Medelhavsgate: en fallstudie av politisk irrationalitet

Få läsare som följer med i debatten kan ha undgått att regeringen förra veckan föreslog att de s k Medelhavsinstituten (som ligger i Aten, Istanbul och Rom) ska läggas ner. Man hade inte utrett frågan och gav heller inga argument för det, utan meddelade helt sonika på sidan 308 i budgetpropositionen att ”[f]inansieringen från staten till instituten avslutas”.

Detta fick en våldsam reaktion: Maria Schottenius kallade den nya ansvariga ministern Helene Hellmark Knutsson för ”praktikant” i en argsint debattartikel, Carl Bildt talade om ”talibanpolitik” på Twitter medan Ola Wikander skrev att beslutet ”visar på ett skrämmande förakt för bildning, forskning, kultur, internationalisering, historia … ja nästan vad ni vill”. En smärre twitterstorm utbröt, och man skapade både en Facebookgrupp och en namninsamling.

Som ett resultat av denna kraftfulla reaktion har regeringen nu meddelat att man ska se över sitt beslut om att lägga ner instituten. Min gissning är att det hela kommer sluta med att de kommer att få vara kvar.

I detta inlägg vill jag inte ta ställning till huruvida detta är rimligt eller ej – det kan jag inte bedöma. Däremot vill jag belysa och kritisera den beslutsprocess som används i detta fall, samt politiska beslutsprocesser mer generellt. Det gör jag bl a genom att argumentera för att vi aldrig skulle acceptera att viktiga beslut fattades på så lösa grunder som sker i detta fall i andra sammanhang. T ex ställer vi mycket högre krav på beslut som fattas av domstolar, forskningsfinansiärer och andra myndigheter. Avslutningsvis argumenterar jag för att detta indikerar att vi bör se till att höja standarden på den politiska beslutsprocessen radikalt.


Låt oss först konstatera att eftersom man alltså inte utrett frågan (eller ger några argument för den) kan regeringens förslag inte sägas vara välgrundat. Detta är naturligtvis starkt problematiskt. Något som skulle göra det mindre problematiskt är emellertid följande. Anta att det skulle vara så att alla dåliga förslag i budgetpropositionen, men inga goda förslag, hade triggat så kraftiga proteststormar att de behövt dras tillbaka. I sådana fall hade alla de förslag som klarat denna utgallringsprocess varit goda.

Så är emellertid inte fallet. Att alla dåliga förslag inte triggar kraftiga proteststormar tycks vara uppenbart. Statsvetaren Richard Öhrvall twittrar klokt om detta:

Förstår reaktioner kring medelhavsinstitutionerna, men vad händer m besparingar som ej intresserar kultureliten o andra resursstarka röster?

Det är svårt att se att Öhrvall skulle ha fel: dåliga förslag som av olika skäl saknar starka och/eller talrika motståndare kommer med stor sannolikhet att överleva.

Även goda förslag skulle emellertid kunna gallras ut av proteststormarna, om starka intressen motsätter sig dem – något Medelhavsinstitutsfrågan framhäver. Jag vill som sagt inte ta ställning till huruvida instituten ska läggas ner eller inte, men anser att proteststormen inte drivits av goda argument.

Vissa av inläggen i debatten har som synes varit tämligen överdrivna. Att säga att en regering som satsar nya miljarder på högskolan visar på ett skrämmande förakt för forskning faller t ex på sin egen orimlighet, och jämförelsen med den mordiska talibanregimen framstår närmast som anstötlig. Andra debattörer argumenterar mer seriöst men, utan att gå in på detaljer (den intresserade kan gå igenom länkarna nedan), så ser jag inte många kommentarer av kärnfrågan: får vi tillräckligt mycket ut av Medelhavsinstituten, givet hur mycket pengar vi spenderar på dem, i jämförelse med vad vi skulle kunna få ut av pengarna om vi satsade dem på något annat? Det räcker inte med att räkna upp olika saker som Medelhavsinstituten bidrar med (alla forskningsinstitut som kostar 22 miljoner om året, som Medelhavsinstituten tydligen kostar, bidrar med någonting, får man hoppas) – man måste också klargöra att det inte finns något annat mer kostnadseffektivt sätt att uppnå dessa saker på, jämföra med vad andra motsvarande organisationer bidrar med, etc. Det övergripande intrycket är att många av de som protesterar mot förslaget främst är motiverade av ett allmänt engagemang för humaniora och bildning, snarare än av detaljerad kunskap om Medelhavsinstitutens verksamhet.

Den sammanlagda slutsatsen av detta är som följer. Oavsett om det faktiskt finns goda argument för att Medelhavsinstitutet ska vara kvar, så har proteststormen inte drivits av dessa. Det visar att proteststormen troligen uppstått, och regeringen troligen backat, även om det inte funnits skäl till att behålla instituten. Således indikerar detta exempel att även goda förslag kan komma att dras tillbaka, om starka grupper ogillar dem.


Kontrasten mellan den beslutsprocess som används i detta fall och de som brukar användas av domstolar, forskningsfinansiärer, och andra myndigheter är slående. Något som är särskilt ironiskt är följande. Den beslutsprocess som man använder sig av för att bestämma huruvida dessa forskningsinstitut ska få 22 miljoner kronor om året är alltså minst sagt otillförlitlig. Samtidigt torde dessa institut, precis som andra forskningsfinansiärer (som t ex Vetenskapsrådet, som jag är mer bekant med, gör), lägga ner en hel del krut på att se till att små delar av dessa pengar går till de mest kompetenta forskarna (i form av anslag). Allt annat lika borde det vara tvärtom: ju mer pengar beslutet handlar om, desto mer noggrann ska man vara.

Likaså lägger domstolar ner stora resurser på att se till att deras beslut är riktiga, även när det gäller betydligt mindre frågor än nedläggning av ett forskningsinstitut. Faktum är att det skulle framstå som närmast ovärdigt om domstolar skulle fatta beslut på ett sätt som liknar det vi sett i detta fall.

Det finns förvisso relevanta skillnader mellan politiska beslut och myndighetsutövning. Jag vill inte här gå in på hur långt analogin kan dras, utan snarare använda den för att belysa hur märklig den beslutsprocess vi sett i detta fall är. Säg t ex att  denna beslutsprocess faktiskt lett till att Medelhavsinstituten hade lagts ner, och det hade varit felaktigt.* Detta hade i så fall lett till att massor av människor hade förlorat jobbet, och kanske t o m behövt flytta hem till Sverige, av felaktiga skäl. Det är definitivt ingen småsak ens i jämförelse med felaktiga domstolsbeslut.

Vidare är det sant att den politiska beslutsprocessen inte alltid ser ut riktigt så här. Ibland har man klart mer på fötterna innan man fattar beslut. Jag menar emellertid att politiska beslut ganska ofta fattas på tveksamma grunder. Ett skäl till denna uppfattning är att den offentliga politiska debatten, som sannolikt har mycket stor inverkan på beslutsfattandet – både indirekt, genom att den påverkar väljarna, och direkt, genom att den påverkar politiker och andra makthavare – innehåller, som denna blogg indikerar, en hel del argumentationsfel. (Som jag tidigare påpekat håller artiklarna på DN Debatt snarast en ovanligt hög nivå jämfört med andra delar av debatten).


Politiska beslut har, precis som myndighetsbeslut, mycket stor inverkan på människors liv. Det gör att vi måste ha en politisk beslutsgång som, till skillnad från den som tecknas ovan, är tillförlitlig i den mening att den för det mesta levererar rätt beslut. I synnerhet måste politiska beslut i högre grad än idag baseras på goda argument.

Denna slutsats är i en mening mycket radikal, och i en mening inte radikal alls. Den är radikal i den mening att ett politiskt system som verkligen levde upp till denna princip skulle vara mycket annorlunda dagens system (som i mitt tycke ger alltför stor makt både åt slumpen och olika välorganiserade särintressen). Principen att politiska beslut ska vara tillförlitligt fattade – att de ska vara välgrundade och evidensbaserade – är dock i sig inte alls radikal eller kontroversiell. Tvärtom har många av våra (i vid mening) politiska institutioner skapats med denna princip eller detta ideal i åtanke: riksdagsdebatterna, debatterna i TV och tidningar, utredningsväsendet, etc. (Vissa av dem torde leva bättre upp till idealet än andra.) Få torde ifrågasätta principen, men samtidigt så brister vi i tillämpningen av den. Vad vi måste göra är att vakna upp och börja använda den konsekvent.

* En invändning här skulle kunna vara att det inte finns något sådant som ett ”korrekt politiskt beslut” – en fråga som filosofer tvistar om. Jag menar dock att vi inte behöver ge oss in på den frågan här. Det tycks nämligen som om de flesta människor anser att politiska beslut är väldigt viktiga (inte minst att döma av hur starka känslor de uppammar) vilket torde visa att även om politiska beslut i någon mening inte skulle kunna vara korrekta eller inkorrekta (vad det nu betyder) så borde vi ha ordentligt underlag när vi fattar dem.

SR SvD SvD DN DN SvT Sydsvenskan Expressen Aftonbladet Aftonbladet Signum Axess

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s