Betyg på DN Debatt 6 november: 7/10

dagens DN Debatt skriver Stefan Fölster, chef för Reforminstitutet, att den den svenska industriproduktionen utvecklas dåligt och att framtiden ser mörk ut. För att bryta denna utveckling argumenterar han för att en ”industrigaranti” bör upprättas. Denna skulle garantera att alla skattehöjningar och skärpningar i miljölagstiftningen som försvårar för industrin skulle kompenseras genom motsvarande förbättringar på andra områden.

Författaren är mycket idérik och beläst, vilket gör artikeln intressant. Artikeln är på det hela taget välargumenterad och policyförslaget är konkret. Dock skulle man på sina ställen ha velat ha mer källor till olika faktapåståenden. Artikeln innehåller även en del mindre oklarheter. Sammanlagt blir betyget 7/10. Mina kommentarer följer nedan.


Författaren inleder med att beskriva utvecklingen av svensk industri sedan 1990-talskrisen

Bilden av svensk industri präglas fortfarande av den kraftfulla återhämtningen efter 1990-talskrisen och fram till att finanskrisen bröt ut år 2008. Kronfallet år 1991, ekonomiska reformer efter 1990-talskrisen och en snabb strukturomvandling gav industrin stora produktivitetslyft och exportframgångar. Antalet direkt anställda fortsatte visserligen att sjunka men höll sig stabilt fram till 2005 om man räknar in en bredare industrianknuten sysselsättning.

Därefter följde gruvboomen som hjälpte till att dölja de första tecknen på strukturella problem, till exempel att läkemedelsindustrin tappade 40 procent av sina anställda under 2000-talet. Att den tidigare snabba produktivitetstillväxten blev en av de sämre i Europa kunde till en början tolkas som en tillfällig följd av finanskrisen.

Man hade med fördel sett fler referenser här. En lite längre tidsserie med samma data som den som används i grafen i artikeln bekräftar dock författarens bild att vi ser ett trendbrott efter krisen:

Industriproduktionsindex

Författaren ger en rad skäl till varför svensk industri kan förväntas fortsätta tappa mark om ingenting görs. Det första skälet är att gruvboomen kommit av sig. Det andra skälet är som följer:

För det andra tappar tysk industri mark efter tio år av framgångar. Svensk industri är nära sammanflätad med den tyska. Den tyska regeringens nya ekonomiska rådgivare, Marcel Fratzscher, beskriver i en mycket uppmärksammad bok, ”Die Deutschland-Illusion”, varför tillväxten nu avstannar och blir mer motig framöver. De framgångsrika reformerna under Gerhard Schröders tid har inte följts upp under Angela Merkel. Investeringarna är för låga. Ramvillkoren för nya investeringar försämras snarare än förbättras.

Det motsägs ju i viss mån av grafen ovan. Det hade varit önskvärt om han kommenterat detta på något sätt.

Det tredje skälet är som följer:

För det tredje faller energipriser rejält i många konkurrentländer. Enligt IMF har de låga priserna för skiffergas i USA redan lett till att USA:s export ökat med sex procent mer än vad som annars hade varit fallet. Låga gas- och oljepriser förbättrar också konkurrenskraften för många andra länder, medan Europas energipriser förblir höga och styrs mer av energipolitiken. Enligt beräkningar från det internationella energiorganet IEA kommer Europa att förlora en tredjedel av sin energiintensiva export under de kommande två decennierna. Sverige står för en särskilt stor del av denna export.

Inledningen av artikeln handlar om att Sverige tappar i förhållande till andra europeiska länder, men här är det snarare frågan om att alla europeiska länder tappar i förhållande till länder utanför Europa. Det är något förvirrande. Vidare är Sveriges elpriser låga i jämförelse med andra EU-länder, vilket borde påpekats.

Istället för att uppehålla sig vid europeiska energikostnader borde författaren fokuserat på svenska energikostnader specifikt.

Det fjärde skälet är som följer:

För det fjärde fördyrar det hastiga införandet av Svaveldirektivet export från Östersjöområdet med åtskilliga miljarder, medan de flesta konkurrentländer inte belastas av denna kostnad. Svaveldirektivet ställer krav på att fartyg i Östersjön måste byggas om eller bytas med kort varsel.

Såvitt jag förstår gäller även detta direktiv alla EU-länder.

Vidare skriver författaren:

Utöver dessa konkreta faktorer kan industriinvesteringar komma att skjutas upp till följd av ökad osäkerhet om energipolitiken, framtida miljöpålagor och, på sina håll, osäkerhet om tillgång till bostäder i expansiva områden.

Författaren ger således en lång rad skäl till varför den svenska industriproduktionen kan komma att utvecklas negativt. De flesta av dessa är oberoende av varandra i den mening att vi inte har skäl att förvänta oss att en av dessa orsaker ska föreligga för att vi får veta att en annan av dem föreligger. T ex är den imploderade gruvboomen i denna mening oberoende av den tyska industrins föregivna problem.

Samtidigt anger författaren inga faktorer som talar till fördel för svensk industri. Denna struktur av argument finns det i allmänhet viss anledning att vara misstänksam emot. Det förefaller inte troligt att en lång rad oberoende faktorer helt plötsligt skulle tala till svensk industris nackdel, medan ingen skulle tala till dess fördel. (Om man däremot kunde påvisa att alla dessa faktorer hade en gemensam orsak, så skulle resonemanget bli mer övertygande.) Det är helt enkelt ”för bra för att vara sant” (eller för dåligt, snarare, i detta fall). Å andra sidan är det precis den struktur av argument vi har skäl att förvänta oss om författaren medvetet eller omedvetet (t ex pga ”the reverse halo effect”) förstorar upp negativa faktorer och utelämnar negativa faktorer.

(Jag forskar för närvarande på den här typen av ”too good to be true”-argument. Se denna bloggtext för en lite mer utförlig beskrivning av hur argumentet kan användas i ett något annorlunda sammanhang.)

Vidare skriver författaren:

Dessa förändringar sker mot bakgrund av en teknikvåg som gör det lättare att automatisera många industrifunktioner. Teknikvågen finns tillgänglig i alla länder men kommer att användas snabbare i länder som Sverige med relativt höga ingångslöner och upplevda svårigheter att rekrytera rätt personer.

Detta är något Fölster skrivit en intressant rapport om.

Vidare skriver författaren:

Denna ytliga betraktelse bortser emellertid ifrån att motorn i den svenska ekonomin under de gångna åren främst har varit ökande konsumtion, inte minst framdriven av skatte­sänkningar.

Att hushållens konsumtion drivit ekonomin har stöd av SCB.

En del av den pågående sysselsättningsförbättringen är dessutom ersättning för återigen ökande sjukskrivning.

Detta hade man velat se en referens till.

Studier från USA av MIT-professorn David Autor och andra visar att områden där avindustrialisering tar fart präglas av en tydlig tudelning. Fler högavlönade jobb skapas visserligen. Men de flesta som tappat sina vanliga industrijobb trängs ut till mer lågavlönade tjänster.

Bra med en referens men den hade gärna fått vara ännu tydligare. Emellertid stämmer detta väl med den allmänna tudelning av arbetsmarknaden vi nu ser, bl a som en följd av minskningen av antalet industrijobb.

Vidare skriver författaren:

Det är dags för hårda prioriteringar. Regeringens miljö- och skatteambitioner bör balanseras av en hållbarhetgaranti för industrin. Alla fördyringar i form av skattehöjningar och miljöstyrmedel skall då matchas krona för krona av motsvarande lättnader i industrins övriga villkor. Svaveldirektivets transportkostnadsökningar kan till exempel balanseras av en förkortning av de fyra år som det i snitt tar att få för miljötillstånd till en investering.

Detta är ett ganska tydligt förslag, även om författaren borde specificerat hur en förkortning av ansökningstiden av miljötillstånd, och liknande åtgärder, kan värderas i kronor.

Avslutningsvis skriver författaren:

Om regeringen inte ids, borde oppositionen avkräva regeringen en sådan. Annars finns risk att svensk industri till och med halkar efter Italiens.

Detta är en referens till inledningen, där författaren skriver att svensk industri utvecklats lika illa som Italiens sedan krisen (vilket stämmer). Dock framstår det här som att Sveriges industri skulle riskera att bli mindre än Italiens (per capita), vilket inte är fallet. Sveriges industri utgör en något större andel av BNP än den italienska industrin gör, vilket tillsammans med det faktum att Sveriges BNP per capita är betydligt större än Italiens gör att Sveriges ”industriella BNP per capita” är klart högre än Italiens.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s