Polarisering, hätskhet och bias i amerikansk politik

Även om den svenska politiska debatten inte på något sätt är perfekt så håller den amerikanska debatten, som karakteriseras av oresonlighet och aggressivitet, enligt min mening klart lägre nivå. Inte bara professionella politiker och tyckare, utan även många vanliga väljare, ser numera på sitt parti som sin ”stam” som man i alla lägen måste vara obrottsligt lojal emot. På senare år har fler och fler börjat uppmärksamma denna oresonlighet och se den som ett problem. I denna post ger jag några tips på läsning om det hätska politiska amerikanska politiska klimatet, samt diskuterar även olika sätt att förbättra det.


Den skicklige journalisten Ezra Klein ger ett flertal exempel på hur polariseringen vuxit i sin intressanta artikel ”Gamergate and the politicization of absolutely everything” (jag är dock inte särskilt insatt i just Gamergate). Följande studie av Stanfords Shanto Iyeangar och Sean J. Westwood är ganska skrämmande:

They handed 1,000 people some sample student resumes and asked them to decide which deserved a scholarship. The resumes included clues to both the race and the political orientation of the applicant, as well as information about their grades.

Race mattered. But political orientation mattered even more. Democrats and Republicans chose the resumes that shared their politics roughly 80 percent of the time. Of course, it’s the grades themselves that should have driven the decisions — but the activation of political identity made grades pretty much irrelevant. ”We found no evidence that partisans took academic merit into account,” the researchers wrote.

Medan andelen som motsätter sig giftermål mellan svarta och vita sjunkit enormt har andelen som inte vill att deras barn ska gifta sig med någon som röstar på motståndarpartiet tvärtom ökat kraftigt (från en artikel av Cass Sunstein):

[I]n 1960, 5 percent of Republicans and 4 percent of Democrats said that they would feel ‘displeased’ if their son or daughter married outside their political party. By 2010, those numbers had reached 49 percent and 33 percent.

Även polariseringen inom kongressen har, som Klein påpekar, ökat kraftigt.

Det är dock möjligt att Klein överdriver graden av polarisering något. Denna reviewartikel av Morris P. Fiorina and Samuel J. Abrams (som förvisso har några år på nacken) ger en något mer nyanserad bild:

The most direct evidence—citizens’ positions on public policy issues—shows little or no indication of increased mass polarization over the past two to three decades. Party sorting—an increased correlation between policy views and partisan identification—clearly has occurred, although the extent has sometimes been exaggerated. Geographic polarization—the hypothesized tendency of like-minded people to cluster together—remains an open question.

Det är alltså inte så att väljarnas åsikter om enskilda frågor är mer polariserade, men däremot så ”klustrar” deras åsikter mer kring den demokratiska respektive den republikanska partilinjen. Medan väljarna tidigare kunde inta positioner som stred mot partilinjen i vissa frågor, är det mer ovanligt nu. Det torde korrelera med den ökade fientligheten. Om man inte längre håller med det andra partiets väljare om någonting, blir man rimligen mer benägen att tycka illa om dem.

En potentiell förklaring till att väljarnas åsikter klustrar i så hög grad är att de inte utvärderar frågor de inte känner till opartiskt, utan istället är partiska till förmån för det egna partiets linje. De faller offer för ”motivated reasoning” – de vill tro på vad det egna ”laget” säger, och gör därför detta även i de fall där evidensen talar emot partilinjen.

Politiska psykologer har på senare år visat stort intresse för användningen av motivated reasoning inom politiken. Bl a kan jag rekommendera Dan Kahans (hemsida) arbeten på området. I en fascinerande studie visar han och hans medarbetare att både demokrater och republikaner gör systematiska räknefel på ett sätt som stöder de egna politiska uppfattningar (något han kallar för ”motivated numeracy”).

I en annan studie visar han och hans kollegor att demokrater är mer benägna än republikaner att felaktigt tro att vetenskapens konsensus är att kärnavfallsförvaring inte är säker, medan det omvända gäller frågan om huruvida klimatet förändrats på grund av utsläpp. Även detta förklaras med hänvisning till att en signifikant del av väljarna inte tittar på vad evidensen faktiskt säger, utan istället väljer att tro på det som passar deras politiska åsikter. Eftersom demokratiska väljare som regel är mer ”gröna” än republikanerna, vilka generellt är motståndare till miljöregleringar, så tycks denna förklaring kunna redogöra väl för resultaten.

Studien är av flera skäl mycket intressant. För det första indikerar den, som författarna förklarar, att skälet till t ex skepsis mot klimatförändringsteorin inte är kunskapsbrist utan snarare motivated reasoning. I en annan studie visar man att många av dem som intar extrema positioner i olika faktafrågor snarast är mer inlästa än andra. Det har stora implikationer för s k ”science communication”-policy, som hittills utgått från att det enbart är mer information som krävs för att väljarna ska få en mer korrekt bild av olika faktafrågor. Istället måste vi hitta något sätt att få folk att titta på evidensen opartiskt, snarare än att använda motivated reasoning.

Jag tror att det kan finnas flera sätt att göra det. Ett kan vara att låta opartiska granskare gå igenom de argument som de olika sidorna för fram (i samma anda som denna bloggs), för att på så sätt uppmuntra en mer evidensbaserad och mindre känslomässig politisk debatt.

Ett annat sätt kan vara att uppmärksamma människor på hur politiskt motiverade de själva och andra är när de utvärderar olika faktafrågor. För att bidra till det håller jag för närvarande på att konstruera en ”bias quiz” tillsammans med Spencer Greenberg, som driver rationalitetshemsidan Clearer Thinking. De som gör quizen kommer först få svara på några frågor om deras politiska åsikter, och därefter en lång rad frågor av samma typ som de Kahan och hans kollegor använde i sitt test.* Om det visar sig att en demokrat har rätt på alla frågor där det rätta svaret är ”pro-demokratiskt” (som klimatfrågan) men fel på alla frågor där det rätta svaret är ”pro-republikanskt” kommer han/hon få en hög bias score. Personer som har lika många fel på de frågor där han/hon gillar det rätta svaret som på de där han/hon inte gör det kommer däremot få en låg bias score. Detta test skulle även kunna bidra till att uppmärksamma människor på hur starkt deras åsikter klustrar kring partilinjen, och att det potentiellt kan vara ett problem.

Uöver en bias score kommer man också få en ”kunskapsscore” som baseras på hur många rätta svar du har. Jag ber om förslag på frågor i denna tråd på forumet Less Wrong. Ytterligare förslag mottas gärna nedan. Se även detta allmänna inlägg om hur man kan upptäcka bias genom att undersöka vilken struktur människors trosföreställningar har.

* Idén att fråga vad vetenskapens konsensus om klimatförändringarna är, snarare än om klimatförändringarna själva, är god, eftersom det är lättare att få folk att acceptera vilket det rätta svaret är i konsensusfrågan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s