På senare tid har jag kritiserat några debattartiklar av ledande politiker ganska hårt – se t ex artiklarna från 10 nov – 4/10, 14 nov – 4/10 samt 15 nov – 3/10 (det ska dock påpekas att vissa politikerartiklar varit bättre). Den låga kvaliteten på dessa artiklar står i skarp kontrast till de höga betyg jag delat ut till vissa andra grupper, som läkare och medicinska forskare (se 24 sep – 7/10, 14 okt – 8/10, 22 okt – 6/10, 28 okt – 6/10, 3 nov – 8/10, 4 nov – 7/10, 13 nov – 8/10). Dessa artiklar är inte perfekta i alla delar, men kännetecknas ändå generellt av en anda av rationell och evidensbaserad argumentation som saknas i politikerartiklarna. Vad som är mest slående är att politikerna ifråga inte ens tycks försöka argumentera på ett klart och evidensbaserat sätt. Mitt intryck är således att det största problemet inte är politikernas förmåga att argumentera rationellt, utan deras ovilja att göra det.
Mot denna jämförelse kunde man invända att politisk argumentation inte kan vara rationell och evidensbaserad på samma sätt som argumentation inom medicin och andra naturvetenskaper. Den invändningen är emellertid, som jag ser det, helt förfelad. För det första finns det ju massor av faktafrågor som har bäring för politiska beslut: frågor om olika sorters ekonomiska åtgärders effektivitet, om sociala förändringar och värderingsförändringar, etc, som ämnen som nationalekonomi, statsvetenskap och sociologi kan upplysa oss om. Dessa faktafrågor ska naturligtvis avgöras på ett rationellt och evidensbaserat sätt – och så sker också ofta. T ex är de två DN Debatt-artiklar som fått högst betyg skrivna av sociologer respektive ekonomer, och även i övrigt har forskare från dessa ämnen fått höga betyg.
Men även grundläggande politiska värdefrågor kan mycket väl angripas med klara och tydliga argument. Det är precis det man gör inom analytisk politisk filosofi. Istället för att komma med retorik och floskler argumenterar man noggrant och systematiskt för olika grundläggande politiska principer. Här följer två exempel på det. Det första är en video (i två delar) där den analytiske marxisten G. A. Cohen talar om varför kapitalismen utgör exploatering av lönearbetarna, och varför den bör ersättas av ett socialistiskt system:
.
I det andra exemplet argumenterar libertarianen Robert Nozick med hjälp av det berömda Wilt Chamberlain-exemplet tvärtom att all ekonomisk omfördelning (som inte handlar om att återbörda stöldgods, etc) är av ondo. Han menar att även om vi börjar med ett jämlikt system (det han kallar D1) så kommer denna jämlikhet snart att upphöra till följd av transaktioner som i sig är rättvisa – vilket gör att staten inte har någon rätt att återupprätta jämlikheten. (Nozicks argument användes nyligen på ett intressant sätt i svensk politisk debatt av ekonomen Andreas Bergh – se även denna replik från filosofen Jonas Olson).
Let us suppose [your favorite distribution, D1, is realized]; perhaps everyone has an equal share, perhaps shares vary in accordance with some dimension you treasure. Now suppose that Wilt Chamberlain is greatly in demand by basketball teams, being a great gate attraction. (Also suppose contracts run only for a year, with players being free agents.) He signs the following sort of contract with a team: In each home game, twenty-five cents from the price of each ticket of admission goes to him. (We ignore the question of whether he is ”gouging” the owners, letting them look out for themselves.)
The season starts, and people cheerfully attend his team’s games; they buy their tickets, each time dropping a separate twenty-five cents of their admission price into a special box with Chamberlain’s name on it. They are excited about seeing him play; it is worth the total admission price to them. Let us suppose that in one season one million persons attend his home games, and Wilt Chamberlain winds up with $250,000, a much larger sum than the average income and larger even than anyone else has.
Is he entitled to this income? Is this new distribution D2, unjust? If so, why? There is no question about whether each of the people was entitled to the control over the resources they held in D1; because that was the distribution (your favorite) that (for the purposes of argument) we assumed was acceptable. Each of these persons chose to give twenty-five cents of their money to Chamberlain. They could have spent it on going to the movies, or on candy bars, or on copies of Dissent magazine, or of Monthly Review. But they all, at least one million of them, converged on giving it to Wilt Chamberlain in exchange for watching him play basketball.
If D1 was a just distribution, and people voluntarily moved from it to D2, transferring parts of their shares they were given under D1 (what was it for if not to do something with?), isn’t D1 also just? If the people were entitled to dispose of the resources to which they were entitled (under D1), didn’t this include their being entitled to give it to, or exchange it with, Wilt Chamberlain?
Can anyone else complain on grounds of justice? Each other person already has his legitimate share under D1. Under D1 there is nothing that anyone has that anyone else has a claim of justice against. After someone transfers something to Wilt Chamberlain, third parties still have their legitimate shares; their shares are not changed. By what process could such a transfer among two persons give rise to a legitimate claim of distributive justice on a portion of what was transferred, by a third party who had no claim of justice on any holding of the others before the transfer? (not utelämnad) (Anarchy, State and Utopia, pp. 160-162; se även följande sidor)
Fastän Cohen och Nozick återfinns i diametralt motsatta politiska läger, har de en sak gemensamt: det, klara, förnuftsbaserade, sättet att argumentera. Skillnaden mellan deras och svenska politikers sätt att argumentera är i mina ögon slående.
Låt mig tydliggöra vad jag vill visa med dessa exempel. Min poäng är inte att alla som deltar i den politiska debatten ska nå upp till Cohens och Nozicks nivå – det vore orimligt. Min poäng är inte heller att politiska filosofer eller andra experter bör spela en mer central roll inom politiken. Det är en komplicerad fråga som skulle behöva behandlas på ett mycket mer ingående sätt än jag kan göra här. Istället är min poäng bara att visa att det visst är möjligt att argumentera lika klart och förnuftsbaserat om grundläggande värdefrågor som om medicinska frågor. Det finns därför som jag ser det all anledning att kräva att så också sker.
Det finns emellertid ytterligare aspekter på den här frågan. Jag kommer att återkomma till den.
DN Debatt-betyg 