Betyg på DN Debatt 24 oktober: 5/10

dagens DN Debatt argumenterar Robert Hårdh och John Stauffer från Civil Rights Defenders för att regeringen bör tillsätta en utredning som ska ge förslag på en tydlig definition på var gränsen gårför polisens legitima våldsanvändning. Detta med anledning av polisens många dödsskjutningar under 2013 och 2014.

Författarna har ärliga intentioner men argumentationen har en del brister. I synnerhet ska man notera att författarna ägnar större delen av artikeln åt att beskriva ett enskilt tingsrättsbeslut (från Varbergs tingsrätt) som man anser vara felaktigt. Flera av argumenten mot detta tingsrättsbeslut tycks inte ha särskilt mycket med lagstiftningen vad gäller nödvärn att göra, utan handlar snarare om bristande användning av teknisk bevisning och bristande tolkning av vittnesmålen – brister som skulle utgöra stora problem i vilket brottsmål som helst.

Istället för att ägna så mycket plats åt detta enda fall – där det alltså inte heller står klart att det eventuella felbeslutet beror på lagstiftningen – borde man ägnat mer plats åt att fastställa att det finns ett mönster här: att poliser regelmässigt frias på felaktiga grunder.

Betyget blir 5/10. Mina kommentarer följer nedan.


I andra stycket skriver författarna:

Under lång tid låg antalet dödsskjutningar av polisen i snitt kring en per år i Sverige. De senaste två åren har vi sett en markant ökning: Sedan 2013 har sammanlagt sju personer skjutits ihjäl i samband med polisingripanden.

Detta är en anmärkningsvärd ökning och det är bra att man belägger den med hjälp av faktarutan till höger. Samtidigt borde man ha kopplat detta påstående tydligare till huvudtesen – att man bör fastställa gränsen för polisens legitima våldsanvändning. Det antyds här att ökningen beror på, eller kan bero på, att polisen börjat använda dödligt våld i en vidare klass omständigheter än man gjort tidigare (något som skulle vara ett gott skäl för att precisera lagstiftningen på området). Istället för att antyda detta borde man emellertid ha sagt detta tydligt, och ha gett argument för det. En alternativ tolkning, som man borde kommenterat, är ju att polisen utsatts för fler farliga situationer på senare år.

Vidare skriver man:

Denna utveckling är oroande, särskilt mot bakgrund av att åklagare regelmässigt har bedömt att de inblandade poliserna agerat i nödvärn. I de få fall där åtal väckts har domstolen nästan uteslutande gjort samma bedömning.

Man kunde hävda att utvecklingen varit ännu mer oroande om poliser regelmässigt dömts i domstol för dessa dödsskjutningar (då det rimligtvis hade indikerat att polisen faktiskt inte agerat i nödvärn).  Vidare står det inte helt klart hur ovanstående argument är tänkt att fungera. En möjlig tolkning är att författarna tänker att det visar att domstolarna numera anser att en vidare klass av omständigheter än tidigare utgör nödvärn (i likhet med polisen). Om det är detta man menar borde man dock ha sagt det explicit, och belagt det (exempelvis med hjälp av data på hur många poliser som dömts vid tidigare års dödsskjutningar).

Man övergår därefter till att diskutera Varbergsfallet:

Fallet är unikt eftersom hela skeendet har fångats på film. Polisens vittnesmål och andra vittnens redogörelser kan därför mätas mot stark teknisk bevisning, som i andra fall saknas. Under rättegången lyckades dock inte åklagaren att fullt ut dra nytta av denna omständighet: Tekniken brast, rättens ledamöter fick inte händelseförloppet förklarat för sig och en utlovad andra visning av filmen uteblev. Detta kan ha bidragit till att tingsrätten inte gjorde en självständig bedömning av filmen och dess bevisvärde, vilket är allvarligt eftersom det rimligen påverkade utgången i målet.

Tingsrätten hörde samtliga poliser som var på plats. Deras vittnesuppgifter var samstämmiga men skiljde sig både från övriga vittnesmål och, vilket är anmärkningsvärt, står också i strid med vad som framgår av filmen. Rätten problematiserar dock inte detta utan söker psykologiska förklaringar till att poliserna ”minns fel”: att de befann sig under stress och upplevde tunnelseende. Andra möjliga förklaringsmodeller, som att poliserna kan ha pratat ihop sig, berörs inte. I sina slutsatser tycks tingsrätten bortse från den tunga tekniska bevisningen och drar i stället den tvivelaktiga slutsatsen att ord står mot ord och att det inte går att utröna vilket skott som varit det dödande.

Detta har såvitt jag kan bedöma ingenting att göra med lagstiftningen som rör polisens rätt till nödvärn. Naturligtvis ska bevisning presenteras på ett adekvat sätt, och naturligtvis ska man överväga möjligheten att vittnen pratat ihop sig – men detsamma gäller alla former av brottsmål. Om författarnas beskrivning av tingsrättens agerande är rättvis pekar den snarare på inkompetens hos tingsrätten än på problem med lagstiftningen som rör polisens rätt till nödvärn.

Denna mening är mer relevant:

Bedömningen görs bland annat mot bakgrund av att det var för första gången polisen hade rollen som insatschef, vilket ”ökade på stressen och pressen”, att poliserna visste att mannen tidigare attackerat med kniv, att jakten på mannen pågick en längre tid och att poliserna inte hade tid att planera sitt agerande när han oväntat dök upp.

Följande mening är dock problematisk:

Även det faktum att mannen med största sannolikhet led av en psykos använder tingsrätten för att rättfärdiga polisernas upplevelse av hot och användning av dödligt våld – i stället för att understryka att poliser ska ha särskild beredskap att hantera psykiskt sjuka individer.

Även om det är så att polisen ska ha särskild beredskap att hantera psykiskt sjuka individer, kan det mycket väl vara så att en psykotisk person upplevs som särskilt farlig (vilket man kan såvitt jag förstår kan ha goda skäl för, då mordincidensen hos personer med obehandlad psykos är hög) vilket i sin tur torde kunna rättfärdiga att polisen är mer benägen att använda potentiellt dödligt våld mot personer som tros vara psykotiska.

Längre ner skriver man:

Vidare underlåter rätten att göra en djupare analys av vad kravet på nödvändighet, som krävs för rätt till nödvärn, innebär i den aktuella situationen – en relevant fråga är exempelvis om en mindre grad av våld hade räckt för att oskadliggöra mannen. Domstolen förhåller sig därigenom inte till Europakonventionens krav, som är del av svensk rätt, samtidigt som bristerna i polisinsatsen tolkas till förmån för polisens agerande.

Här borde det tydliggjorts vilka Europakonventionens krav är.

Vidare skriver man:

Utifrån tingsrättens resonemang och bedömningar är det svårt att se hur poliser över huvud taget ska kunna hållas ansvariga för dödsskjutningar.

Strikt talat stämmer inte det. Enligt författarnas egna resonemang ovan torde en fällande dom kunnat utdelas om t ex polisernas vittnesmål inte stämt överens.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s