Betyg på DN Debatt 1 november: 6/10

dagens DN Debatt skriver Jonas Ingvarsson, biträdande professor i medier, estetik och berättande vid Högskolan i Skövde och medlem i tankesmedjan Humtank, att humanistiska forskare måste ta den s k ”tredje uppgiften” på större allvar – att man måste delta mer i samhällsdebatten och informera mer om sin verksamhet. Argumentationen är inte så välstrukturerad, men min tolkning är att tre argument framförs. För det första menar han att lagen understryker vikten av den tredje uppgiften, men att universiteten inte följer lagen idag. För det andra menar han att om humanister tog den tredje uppgiften på större allvar, så skulle humanioras status öka, vilket i sin tur skulle leda till ökade anslag. För det tredje menar han att om humanister deltog mer i samhällsdebatten, så skulle det höja nivån på den.

De två senare argumenten kan ses som argument för att lagen bör se ut som den gör idag, medan det första argumentet handlar om att lagen bör tillämpas, men att det inte görs idag. Det handlar alltså egentligen inte om tre oberoende och så att säga ”parallella” argument för slutsatsen, utan snarare om en serie: det första argumentet utgår från att lagen är rimlig, vilket får stöd av det andra och tredje argumentet.

Argumentationen innehåller en del brister även i övrigt. De tre argumenten framstår förvisso inte som intuitivt orimliga, men framförallt de två sista borde getts mer stöd. För att situera argumentet åt läsaren kunde författaren även med fördel ha inkluderat en kortare diskussion om vad som är syftet med humanistisk forskning, huruvida den bör ha till uppdrag att vara ”nyttig” i allmänhet – vilket vissa under en viss tolkning förnekar (se nedan) -, etc. Sammanlagt blir betyget 6/10. Mina kommentarer följer nedan.

(F ö faller denna blogg naturligtvis under tredje uppgiften.)


Författaren skriver i första stycket:

Men skälet är dystert: regeringen annonserar i sin budgetproposition att man ska strypa anslagen till de så kallade Medelhavsinstituten, något som fått såväl forskare som kulturskribenter att reagera med bestörtning. Detta eftersom summan är så liten, 10 miljoner, och nästan exakt samma pengar skjuts till ESS, den påkostade partikelacceleratorn i Lund, som väntas omsätta 140 miljoner euro om året. 10 miljoner kronor är kaffepengar alltså.

Det handlar inte om tio miljoner kronor utan om 22 miljoner (se s. 308 i budgetpropositionen, samt kommentaren av anonym 9:04 fm till Ulf Bjerelds inlägg i frågan). Dessutom är det inte relevant att 10/22 miljoner kronor är lite pengar i förhållande till ESS’s budget, eller i förhållande till den totala statsbudgeten. Frågan är istället, som jag påpekade i mitt inlägg om Medelhavsinstituten, huruvida vi får tillräckligt mycket ut av dem givet hur mycket vi spenderar på dem.

För att se detta, betrakta följande analogi. Ponera att någon försöker sälja dig en latte för 60 kr. Du påpekar att kaffet är för dyrt, varpå försäljaren påpekar att det ändå bara är ”kaffepengar” (bildligt och bokstavligt talat) i förhållande till dina totala utgifter. Skulle du acceptera det argumentet? Om inte, så borde du inte heller acceptera analoga argument om statliga utgifter.

Vidare skriver författaren:

Skälet till denna omprioritering är kanske ändå att humaniora syns för lite. Alltför få forskare inom fältet deltar i det offentliga samtalet, något som också får till effekt att forskningen inom humaniora åtnjuter lågt förtroende hos allmänheten (och tydligen också hos regeringen). I den rapport som Vetenskap och Allmänhet publicerat (VA-rapport 2014:3) bekräftas en bild som med små variationer funnits i ett drygt decennium: förtroendet hos allmänheten för forskningsfältet humaniora ligger på under 40 procent (lägst av alla vetenskapsgrenar), och var tredje person i undersökningen anser sig inte ha någon åsikt alls om humaniora eftersom man inte känner till något om verksamheten. Som jämförelse saknar endast en tiondel uppfattning om medicinsk forskning.

Min fetstil. Hänvisningen till rapporten är bra, men presentationen av vad den säger är inte så bra. Den fetstilta passagen kan ge intryck av att säga att under 40 % av de som har en uppfattning om humaniora har förtroende för ämnesområdet, medan vad rapporten faktiskt säger är att under 40 % av alla svarande (inklusive de som inte har någon åsikt alls om ämnesområdet) har förtroende för det (s. 35). Så här står det i rapporten (s. 35):

Att förtroendet för [samhällsvetenskap, humaniora och utbildningsvetenskap] är lägre innebär dock inte att allmänheten i högre utsträckning misstror dem…[d]en huvudsakliga förklaringen till skillnaden mellan [de naturtekniska områdena och samhällsvetenskap/humaniora/utbildningsvetenskap] ligger framförallt i andelen som säger sig sakna uppfattning i frågan. Ungefär var tredje svensk säger sig sakna uppfattning om humanistisk och utbildningsvetenskaplig forskning vilket kan jämföras med medicinsk forskning där bara var tionde person saknar uppfattning.

Ett viktigt led i författarens argumentation är att lagstiftarens skrivning om betydelsen av den tredje uppgiften inte följs. Han ger en rad argument för detta:

Men något har hänt. Ledningarna på våra universitet och högskolor talar inte längre om ”den tredje uppgiften”. I stället lutar man sig mot lagparagrafens första satsdel och talar om ”att samverka med det omgivande samhället”. Uppdraget att ”informera om sin verksamhet” samt se till att ”forskningsresultat […] kommer till nytta” har inte samma prioritet.

Vad innebär då denna förskjutning? Orden: ”samverkan med det omgivande samhället” tolkas numera oftast som att man vill uppmuntra lärosätets kontakter med näringsliv och offentlighet. Alltså är utnämnandet av hedersdoktorer, de humanistiska utbildningsprogrammens praktikplatser inom produktiva sektorer samt donationer till forskningsmiljöer eller till inrättande av professurer prioriterade framför forskarens nit att sprida sina alster till allmänheten.

Detta ges inget stöd, vilket är problematiskt.

Notera också att talet om att humaniora ska vara ”till nytta” är ett rött skynke för många humanister (se t ex denna artikel av Lars Lönnroth). Vanligen brukar förvisso begreppet ”nytta” i debatten om humanioras nytta associeras med ökad arbetslivsanknytning. Jag har inte sett någon i den debatten argumentera mot att humanister borde delta mer i samhällsdebatten för att på så sätt höja nivån på den. Det kan emellertid också ses som en sorts nytta. Här kunde Ingvarsson som sagt anknutit till den debatten, och betonat att valet mellan en fullständigt inåtvänd humaniora och en vars främsta mål är att direkt (snarare än indirekt, via mer avancerade kausala kedjor) skapa en snävt definierad ekonomisk nytta är ett falskt dilemma.

Följande stycke är bättre:

I Svenskt näringslivs rapport ”Från departement till doktorand: På vilka grunder fördelas de direkta statsanslagen för forskning” (Emil Görnerup, Svenskt näringsliv 2013) påpekas att i synnerhet humanioraforskare känner lite eller ingen uppmuntran att delta i olika former av samverkan: ”Inom humaniora var det endast en av fem forskare som ansåg att arbetsgivaren tydliggjort [vikten av] detta. Över hälften av forskarna i undersökningen ansåg att samverkan gav litet eller inget meritvärde i forskarkarriären.”

Min fetstil. Här får vi data som stöder författarens uppfattning. (Från s. 11 i rapporten. Notera också att en tredjedel av samtliga forskare anser att arbetsgivaren betonat vikten av samverkan, vilket är en högre andel än bland humanioraforskarna.)

Ytterligare ett argument är detta:

En diskussion jag hade förra året med en rektor vid ett svenskt universitet bekräftar denna bild. Jag undrade om skälet till att så få akademiker syntes i den offentliga debatten skulle kunna vara det inte finns några belöningsstrukturer för denna verksamhet. Rektorn hade dock ”lite svårt för att förstå att förklaringen till [detta] skulle vara att ’det inte betalar sig’. Samhällsengagemang för mig är något annat.”

Detta är s k anekdotisk evidens (och dessutom inte möjligt att kontrollera); något som så långt möjligt bör undvikas.

Författaren är betydligt mer kortfattad vad gäller det andra och tredje argumentet:

Denna misstro mot – eller okunskap om vårt forskningsområde måste förändras för att stärka humanioras position inom den akademiska sfären såväl som inom den offentliga arenan, något vi är övertygade om också kommer att gynna samhällsdebatten.

Ökat deltagande i samhällsdebatten från humanioraforskares sida skulle alltså, enligt författaren, gynna både humanioran och samhällsdebatten. Det är dock noterbart att han främst framhäver att det skulle gynna humanioran. I sista stycket tydliggör han vad en stärkt position för humanioran skulle innebära:

Med ökat genomslag i samhället ökar också nyfikenheten på vår verksamhet, vilket torde generera högre studentantal, ökade anslag, höjd status, och rikare forskningsmiljöer.

Det är förvisso naturligt att han vill appellera till humanioraforskares gruppintresse, men samtidigt kunde man tycka att det främst är det argumentet om höjd nivå på samhällsdebatten som borde framhävas, eftersom det torde vara viktigare än att humanioras position stärks. En möjlig ståndpunkt är ju t o m att humanistisk forsknings värde – till skillnad från t ex teknisk och medicinsk forskning, vars främsta värde ligger i att producera diverse teknologier som förbättrar våra liv – först och främst ligger i att den kan användas för att höja nivån på samhällsdebatten och på det intellektuella klimatet i allmänhet. Om man intar den ståndpunkten framstår författarens rangordning av de båda argumenten som märklig.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s