Betyg på DN Debatt 19 oktober: 6/10

dagens DN Debatt argumenterar förre försvarsministern Sten Tolgfors (m) och Mike Winnerstig, ledamot av Krigsvetenskapsakademien, för att den ryska utrikespolitiken är väldigt aggressiv, och att man t o m kan komma att använda, eller åtminstone hota att använda, s k taktiska kärnvapen i den nära framtiden. Man rekommenderar att Sverige, i ljuset av detta, bör samarbeta nära med NATO (USA nämns särskilt).

Artikeln är intressant, men man hade velat se mer skäl för varför vi ska tro att Ryssland kan komma att använda sig av taktiska kärnvapen. Förvisso är detta en fråga där det är svårt att ge tvingande objektiva skäl för eller emot. I avsaknad av sådana hade man emellertid kunnat referera till (andra) experters åsikter. Om expertkonsensus är i linje med författarnas riskbild så har vi  betydligt större skäl att tro att den är riktig än om många experter tror att den är felaktig. Eftersom man inte ges några sådana argument är det inte lätt för läsaren att avgöra hur stor risken för att Ryssland ska komma att använda taktiska kärnvapen faktiskt är.

Vidare innehåller artikeln en del oklarheter (se nedan). Mitt betyg blir därför 6/10.


I tredje stycket skriver författarna:

Uppenbarligen väljer Ryssland att beskriva västliga sanktioner som fientliga, när de i själva verket utgör reaktiva åtgärder som svar på rysk aggression i Ukraina.

Om man tolkar detta påstående bokstavligt är det ett ”falskt dilemma” – att en åtgärd är reaktiv utesluter inte att den är (vad vi i dagligt tal skulle mena med) fientlig. Vad författarna menar är förmodligen att Ryssland anser att det var Väst som inledde aggressionen, snarare än de själva, och att detta är en felaktig beskrivning. Denna senare formulering framstår dock som mindre retoriskt kraftfull, vilket förmodligen är anledningen till att författarna snarare valde att formulera sig så som de gjorde.

Vidare skriver författarna:

EU och Nato har nu en granne med stormaktsambitioner, som anser sig ha rätt att gripa in politiskt och militärt i vad som anses vara landets närområde. Förklaringen ligger lika mycket i Rysslands svaghet som i dess styrka.

Styrka kan antingen ses som absolut eller som relativ, det vill säga jämfört med någon annan. Ryssland kommer att försvagas ekonomiskt och socialt de kommande åren på grund av agerandet i Ukraina. Men lyckas Ryssland politiskt splittra EU och Nato kan landets relativa styrka likväl i egna ögon ändå öka. Mot ett enat väst står sig Ryssland slätt, mot ett splittrat väst blir förhållandet inte lika tydligt.

En militär hotbild definieras både av ett lands militära förmåga och av dess politiska vilja att använda den. Ryssland är avsevärt militärt svagare än USA och Nato, också givet att landets förmåga nu ökar påtagligt.

Min fetstil. Denna passage är ganska oklar. Den fetstilta meningen följs aldrig upp vilket gör det oklart på vilket sätt förklaringen till Rysslands stormaktsambitioner ligger i dess svaghet (och inte bara i dess styrka, vilket har ett mer uppenbart förklaringsvärde).

Vidare skriver författarna:

Användning av taktiska kärnvapen skulle givetvis vara att överträda alla gränser för staters relationer, och det är inte heller främst denna risk vi vill peka på. Trovärdiga hot om användning räcker långt och bygger på att risken för användning inte kan uteslutas. Redan antydan eller hot om användning skulle vara en oacceptabel överträdelse av dessa gränser och skulle i grunden förändra det säkerhetspolitiska klimatet i världen.

I en krigssituation kan de [taktiska kärnvapnen] vara utspridda geografiskt och verkan är regionalt begränsad. Tröskeln för användning är därför lägre än för strategiska vapen. Med användning avses inte bara eller kanske ens främst att de avfyras, utan snarare den förmåga till politisk utpressning som de genererar.

Min fetstil. Ordet ”användning” används här på två olika sätt. På de två första ställena räknas hot om attacker med taktiska kärnvapen inte som ”användning” av taktiska kärnvapen, medan det gör det på det tredje stället. Detta är i sig något förvirrande.

Dessutom ligger det närmare allmänt språkbruk att inte räkna hot om kärnvapenattacker som ”användning” av kärnvapen. Genom att definiera ordet ”användning” så att hot om attacker räknas som användning får författarna det att framstå som att vi löper större risker än vi faktiskt gör. Detta eftersom ”användning” av kärnvapen för de flesta människor torde associeras med kärnvapenattacker snarare än med hot om attacker.

Man kunde invända att både denna invändning och den om ordet ”fientlig” ovan är petimeteraktig. Jag håller dock inte med om detta. I båda fallen så gynnar dessa missvisande bruk av ord författarnas argumentation, något som är knappast är en slump. De förtjänar därför att påpekas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s