Betyg på DN Debatt 20 nov: 5/10

dagens DN Debatt skriver Nätverket för Barnkonventionens ordförande Lisa Ericsson (hon representerar även Unicef) att man i många kommuner saknar ordentliga kunskaper om Barnkonventionen, som regeringen vill göra till svensk lag. Hon menar också att många kommuner inte involverar barn i olika beslutsprocesser som berör dem, samt inte heller på andra sätt lever upp till Barnkonventionens principer. Därför föreslår hon att regeringen ska ”ta fram en handlingsplan för att förverkliga barnkonventionen och se till att tjänstemännen i kommunerna utbildas i barnkonventionens grundprinciper”.

Författaren vill även visa att man generellt sett inte lyssnar på barn. Detta baseras på en rapport som inte kan betraktas som tillförlitlig (se nedan).

Förutom detta innehåller även artikeln även en rad andra problem. Uppenbara motargument bemöts inte och man ger inte tillräckligt med evidens för sina påståenden. Ericsson har dock en poäng i att om Barnkonventionen ska göras till svensk lag, och om kommunerna inte är förberedda inför det på olika sätt, så måste man se till att de blir det.

Sammanlagt blir betyget 5/10. Fler kommentarer följer nedan.


I de första styckena skriver författaren som följer:

I dag, torsdag, är det på dagen 25 år sedan FN:s konvention om barnets rättigheter antogs, en konvention som regeringen nu vill göra till svensk lag.

Barnkonventionen är redan i dag juridiskt bindande för Sverige.

Här borde det förklarats vad som förändras om Barnkonventionen blir svensk lag, om den nu redan är juridiskt bindande. Det görs bl a i tidningen Advokaten av två andra Unicef-företrädare, samt av Mårten Schulz (som är kritisk till förslaget) i tidskriften Neo.

Vidare skriver författaren:

Vi, de 45 organisationer som utgör Nätverket för barnkonventionen, har under de senast åren tagit del av och sammanställt vittnesmål från hundratals barn i Sverige i en rapport till FN:s barnrättskommitté. Rapporten visar att barn med vitt skilda erfarenheter ofta har en sak gemensamt – känslan av att ens röst inte har någon betydelse. Det kan gälla till exempel problem vid familjekonflikter, familjehems­placeringar, utvisningar eller när de behöver stöd med anledning av funktionsnedsättningar. I många fall är barnet inte ens tillfrågat.

Såvitt jag förstår är det denna rapport hon talar om. Rapporten är baserad på diverse samtal/intervjuer med barn. Det finns dock inga statistiska data på hur stor andel av barnen som har haft de olika problem som man talar om. Istället ger man bara citat från enskilda barn.

Detta är förvisso karakteristiskt för s k kvalitativ forskning, där man inte använder sig av statistik, utan istället använder sig av fallstudier, djupintervjuer, mm. (Typiskt sett studerar man färre fall mer noggrant, medan man inom kvantitativ forskning studerar färre aspekter av fler fall.)

En av de vanligaste typerna av kritik mot kvalitativ forskning är att den inte är objektiv. Det är svårt för utomstående att kontrollera hur den kvalitative forskaren kommit fram till sina resultat – varför denne drar de slutsatser han/hon gör från t ex djupintervjuer. Det är därför viktigt – kanske viktigare än i annan forskning – att kvalitativa forskare anstränger sig för att vara objektiva och icke-tendentiösa. Är man inte det, är det mycket lätt att hitta evidens för det man vill bevisa i det material man undersöker.

Rapporten lever dock inte alls upp till det utan framstår som starkt tendentiös. I stort sett alla citat är starkt negativa till vuxnas behandling av barn. Ta t ex följande citat under rubriken ”vill träffa föräldrarna mer”:

Jag får nästan aldrig se min mamma. Hon jobbar dagligen mellan 8-21. Det är alldeles för länge. Jag brukar ringa och fråga när hon kommer hem och antingen svarar hon inte eller så får jag vänta för länge. Och när hon väl kommer hem så sitter hon bara vid datorn hela tiden och tittar inte ens upp från tangentbordet.

Det finns ibland ingen mat hemma och då får jag ta av mina egna pengar och gå till mataffären eller så får jag åka till mormor och det är jättelångt bort.

Även övriga fyra citat under denna rubrik är starkt negativa. Det finns inga skäl att tro att detta ger en representativ bild av hur mycket svenska barn får träffa sina föräldrar. Sammanlagt är denna rapports evidensvärde högst tveksamt.

Vidare skriver Ericsson:

En ny undersökning bland landets kommuner som presenteras i dag stärker den här bilden. Vår undersökning visar också att kommunerna är dåligt rustade för att förverkliga barns rättigheter. Varannan kommun saknar i dag en plan för att implementera barnkonventionen. Bara en av tjugo kommuner uppger att de alltid inhämtar barns åsikter inför beslut som rör barn i kommunen. Hela 43 procent av kommunerna uppger att de sällan tillfrågar barnen.

Jag har mejlat Nätverket för barnkonventionen och bett att få ta del av denna rapport, utan svar. Uppgifterna är inte ointressanta, men man skulle vilja veta mer vilket slags beslut det handlar om. De problem den andra rapporten innehöll försvagar nämligen i viss mån min tilltro även till dessa resultat.

Vidare:

Många kommuner anger i undersökningen att de arbetar med inflytande genom särskilda ungdomsråd.

Att samla ett fåtal ungdomar i en grupp som ska tycka till om kommunens arbete duger inte. Rätten att bli hörd gäller enligt barnkonventionen alla barn.

Det är förvisso vanligt att vi, av praktiska skäl, låter andra människor representera oss i en demokrati (tänk t ex på elevrådsrepresentanter som väljs av klasserna). Man borde förklarat mer ingående varför det inte är lämpligt att göra på detta sätt i detta fall.

Vidare skriver man:

Vi måste ta till oss barnkonventionens sätt att se på barn som fullvärdiga individer med samma värde som vuxna. Vi måste sluta se barndomen som en transportsträcka till vuxenlivet, utan i stället som en tid med lika högt värde som vuxenlivet. Barn är inte föräldrarnas ägodelar utan individer med egna rättigheter.

Man borde ha gett mer evidens för att detta verkligen är den inställning svenskar har till barn.

Vidare:

Det innebär att vi måste släppa in barnen i beslutsprocesserna, även i kommunerna. Den goda viljan att göra det bästa för barnen kanske finns där, men är vi vuxna beredda att ge barn inflytande på riktigt?

Det finns en uppenbar invändning mot detta, nämligen att barn inte är tillräckligt mentalt mogna för att fatta beslut (ens för egen räkning). (Barn under 18 är ju bl a omyndiga precis av det skälet.) Författaren borde ha tagit upp den invändningen och avfärdat den.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s