På dagens DN Debatt argumenterar Johan Florén och Richard Gröttheim från Sjunde AP-fonden emot olika förslag som går ut på att t ex miljö- och regionalpolitiska mål ibland ska kunna trumfa målet om högsta möjliga pensioner för AP-fonderna. Istället menar de att AP-fonderna endast ska söka nå dessa mål om det inte strider mot målet om högsta möjliga pensioner.
Författarna menar sig ge tre skäl för sin tes, men som jag ser det så innehåller det andra skälet inte mycket till argument. Däremot är det första och tredje skälet intressanta, och de backas upp med evidens. Betyget blir 6/10. Mina kommentarer följer nedan.
I första stycket skriver författarna:
För AP-fondernas del har valåret 2014 bestått i en strid ström av utspel från en rad organisationer, som ytterst syftat till att påverka medlemmarna i riksdagens pensionsgrupp. Temat för kampanjerna har varit att AP-fonderna inte tar tillräckligt stort ansvar när det gäller frågor som rör bland annat miljö och mänskliga rättigheter, och att politikerna därför måste skriva om direktiven och styra arbetet mer i detalj.
Åtminstone några av dessa utspel borde specificerats, så att läsaren kunde hitta de artiklar författarna vänder sig emot. Några exempel jag funnit är skrivna av Ulla Andersson (v), Ulla Andersson och Jens Holm (v), Latinamerikagrupperna och Kristna fredsrörelsen, Åsa Romsson, Isabella Lövin och Maria Wetterstrand (mp) och Anders Lindberg (JKL – recenseras här).
I nästa stycke skriver man:
Ett centralt budskap från påverkarna har varit att avkastningen inte ska vara det överordnade målet för AP-fondernas förvaltning. Därigenom säger de sig vilja öppna för arbete med etik och miljö som inte är möjligt för fonderna i dag då det riskerar att sänka svenskarnas pensioner.
Min fetstil. Denna formulering implicerar att det måste finnas ett överordnat mål, vilket inte behöver vara fallet. Man kan tänka sig att ha flera olika mål varav inget är överordnat i den mening att det alltid trumfar alla andra mål. I en sådan modell skulle de olika målen vägas mot varandra. När man jämförde investeringar med hög avkastning och sämre miljöprofil med dem med lägre avkastning och bättre miljöprofil, skulle de relativa skillnaderna avgöra: om skillnaden i avkastning är tillräckligt hög i förhållande till skillnaden i miljöprofil, skulle det förra alternativet väljas, men annars det senare.
I fjärde stycket skriver författarna:
Det första skälet är att utgångspunkten är felaktig. Den problembild som organisationerna målat upp går ut på att AP-fondernas hållbarhetsarbete har betydande brister. Det stämmer inte. AP-fonderna har sedan starten för snart femton år sedan varit en drivande kraft i utvecklingen av ansvarsfulla och hållbara investeringar, både i Sverige och utanför landets gränser, och i en internationell jämförelse står vi oss väl.
Min fetstil. Man borde belagt detta på något sätt.
Vidare är det inte tydligt hur detta skäl är tänkt att vara ett argument för den övergripande tesen. En välvillig tolkning är som följer. De som argumenterar för att AP-fondernas hållbarhetsarbete har betydande brister menar att detta visar att det inte är möjligt för AP-fonderna att bedriva ett adekvat hållbarhetsarbete så länge avkastningsmålet är överordnat andra mål (och att man således måste ge upp denna regel). Författarna menar sig kunna tillbakavisa detta argument genom att visa att AP-fondernas hållbarhetsarbete inte alls har betydande brister. Således är det, menar författarna, fullt möjligt att bedriva ett adekvat hållbarhetsarbete inom ramen för nuvarande regelverk.
Det är troligt att författarna menar något i den här stilen, men de borde varit betydligt tydligare med det.
Vad gäller det andra skälet skriver författarna som följer:
Det andra skälet till att pensionerna bör ha högsta prioritet i AP-fondernas verksamhet är mer principiell. Vissa opinionsbildare accepterar trots allt att AP-fonderna faktiskt gör ett gediget hållbarhetsarbete i jämförelse med andra, men menar utifrån en politisk agenda att ambitionsnivån ändå bör höjas.
…
Problemet med de politiska målen är att de riskerar att uppnås på bekostnad av svenskarnas pensioner när kapitalförvaltningsmålen glider ur verksamhetens fokus. En del av pensionerna är nämligen avkastning, som är resultatet av framgångsrik kapitalförvaltning.
De grupper som vill använda AP-fondspengarna till andra saker än pensioner verkar ta avkastningen för given, vilket möjligen beror på att de själva inte sysslat med kapitalförvaltning. Alternativt är de så inriktade på ett särintresse att de struntar i eventuella pensionssänkningar.
Pensionerna har ett visst mått av skydd så länge de är överordnade andra mål, men det skyddet försvinner i samma stund som målkonflikter förs in i direktiven.
Min fetstil. Jag kan inte att så har varit fallet. Snarare har de varit tydliga med att man bör kunna acceptera sänkt avkastning om man på så sätt kan nå andra mål, som t ex diverse miljömål. Formuleringen om att de ”strunta i eventuella pensionssänkningar” är, vidare, inte särskilt lyckad. För det första är den retorisk. För det andra är det naturligtvis inte så att de struntar i pensionssänkningar, men de menar att de ibland kan vara acceptabla om de kan leda till att andra mål nås. Överhuvudtaget kan jag inte se mycket till argument i denna sektion.
Vad gäller det tredje skälet argumenterar man som följer:
Det tredje skälet, slutligen: Anta att man från politiskt håll ändå skulle bestämma sig för att använda AP-fondspengarna för andra politiska syften än pensioner. I det läget bör de konkurrerande målen åtminstone ha ett brett demokratiskt stöd.
För att få en tydligare bild av svenska folkets uppfattning i dessa frågor har vi låtit Sifo fråga svenskarna vad de har för åsikter när det gäller hänsyn till miljö och etik i förvaltningen av pensionspengarna.
En kvalificerad majoritet, tre av fyra svenskar, tycker inte att hänsynen till etik och miljö får leda till sänkta pensioner. I denna grupp ingår de som tycker att AP-fondernas uppdrag bara ska vara att ge svenskarna så bra pension som möjligt (18 procent av respondenterna), utan hänsyn till hållbarhetsfrågor. Där ingår också de som tycker att miljö- och etikhänsyn kan tas, men bara om det leder till högre pensioner (12 procent), och de som menar att miljö- och etikhänsyn ska tas så länge det inte leder till sänkta pensioner. Den sistnämnda gruppen utgör 37 procent av svenskarna. 8 procent är osäkra.
Detta är däremot ett viktigt och intressant argument.
Ett ytterligare övervägande man kunde göra är emellertid detta. Stat, landsting och kommuner gör idag omfattande insatser för att uppnå de miljömål och andra mål som det har talats om i denna debatt – antingen direkt eller indirekt, via lagar och regleringar av företag och medborgare. Dessa insatser kostar naturligtvis en hel del. En intressant fråga är huruvida dessa mål till viss del kunde nås på ett mer kostnadseffektivt sätt genom att AP-fonderna gjorde mer för att uppnå dem. T ex skulle det kunna vara så att man kunde sänka koldioxidutsläppen med fler ton per miljoner kronor genom att AP-fonderna investerade med mer miljöhänsyn än genom, säg, sänkta bensinskatter. (Jag vet inte huruvida det är så, utan resonemanget är helt hypotetiskt.) Om man dessutom ser till att det man vinner på detta används för att hålla pensionärerna skadelösa (t ex genom sänkta skatter) framstår det som ett prima facie uppenbart rimligt handlingsalternativ.
Detta pekar också på de problem som är behäftade med opinionsundersökningar av den här typen. De flesta människor som får den fråga man ställer ovan lär knappast vara särskilt insatta i frågan eller ha tänkt över den särskilt noga. Skulle de presenteras med det resonemang jag för i förra stycket skulle de eventuellt ändra uppfattning. Således är det argument författarna anger som jag ser det inte riktigt så starkt som kanske skulle kunna tro.
DN Debatt-betyg 