Betyg på DN Debatt 8 nov: 4/10

dagens DN Debatt skriver Jan Rydh, fd landshövding och utredare av socialförsäkringarna, att sjukfrånvaron efter en kraftig nedgång 2003-2010 nu återigen ökar. Författaren diskuterar möjliga orsaker till denna ökning och ger ett antal förslag på hur utvecklingen skulle kunna vändas.

Artikeln innehåller en lång rad kontroversiella påståenden som man inte får någon evidens för (detta är ett problem i många artiklar – se här för en allmän kommentar), samt även en hel del andra problem. Mitt betyg blir 4/10. Fler kommentarer följer nedan.


Författaren skriver i andra stycket:

Jag blev slutligen 2004 också ansvarig för omorganisationen av Försäkringskassorna. I mina slutsatser ingick att det var påtagligt att sjukfrånvaron inte var jämt fördelad – den var tvärtom påtagligt ojämnt fördelad. Det förekom stora regionala skillnader och det var särskilt påtagligt att sjukfrånvaron ökade främst inom kommuner och landsting och där särskilt bland kvinnor 50+ anställda inom vård, skola och omsorg. Skillnaderna mellan arbetsplatser var mycket stora – sjukfrånvaron på små arbetsplatser var mycket låg jämfört med frånvaron på stora arbetsplatser.

Det här är mycket intressant men man skulle velat ha velat få referenser som stöder dessa påståenden (särskilt det om att skillnaden mellan arbetsplatser var stora, eftersom det spelar en viktig roll i argumentationen).

Vidare skriver författaren:

Utredningarna ledde till en omfattande debatt som i hög grad också blev en skendebatt om fusk och överutnyttjande. Som om stabila kvinnor med lång tjänst inom kommuner och landsting vid 50 års ålder skulle börja fuska?

”Stabila kvinnor [över 50] med lång tjänst inom kommuner och landsting” lär knappast ha stått för hela ökningen av sjukfrånvaron. Detta är ett alldeles för billigt och känslomässigt sätt att avfärda hypotesen om fusk. Istället borde argumentationen basera sig på mer detaljerad fakta och statistik.

Vidare skriver författaren:

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen genomförde från och med 2003 ett antal åtgärder som dock får betraktas som tämligen marginella.

Detta påstående borde stötts med argument.

Vidare skriver författaren:

Men något hände ju – sjukfrånvaron sjönk mycket snabbt tillbaka redan från 2003 och minskningen fortsatte till 2010. Jag har roat mig med att gå igenom tillgänglig öppen statistik och rapporter främst från Försäkringskassan.

Det är slående att varken uppgången eller den snabba nedgången har skett på grundval av politiska förändringar i lagstiftning eller regelsystem. De stora svängningarna förefaller uppkomma av andra orsaker.

Detta är visserligen en intressant idé men den borde stötts med mycket mer omfattande argument. Den vanligaste uppfattningen om varför sjuktalet minskade torde ju nämligen vara just att reglerna skärpts. Denna uppfattning finner bl a stöd i det faktum att Alliansregeringen införde en rad regelskärpningar ämnade att sänka sjukfrånvaron 2008 och i att reglerna tillämpas striktare redan under Göran Perssons regeringstid (om denna artikel har rätt), bl a som ett resultat av den intensiva debatten i frågan. Det är anmärkningsvärt att författaren inte ger några argument för att avfärda den uppfattningen.

Man ska också notera att skärpta regler kan ha sänkt sjukfrånvaron även om fusket aldrig varit utbrett. Det är precis det många vänsterpolitiker och -tyckare hävdar. Istället menar man att de skärpta reglerna lett till att människor som borde ha rätt till sjukpenning nu inte längre får det, pga de skärpta reglerna.

De som hävdar detta håller således med dem som hävdar att sjukfrånvaron minskat pga minskat fusk om en sak: nämligen att det är just de skärpta reglerna som är huvudförklaringen till det minskade sjuktalet.

(Denna artikel, som menar att den ökade sjukfrånvaron beror på att Försäkringskassan börjat tillämpa reglerna mer generöst, är f ö relevant i sammanhanget.)

Författarens huvudförklaring är istället som följer:

Kan det vara så att den snabba nedgången i huvudsak berodde på att kommuner och landsting och större företag med hög frånvaro började uppmärksamma frånvaron och se den för vad den var – någonting som varierade med hänsyn till arbetsplatsens förmåga att vara en god och hälsosam arbetsplats? Åtgärderna man genomförde var ingalunda koordinerade, inte alltid ”vetenskapligt belagda”, men själva uppmärksamheten, själva omtanken hade effekter.

Denna hypotes måste beläggas med argument och evidens. Det är definitivt inte okontroversiellt att säga att den formliga berg-och-dal-bana som sjuktalen uppvisar skulle kunna förklaras genom ökad eller minskad hänsyn från arbetsgivarnas sida. En längre tidsserie över antalet sjukskrivna i december finns här:

Sjukskrivna

Blev svenska arbetsgivare verkligen så mycket bättre på att ta hand om sina anställda att det kan förklara en långt mer än femtioprocentig minskning av sjuktalen mellan 2003-2010? I så fall borde en sämre behandling av de anställda även förklara de uppgångar vi såg på 80-talet och kring millennieskiftet, kan man tycka. Om man vill hävda det måste man presentera väldigt mycket mer evidens än Rydh gör.

Författaren ger förvisso också en annan förklaring:

Det finns också en annan mindre glädjande förklaring. De senaste 10 åren har ju de mest sjukfrånvarande i gruppen 50+ pensionerats och ersatts av andra som ”klarade sig igenom” de stora offentliga besparingarna under 90-talet.

Detta är dock svårt att begripa. De som pensionerats lär ju ha ersatts med unga människor som var barn under 90-talsbesparingarna och därför inte kan sägas ha ”klarat sig igenom” dem. Det är inte lätt att förstå vad författaren vill säga här.

Förutom de förklaringar till förändringarna i sjuktalet som redan nämnts finns det en annan som ofta hörs i debatten och som borde tagits upp, nämligen att sjuktalet går upp och ned allteftersom sjuka omklassificeras. Enligt denna artikel ledde t ex de skärpta reglerna till att människor pensionerade sig tidigare. Likaså menar denna artikel att ökad förtidspensionering leder till minskat sjuktal, och vice versa (tack till Fred Torssander, som skriver om detta här, för tipset!). I sammanhanget är det värt att notera att det s k ohälsotalet, som är ett bredare mått på sjukfrånvaro som inkluderar förtidspensionering , fortsatt att minska fram till 2013. (Se även detta diagram som visar att förtidspensioneringarna fortsatt att minska, samt denna artikel där Försäkringskassans analyschef Laura Hartman vill förklara de ökade sjuktalen delvis med strängare förtidspensionsregler). Författaren borde helt klart kommenterat dessa frågor.

[Edit 17 nov: Försäkringskassans Laura Hartman har utrett frågan och kommit fram till att:

-Sjukfrånvaron har varierat kraftigt. När den var som högst var den tre gånger så hög som i dag. Samtidigt har vi inte kunnat konstatera någon nämnvärd förändring i folkhälsan, säger Laura Hartman, chef för avdelningen för analys och prognos.

De tre viktigaste faktorerna är i stället hur förtidspensionssystemet utformats, arbetsmarknaden och arbetet kring sjukskrivningar, som när Socialstyrelsen tog fram rekommendationer.

Det är omöjligt att ta reda på hur stor del av sjukskrivningarna varje faktor innebär, enligt Hartman.

-Men skulle jag peka på en faktor skulle det vara förtidspensionssystemet och dess samspel med sjukförsäkringen som varit viktig, kanske viktigast, säger hon och fortsätter:

-Ju svårare det är att få förtidspension, desto fler tenderar de långa sjukfallen att bli.]

Vidare skriver författaren:

Däremot börjar en ny uppgång från 2010 – trots alliansens åtgärder för att öka kontrollen och för att fullfölja den så kallade arbetslinjen. Den ökning som nu sker ser inte likadan ut som tidigare. Nu är det främst kvinnor i åldern 30–49 år som står för ökningen, men också yngre män 30–39 år. För övrigt är skillnaden, mätt som andel av sjukfrånvaron, i sjukfrånvaro mellan kvinnor och män nu större än någonsin. Det är dessutom endast två diagnosgrupper som ökar nämligen psykiska sjukdomar bl.a. stress och sjukdomar i muskler och rörelseorgan.

Man skulle velat haft en referens till detta.

Vidare skriver författaren:

Man kan anta att just sådana diagnoser har mycket att göra med arbetsplatsen. Sambanden behöver inte vara direkta – det finns gott om underlag och forskning som visar att till exempel stress och problem som härrör sig från förhållanden utanför arbetsplatsen kan minskas på den hälsosamma arbetsplatsen och förstärkas på den stressande arbetsplatsen.

Författaren antyder här att vissa arbetsplatser blivit mer stressiga sedan 2010, och att det förklarar uppgången i sjukfrånvaro. Detta är alldeles för spekulativt. Man behöver data för att kunna dra den slutsatsen.

Vidare skriver författaren:

En ny regering har nu tillträtt och inlett ett förändringsarbete när det gäller regler för sjukfrånvaron. Jag går inte här in på frågan om dessa förändringar är bra eller inte utan konstaterar bara att om taket för försäkringen höjs, om den bortre gränsen tas bort, om prövningen av sjukfrånvaron görs mänskligare eller mildare, om högkostnadsskyddet för små företag förbättras så kommer statens och kanske också arbetsgivarnas kostnader för sjukfrånvaron att på nytt öka. Och det finns all anledning att anta att också sjukfrånvaron mätt i antalet frånvarodagar kommer att öka.

Detta handlar ju såvitt jag förstår i mångt och mycket om att ta bort de förändringar i reglerna Alliansregeringen införde – förändringar författaren ovan menade inte hade någon betydelse för den minskade sjukfrånvaron. Ändå menar han att dessa åtgärder kommer att öka sjukfrånvaron. Detta är mycket motsägelsefullt.

Vidare inleder författaren sin presentation av de konkreta åtgärder han föreslår som följer:

Men för att stabilisera sjukfrånvaron på kort sikt behövs ett antal åtgärder redan nu. Fakta och underlag för dessa finns:

Även om författaren naturligtvis är inläst på området räcker det inte med att han påstår att fakta och underlag för dessa åtgärder finns: han måste också meddela vilka de är eller åtminstone var de står att finna.

Åtgärderna är, vidare, baserade på premissen att den ökade sjukfrånvaron främst beror på förhållandena vid arbetsplatsen, vilket författaren alltså inte gett tillräckliga argument för.

Den intressantaste åtgärden (som åtminstone jag inte hört förut) är denna (min fetstil):

Genomför en särskild studie av om det fortfarande är så att ökningen av sjukfrånvaron främst kommer från ett mindre antal arbetsplatser. Identifiera de arbetsplatser som har högst frånvaro och genomför tillsammans med arbetsmarknadens parter ett positivt stöttande program på just dessa arbetsplatser 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s