Betyg på DN Debatt 12 oktober: 7/10

dagens DN Debatt skriver Åke Rutegård, representant för köttindustrin, och professor Martin Wierup, vd för Svenska djurhälsovården, att Sveriges hårda djurskyddslagstiftning leder till att svenska uppfödare konkurreras ut och att köttimporten ökar. Artikeln är relativt välargumenterad och faktabaserad, även om man hade velat få lite mer kött på benen på några punkter.

Dock är det lite förvånande att man underlåter att ge följande argument. Man kunde hävda att man genom att ha mindre kostsamma regler som förbättrar konkurrensvillkoren för svenska uppfödare ökar den totala djurvälfärden, eftersom fler djur då kommer att födas upp under (bättre) svenska förhållanden än under (sämre) europeiska förhållanden. Istället för att ge detta djurvälfärdsfokuserade argument väljer man att helt fokusera på frågor som Sveriges självförsörjning av kött och förlorade exportmöjligheter.

Sammanlagt blir betyget 7/10. Mina kommentarer följer som vanligt nedan.


I tredje stycket skriver man:

Även om ”varje EU- land har rätt att pina sina medborgare som det passar”, som danskarna uttryckt, var det ett ekonomiskt vågspel att ett enskilt EU-land likt Sverige införde fördyrande regelverk inför EU-anslutningen. Anpassningen till den fria konkurrensen i EU med 25 procent lägre ersättning för slaktdjuren borde ha varit ett tillräckligt stålbad. Detta är nu avklarat – uppfödarnas effektivitet är väl i nivå med sina europeiska kollegers.

Argumentet här tycks vara att det faktum att svenska uppfödare fick högre kostnader av andra skäl – pga anpassningen till EU:s fria konkurrens – är ett skäl till att inte även införa ett fördyrande regelverk vad gäller djurskydd. Det är visserligen sant att djurskyddslagstiftningen bör beakta uppfödarnas ekonomiska situation i någon mån – och rimligen också gör det – men detta argument talar i första hand för behovet av övergångsperioder. Överlag tillför det inte mycket till huvudargumentet (att svenska djuruppfödare blir utkonkurrerade pga hårdare djurskyddslagstiftning i Sverige).

Utan dessa självpåtagna kostnader hade naturligtvis inte bara färre bönder upphört med sin produktion. Vi hade sett nysatsningar på export och fler arbetstillfällen på samma sätt som i Danmark. Efter EU-inträdet fördubblade Danmark sin svinproduktion på 20 år, från 10 till 20 miljoner grisar, medan Sveriges produktion under motsvarande period har minskat från 4 till 2,5 miljoner och kräftgången ser ut att fortsätta. Samtidigt växer den danska och är nu 29 miljoner, trots i övrigt likartade förutsättningar.

Detta är viktig och tydlig information. Dock hade man velat se källor.

För att vända utvecklingen finns skäl att reflektera över om vi rätt anpassat oss till de politiska och ekonomiska förutsättningarna i EU och hur klokt det var av svenskt lantbruk med LRF i spetsen att stödja de extrakrav utöver EU:s grundbestämmelser som sedan 1988 införts i den svenska djurskyddslagstiftningen och därefter fler krav i näringens egna program. Internt hävdades visserligen att det skulle leda till väsentligt ökad ersättning, och en export av en miljon grisar bedömdes möjlig redan år 2000. Tyvärr fick bönderna uppleva en annan verklighet. Visionerna var endast skrivbordsprodukter färgade av det reglerade jordbrukets föråldrade tankar.

Detta är något oklart för den oinitierade. Vad var argumentet för att dessa skärpta regler skulle leda till en väsentligt ökad ersättning?

Tiden kan inte rullas tillbaka och djurvälfärden ska givetvis inte sänkas, men vi kan minska kostnader för omotiverade krav och agera mera professionellt inom EU. Det är därför inte hållbart att införa nya krav, som exempelvis djurskyddsutredningen (SOU 2011:75) föreslår – några dessutom utan EU:s vetenskapliga stöd.

Genom att skriva att endast ”några” av dessa krav saknar EU:s vetenskapliga stöd implicerar man att det inte är hållbart att införa nya krav ens om de ökar djurvälfärden. Medan man alltså inte menar att djurvälfärden ska sänkas, anser man inte heller att den behöver höjas. Frågan blir då varför den nuvarande nivån av djurvälfärd, som sannolikt tillkommit genom diverse kompromisser och icke-ideala beslutsprocesser (författarna menar ju själva att dessa beslutsprocesser delvis inte varit vetenskapliga), är optimal. Vi har en bias till förmån för status quo som vi ska akta oss för.

Djurskyddsregler skall baseras på riskvärdering, som är den vetenskapliga metod som sedan många år tillämpas inom EU/EFSA. Den innebär att experter från berörda vetenskapliga discipliner utifrån kända fakta enas om en gemensam bedömning. Då uppnås en helhetssyn. Anledningen är man inom olika discipliner mäter välfärd med motstridiga mål. Frilevande djur får exempelvis större möjligheter att uttrycka sitt naturliga beteende, men de utsätts ofta för lidande i form av infektioner eller deras eget aggressiva beteende. Djurvälfärden är inte en absolut sanning. Det är slutligen en fråga om att totalt sett minimera olika förekommande risker även för kopplingar till livsmedelssäkerhet och folkhälsa.

I Sverige saknas en sådan process. Uppfödarna riskerar att få rätta sig efter beslut fattade på osakliga grunder. Detta belystes 2010 vid seminarier på Skogs- och lantbruksakademin. Vår nya landsbygdsminister och Jordbruksverket bör därför etablera en trovärdig process för riskbedömning eller använda EFSA:s bedömningar – de svenska frågorna är inte unika.

Här skulle man behövt en betydligt mer ingående beskrivning av hur de svenska beslutsprocesserna ser ut för att kunna bedöma på vilka sätt de är sämre än EFSA:s.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s