i alla fall inte fullt ut. Det bygger på två felaktiga tysta antaganden. Det första antagandet är att vänskaplighet är en ”allt-eller-inget-egenskap”, medan det snarare är en egenskap man kan ha mer eller mindre av. Sverige är mer vänskapligt sinnat till Israel än till vissa andra länder (t ex Nordkorea) men det finns också länder Sverige är mer vänskapligt sinnat till (t ex Norge).

För det andra stämmer det inte att man inte kan kritisera vänskapligt sinnade regeringar, i alla fall om graden av vänskaplighet inte är väldigt hög. För att ta ett exempel från regionens historia kritiserade t ex USA Storbritannien, Frankrike och Israel för deras invasion av Egypten 1956, trots att man var nära allierad med särskilt Storbritannien (återigen, inga jämförelser i övrigt).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s