Betyg på DN Debatt 16 nov: 6/10

dagens DN Debatt argumenterar den kristdemokratiske europaparlamentarikern Lars Adaktusson för att EU bör avbryta medlemsskapsförhandlingarna med Turkiet. Skälet till detta är att Adaktusson anser att Turkiet utvecklas i odemokratisk riktning, något han ger en lång rad argument för.

Till skillnad från de artiklar jag kritiserade i min artikel om politisk argumentation från igår, är Adaktussons artikel seriöst argumenterad. Han fyller med artikeln med argument snarare än med retoriskt fluff, som författarna till de artiklarna gjorde.

Det finns dock två problem med hans artikel. För det första tillhandahåller han inte källor för sina påståenden. Det är visserligen vanligt i den här sortens artiklar att man inte anger källor, men detta borde ändå gjorts.

För det andra, och viktigare, visar det sig att vissa av de påståenden han gör inte riktigt stämmer, eller är missvisande, när man kollar upp dem. Detta inskärper behovet av att källor tillhandahålls. Som jag tidigare skrivit borde DN Debatt låta författarna inkludera hyperlänkar till källuppgifter i sina artiklar.

Neutrala och tillförlitliga källor är inte lätt att finna på detta höggradigt politiserade område. Jag har nedan använt mig ganska mycket av Turkey Progress Report som EU-kommisionen nyligen publicerade. Den ger inte en lika entydigt negativ bild av Turkiets utveckling som Adaktusson (bl a skriver man på s. 62 att ”[t]he use of Kurdish in public activities even outside campaign periods was generally not penalised, thus further normalising its use in Turkey”). Rapporten ska förvisso inte ses som ett ofelbart ”facit”, inte minst eftersom man kan ha haft politiska avsikter med att betona vissa frågor och tona ned andra, men måste ändå betraktas som någorlunda tillförlitlig. I sammanhanget bör det dock påpekas att normalt vederhäftiga The Economist (juni 2013) tecknar en bild av utvecklingen i Turkiet som ligger mer i linje med Adaktussons.

Eftersom EU-kommisionens rapport tecknar en delvis annorlunda bild än Adaktusson hade det varit bra om han hade förhållit sig till den. Vidare hade man gärna sett att Adaktusson angett hur han anser att EU:s Turkietpolitik ska se ut i allmänhet. Ska man försöka upprätthålla goda relationer, och tror han att det är möjligt om man avbryter medlemsskapsförhandlingarna? Riskerar inte ett sådant avbrytande att försvåra kampen mot IS? Ett stycke eller två om dessa frågor hade varit önskvärt.

Sammanlagt är det en seriös och välargumenterad artikel, men redovisningen av utvecklingen i Turkiet borde varit noggrannare. Den får betyget 6/10. Fler kommentarer följer nedan.


I inledningen skriver Adaktusson att han tidigare varit anhängare till ett turkiskt EU-medlemsskap:

Hela tiden har förhoppningar funnits om att medborgarskapsperspektivet ska stimulera en frihetlig och demokratisk utveckling i ett strategiskt viktigt land som annars riskerar att röra sig i auktoritär riktning.

Personligen har jag i likhet med andra EU-vänner betonat vikten av att använda unionens mjuka makt i förhållande till Turkiet. Tidigare har det också funnits goda skäl att anta att utsikterna inför ett framtida EU-medlemskap faktiskt skulle bli en katalysator för turkisk reformering och förbättring vad avser yttrandefrihet, rättssäkerhet och respekt för minoriteternas situation.

Man kan beskriva situationen så här. Adaktusson anser att det hela tiden funnits två faktorer som man behövt väga mot varandra: å ena sidan ”mjuka makt”-argumentet – att EU medlemsskapet kunde stimulera en demokratisk utveckling – å andra sidan olika odemokratiska tendenser, som gör att Turkiet inte passar som EU-land. Han menar nu att den senaste tidens utveckling gjort att den senare faktorn väger över (man kunde ju också mena att denna utveckling visar att EU:s mjuka makt är mindre än vad man hoppats på, men det är ingenting han argumenterar för explicit).

Det är i och för sig ett adekvat sätt att argumentera på, eftersom han ger rikligt med argument för att de odemokratiska tendenserna stärkts (som vi ska se), men man hade ändå velat se vad Adaktusson tror kommer att hända med stimuleringen av den demokratiska utvecklingen i Turkiet om medlemsskapsförhandlingarna nu avbryts. Ett uppenbart motargument från dem som anser att förhandlingarna ska fortsätta är ju att avbrutna förhandlingar kommer stärka den odemokratiska utvecklingen (något Adaktusson tidigare också tycks ha trott). Detta argument borde tagits upp och bemötts.

Vidare skriver Adaktusson:

Efter tre års uppehåll återupptogs förhandlingarna om ett turkiskt EU-medlemskap på hösten 2013. Detta trots regimens brutala våld i samband med ett antal folkliga demonstrationer och trots starkt politiserade rättegångar mot offentliga personer.

Denna och denna länk beskriver våldet i samband med demonstrationerna. EU-kommisionen skriver som följer om rättsväsendets oberoende (s. 63):

Legislation adopted in the area of the judiciary raised serious concerns as regards judicial independence and impartiality, separation of powers and rule of law.

Vidare skriver Adaktusson:

Med de styrandes allt tydligare islamistiska agenda var ”förolämpning av vissa religiösa grupper” den officiella anklagelsepunkten, vilket påminner om den tidigare ofta använda kemalistiska paragrafen om ”förolämpning av turkiskheten”.

Detta hittar jag ingen uppgift om.

Vidare:

Den islamistiska agendan definierar politiken även i relation till Turkiets kristna minoriteter. Under det styrande islamistiska AK-partiet har fientligheten mot troende kristna ökat. President Tayyip Erdogan har öppet ventilerat tankar på att deportera hundratusen kristna armenier och i turkiska skolböcker kan man läsa att kristna är att betrakta som landsförrädare.

Kommisionens rapport ger en något annorlunda bild. Söker man på ”Armenian” och ”Christian” hittar man inte några av dessa uppgifter, men däremot detta (s. 61):

In April, on the eve of the 99th anniversary of the events in 1915, the Prime Minister issued the first ever message of condolence to the descendants of Armenians killed or deported.

Man betonar att det begåtts en del hatbrott och att det förekommer hatfylld retorik i media, men det står såvitt jag kan se inget om ökad öppen diskriminering från regeringens sida. Vidare skriver man (s. 54):

Concerning freedom of thought, conscience and religion, freedom of worship continued to be generally respected.

Vidare skriver Adaktusson:

Parallellt med inskränkningarna i religionsfriheten, är yttrandefriheten under attack. Framträdande journalister och kommentatorer kriminaliseras eller fängslas, sociala medier som Twitter och Youtube stängs. Enligt Amnesty är kränkningarna av yttrandefriheten ett av Turkiets ”mest inrotade människorättsproblem”.

Detta får mer stöd av EU-rapporten – man skriver bl a (s. 51):

Turkey remains among countries with the most journalists in prison.

Vidare skriver Adaktusson:

Till detta kommer en allvarlig korruption. I slutet av 2013 briserade en stor korruptionsskandal med direkta kopplingar till ledningen för president Erdogans AK-parti. Presidenten och hans partivänner hanterade skandalen i efterhand genom att manipulera lagstiftningen, intervenera i rättsliga processer och missbruka landets antiterrorlagar, fredliga demonstranter förvandlades till förbrytare.

Även detta ges stöd av EU-rapporten. Man skriver att rättsväsendets bristande oberoende visades av (s. 63):

…the reassignments of judges, prosecutors and police working on high-profile anti-corruption cases.

Se även vidare på samma sida.

Vidare:

I debatten som följde framfördes allvarlig och välgrundad kritik mot det styrande AK-partiet. Svaret från Erdogan kom i samband med de turkiska lokalvalen, presidenten hotade då sina meningsmotståndare med att de skulle få ”betala priset” för sin kritik och att de skulle jagas till sina ”sista gömställen”.

Min fetstil. Detta påstående är såvitt jag kan se taget något ur sin kontext. TT kopplar det snarare till läckage av militära hemligheter:

Förra veckan blockerade Turkiet även Youtube, sedan ett känsligt samtal mellan högt uppsatta personer i regeringen och höga militärer om ett möjligt ingripande mot rebeller i Syrien lagts ut på sajten.

– Vi kommer att besöka deras grottor . . de ska få betala priset, varnade Erdogan.

Vidare skriver författaren:

Även utrikespolitiskt har Turkiet kommit att utvecklas i illavarslande riktning. Som stor nation med geopolitisk tyngd i den regionala säkerhetspolitiska miljön hade landet förutsättningar att bli en konstruktiv och betydelsefull partner i relation till terrorismbekämpning och den Islamiska staten, IS. Turkiet hade kunnat lägga gamla stridigheter med den kurdiska minoriteten åt sidan och aktivt släppa fram militärt stöd till den av IS svårt plågade staden Kobane. Landet hade snabbt kunnat upplåta sina flygbaser för det amerikanska flygvapnet och därigenom bidra substantiellt i kampen mot extremismen. Fler åtgärder hade kunnat vidtas för att stoppa Islamiska Statens dagliga inflöde av miljontals dollar genom smugglingen av olja via Turkiet. Ännu bättre hade varit om den turkiska realpolitiken hade fått stå tillbaka för ett aktivt deltagande i den internationella koalitionen mot IS. Så är nu inte fallet och de NATO-länder som i dag gemensamt försöker tränga tillbaka framryckande IS-styrkor kan bara konstatera att Turkiet, trots 62 års medlemskap i försvarsalliansen, hittills inte uppträtt som en partner vad gäller kampen mot den mest extrema islamismen.

Detta är såvitt jag förstår en fråga där det inte står helt klart vilken den turkiska inställningen är, men ett flertal källor stöder Adaktussons syn.

Vidare skriver han:

Under sin tid som premiärminister betecknade Tayyip Erdogan den förintelseförnekande iranske presidenten, Mahmoud Ahmadinejad, som ”vår vän”.

Detta påstående tycks härröra från 2009.

Vidare:

Själv förnekade Erdogan såväl folkmordet i Darfur som folkmordet på kristna i sitt eget land hundra år tidigare.

Erdogan har förvisso inte kallat massakrerna av armenier 1915 för ett folkmord men han har som sagt gett armenierna sina kondoleanser. Detta påstående är därför missvisande. Denna källa stöder dock påståendet om Darfur.

Vidare:

I ett uppmärksammat tal nyligen pekade han ut västvärlden, i skepnad av Lawrence av Arabien, som ett större hot än IS.

Referensen till Lawrence av Arabien finns citerad här. Det står dock ingenting där om att västvärlden skulle vara ett större hot än IS.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: