Betyg på DN Debatt 14 okt (2): 3/10

I dagens andra DN Debatt-artikel skriver Birger Schlaug att den digitala revolutionen tvingar fram kortare arbetstid. Artikeln innehåller en lång rad tvärsäkra påståenden som borde backats upp med mycket mer argument och evidens, samt även en del andra argumentationsfel. Sammanlagt ger den ett ganska demagogiskt intryck och får betyget 3/10. Mina kommentarer följer nedan.


I första stycket skriver Schlaug:

Då är det hög tid att börja ta sig an en av de riktigt omvälvande frågorna som kommer att bubbla redan under den här mandatperioden, för att sedan de närmaste fyra mandatperioderna tvinga fram en politisk kulturrevolution. Jag tänker inte på jättefrågorna om antibiotikaresistenta bakterier, pandemier och klimatanpassning utan om den våg av digital revolution som kommer att skölja över oss.

Varför just de närmast fem mandatperioderna? Den digitala revolutionen lär ju inte ta slut om tjugo år. Detta stycke ger intryck av att vi har mycket exaktare kunskap om framtiden än vi faktiskt har.

Vidare:

Två miljoner jobb kommer att försvinna de närmaste tjugo åren. Och det är inte vilka jobb som helst. Det är de jobb som bär upp medelklassens trygghet. Arbeten som vi uppfattat som krävande kompetens och utbildning kommer att slås ut inte bara beroende av att digitala lösningar är billigare, utan att de leder till ett mer kompetent utförande.

Dessa påståenden backas inte upp med någon som helst evidens, vilket naturligtvis är problematiskt. Dessutom yttras de med en tvärsäkerhet som inte är påkallad, givet hur svårt det är att sia om dessa frågor.

Man får emellertid förmoda att Schlaug hämtat sina uppgifter från denna studie från Stiftelsen för Strategisk Forskning, skriven av Stefan Fölster, som i sin tur utgår från en uppmärksammad studie av den amerikanska arbetsmarknaden som Carl Benedikt Frey och and Michael A. Osborne gjort för Future of Humanity Institute vid Oxford (det har rapporterats en del om båda dessa studier i svensk media). Fölster skriver att 2,5 miljoner svenska jobb (vilket är 53 % av alla jobb) beräknas ersättas av robotar och datorer under de kommande tjugo åren (s. 6). Detta är dock inte riktigt korrekt. Fölster följer Frey och Osbornes uppdelning av arbetskraften i tre grupper: de som löper stor, medelstor och liten risk att förlora sina jobb till robotar och datorer. Vad Fölster visar är att 53 % av den svenska arbetskraften befinner sig i den första av dessa grupper (mot 47 % av den amerikanska arbetskraften), vilket är något annat. Dessutom är Frey och Osborne även försiktiga vad gäller tidsspannet (s. 38):

According to our estimate, 47 percent of total US employment is in the high risk category, meaning that associated occupations are potentially automatable over some unspecified number of years, perhaps a decade or two.

Min fetstil. Vidare stöder inte Frey och Osbornes rapport uppfattningen att det främst är ”de jobb som bär upp medelklassens trygghet” som är hotade, vilket man får intryck av när man läser Schlaugs passage ovan. Tvärtom skriver Osborne och Frey att (s. 42):

…both wages and educational attainment exhibit a strong negative relationship with the probability of computerisation.

Med andra ord är det enligt Frey och Osborne inte alls de jobb som bär upp medelklassens trygghet som i första hand hotas, utan snarare lågavlönade jobb. Vid en snabb genomsökning hittar jag inga uppgifter om hur automatiseringsrisk korrelerar med inkomst och utbildning i Fölsters rapport, men det finns ingen anledning att tro att det ser radikalt annorlunda ut i Sverige än i USA.

Hursom är dessa rapporter baserade på en lång rad antaganden, vilket gör att man bör vara mycket försiktig med hur man tolkar dem. Frey och Osborne gör också många kvalifikationer i sin rapport, vilka dessvärre för det mesta fallit bort i mediarapporteringen om dem. Schlaugs artikel är bara ett exempel bland många på hur denna forskning används för att komma med opåkallat tvärsäkra påståenden.

Vidare skriver Schlaug:

Den borgerliga regeringen var stolt över att man under sina åtta år vid makten lyckats få fram 300.000 nya jobb. Visserligen i en växande befolkning, men i alla fall.

Absoluta tal är tämligen ointressanta i detta sammanhang: vad som är intressant är andelen sysselsatta  och arbetslösa (se även denna artikel angående detta).

Schlaug fortsätter:

Och det är inte alls omöjligt att man även under kommande åttaårsperioder kan få fram lika många nya jobb till en växande befolkning. Men även om takten varit hög räcker den inte på långa vägar att ersätta de jobb som förväntas försvinna i fotspåren av den digitala utvecklingen.

Detta ges inga som helst argument, något som är starkt problematiskt. I det förflutna har den omfattande automatisering av jobb som vi sett sedan den industriella revolutionen inte lett till ökande arbetslöshet. Det är ett induktivt prima facie skäl att tro att det inte heller kommer ske under de närmaste tjugo åren, som Schlaug påstår. Det innebär naturligtvis inte att vi inte kan komma att få se teknologisk arbetslöshet denna gång, men för att vi ska ha skäl att tro det måste Schlaug ge oss evidens och argument och inte bara påstå att så är fallet.

Vidare skriver Schlaug:

En allt större andel av det vi kallar ekonomin kommer att bestå av sådant som människan inte varit direkt inblandat i. Omsättningen i samhällsekonomin görs alltmer oberoende av direkt arbete.

Begreppet ”direkt arbete” borde definierats.

Vidare menar Schlaug:

Den allmänna produktionsskatt – eller om man så vill omsättningsskatt – som redan Olof Palme en gång talade om blir plötsligt mer relevant än då idén lanserades.

Begreppet ”produktionsskatt” borde definierats. Jag har aldrig hört begreppet förut och googling ger inte mycket. Man får utgå från att mycket få läsare förstår vad Schlaug menar här, vilket förstås inte är bra.

Produktionen bör beskattas likvärdigt, eller näst intill likvärdigt, oavsett om den sker med hjälp av mänsklig arbetskraft, robotar, datorer eller annan digital teknik. Allt annat vore att straffbeskatta just arbetstid.

Detta är något oväntat, eftersom Schlaug vill att vi ska gå ner i arbetstid. Att högre beskattning av arbete (än av kapital) kunde leda till att vi arbetade mindre behöver alltså inte vara ett problem för honom. I vilket fall borde han ha kommenterat denna spänning i hans artikel på något sätt.

Vidare skriver Schlaug:

Den här gången kommer omställningen att ske fort och omfatta en högkonsumerande medelklass. Det sker i en tid när vi också ställs inför stora påfrestningar beroende på klimatförändringar och blir allt känsligare för exponentiellt växande pandemier genom vårt sätt att leva.

Att klimatförändringar och pandemier skulle utsätta oss för ”stora påfrestningar” inom de närmaste två decennierna är långtifrån okontroversiellt, och dessa påståenden borde därför backats upp med argument.

Slutligen skriver han:

Tar vi inte utmaningen på allvar och börjar fundera på hur vi skall möta den riskerar vi att hamna i en situation där vi vare sig kan upprätthålla social värdighet eller demokrati.

Även detta påstående borde backats upp med mer argument och evidens.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s