En återkommande kritik i mina artiklar är att det saknas evidens, källor och/eller argument som skulle kunna stödja författarnas teser. Bl a var detta ett viktigt tema i min kritik av artikeln om ”Stockholmsbågen” och den om möjliga uppgörelser i skolfrågorna (av Lärarförbundets ordförande). En annan liknande invändning jag ofta kommer med är att författarna underlåter att avfärda uppenbara motargument till deras teser. För ett exempel, se min kritik av Kent Perssons (m) artikel den 5 oktober.
Skälet till denna kritik är att underlåtelser att ge ordentligt med argument och evidens gör det svårt för läsaren att avgöra huruvida författarnas slutsatser är välgrundade. En invändning mot min ståndpunkt är, emellertid, att det pga platsbrist är omöjligt att ge så omfattande evidens och argument som jag hävdar att man bör göra. Allmänt sett så finns det en trade-off mellan hur mycket argument och evidens du ger för dina teser och hur kortfattad du kan vara.
Standardsättet för att komma till rätta med detta problem är att referera till andra texter där mer omfattande argument för ens teser ges. Vetenskapsmän och -kvinnor hänvisar t ex ofta till andra studier än deras egen, och citerar då oftast endast resultaten från dessa studier, inte evidensen för dem. Den som är skeptisk till resultaten kan på så sätt gå till de de refererade studierna och läsa vad resultaten är baserade på. Genom denna lösning kan man bli relativt kortfattad utan att tulla på kraven på evidens och argument för ens teser.
Naturligtvis är det i genomsnitt ganska få som går till de refererade studierna för att kolla upp de resultat som författarna hänvisar till. Vetskapen att några troligen kommer göra det, och att de kan upptäcka eventuell bristfällig evidens, ger dock författarna incitament att se till att endast referera till studier som verkligen är baserade på solid evidens. Detta system är således ett kostnadseffektivt sätt att se till att alla teser backas upp av tillräckligt omfattande evidens och argument.
Författarna använder sig förvisso ofta av denna metod, men inte sällan är det ganska hafsigt och halvdant gjort (ett exempel på det är Enna Gerins och Daniel Suhonens eftervalsanalys). Istället bör man ge referenser som är lätta och hitta och som backar upp exakt det som artikelförfattarna påstår.
En möjlig invändning mot detta resonemang är att vi bör lita på vad artikelförfattarna påstår även om de inte tillhandahåller källor: vi ska lita på deras expertkunskap. Med tanke på hur ofta påståenden som jag kollat upp visat sig vara felaktiga eller missvisande anser jag emellertid inte att det är en bra idé. Förvisso är jag mer benägen att lita på vissa påståenden som inte backas upp av källor (t ex de som framförs av författare som resonerar sakligt och nyktert och som visat sig ha rätt vad gäller andra påståenden) än av andra, men generellt sett anser jag att alla påståenden bör backas upp av källor.
Jag kan t o m tycka att det kan vara en bra idé att låta DN Debatt-artiklarna kompletteras med ett ”supplement”, där källor och liknande redovisas. Detta supplement skulle inte publiceras i papperstidningen och skulle endast vara till för den specialintresserade. Fördelen med att ha ett sådant skulle vara att det inte skulle gå att komma undan ordentlig redovisning av källor och evidens med hänvisning till platsbrist.
DN Debatt-betyg 