Betyg på DN Debatt 22 nov: 4/10

På dagens DN Debatt argumenterar matematikdidaktikern Arne Engström för att gymnasiets yrkesprogram inte bör göras högskoleförberedande. Engströms argument baserar sig Tysklands och de andra tyskspråkiga ländernas erfarenheter. Han menar att deras välstånd inte minst beror på deras yrkesutbildning, som åtminstone fram tills nyligen varit mycket mer praktisk än akademisk (bl a har den innefattat omfattande praktik). Detta ser han som evidens för att icke-akademiska yrkesutbildningar är att föredra.

Förutom detta menar författaren att kravet på att alla gymnasieutbildningar ska vara högskoleförberedande riskerar att leda till sjunkande standard på många högskoleutbildningar. Det är dock problematiskt att han inte tydliggör att detta argument är separat från det första argumentet för varför yrkesutbildningar ska vara icke-akademiska.

Vidare skriver han att skälen som LO och Socialdemokraterna anför till att göra yrkesutbildningarna högskoleförberedande är att ”allt fler yrken kräver en högre utbildning”. Detta argument bemöter han över huvud taget inte, vilket är väldigt märkligt. Om fler yrken kräver en högre utbildning så tycks det ju rimligt att göra fler gymnasieprogram högskoleförberedande, medan vi inte har lika starka skäl att göra det om så inte är fallet.

Det bedrivs en hel del intressant forskning på dessa områden. Future of Humanity Institutes Carl Benedikt Frey och Michael Frey argumenterade förra året i en uppmärksammad rapport för att ju mer utbildning ett yrke kräver, desto mindre risk är det att det kommer försvinna till följd av automatisering. Detta, menar de, gör att utbildningsnivån måste höjas (s. 45):

Our findings thus imply that as technology races ahead, low-skill workers will reallocate to tasks that are non-susceptible to computerisation – i.e., tasks requiring creative and social intelligence. For workers to win the race, however, they will have to acquire creative and social skills.

Å andra sidan visade tre ekonomer nyligen att mellan 1983 och 2010 var det snarast kvalificerade yrkesarbetare och lägre tjänstemän som blivit färre, vilket lett till en polarisering av arbetsmarknaden: både de jobb som kräver hög utbildning och ger hög lön, och de jobb som har låga utbildningskrav och ger låg lön, har blivit fler, medan mellankategorin gröpts ur. Tror man att den utvecklingen kommer fortsätta står det inte lika klart att utbildningsnivån behöver höjas så mycket.

En annan relevant fråga är denna. Ekonomer är överens om att mer utbildning i genomsnitt höjer din inkomst, men de är inte överens om det beror på att utbildningen gör dig mer produktiv (detta är den s k humankapitalsteorin), eller om det snarare är så att det faktum att du klarat en krävande utbildning är en signal om att du är mer produktiv. Enligt den senare teorin skulle utbildningen alltså inte göra dig mer produktiv, utan snarare ge en tydlig indikation av att du har en hög produktivitetsnivå (vilken du hade redan innan du påbörjade utbildningen). (Det finns även ytterligare teorier om varför högutbildade tjänar mer; se här t ex.)

Om man tror att utbildning främst har ett signalvärde är den lite av nollsummespel – som ett race mellan påfåglar om vem som har de mest spektakulära stjärtfjädrarna. Längre utbildning kommer inte leda till ökad produktivitet, utan endast till större kostnader för alla inblandade. Om man däremot tror på humankapitalteorin så kommer högre utbildning betala sig mycket bättre för samhöllet. (Man kan naturligtvis tro på en kombination av dessa teorier, samt tro att signalvärdet är större vad gäller vissa utbildningar, medan humankapitalteorin stämmer bättre in på andra).

Det är märkligt att författaren inte tar upp dessa frågor, eftersom de är avgörande vikt för huruvida man behöver öka utbildningsnivån. Över huvud taget ger han inget argument med bäring på frågan om hur många högskoleutbildade respektive yrkesutbildade vi behöver. Dessvärre är det ganska symptomatiskt för utbildningsdebatten, som tenderar att vara ytlig, retorisk och inte särskilt empiriskt grundad.

Utöver detta innehåller artikeln även ytterligare problem. Bl a är diskussionen om det tyska utbildningsväsendet väl ingående och handlar delvis om frågor som inte är relevanta för huvudtesen om att svenska gymnasieprogram inte bör göras högskoleförberedande.

Artikeln får betyget 4/10. Fler kommentarer följer nedan.


I första stycket skriver författaren som följer:

På yrkesprogrammen läser de allra flesta eleverna den lättaste kursen i matematik, 1a. Efter att ha läst kursen gör eleverna ett nationellt kursprov. Resultaten har nyligen offentliggjorts. Våren 2014 blev ungefär 30 procent av eleverna underkända på kursprovet. Det är samtidigt stora skillnader mellan elever med olika bakgrunder. Drygt 46 procent av eleverna med utländsk bakgrund blev underkända, mot 26 procent för dem med svensk bakgrund. Dubbelt så stor andel av eleverna vars föräldrar endast har grundskola underkändes, jämfört med dem som har föräldrar med eftergymnasial utbildning. Matematik är för övrigt det ämne som eleverna har svårast att klara.

Författaren borde ha angett en källa som stöder dessa uppgifter. Uppgiften om att 30 procent av eleverna som skrivit provet i 1a blivit underkända stämmer (dock kan tydligen även andra elever än de som läser på yrkesprogram skriva detta prov). Detta kan jämföras med att 17 % av de som skrev provet i 1b (för högskoleförberedande program) underkändes. Övriga uppgifter har jag inte hittat någon källa på.

Vidare:

LO och Socialdemokraterna har kritiserat gymnasieskolans yrkesprogram för att hålla för låg kvalitet. Det är lätt att hålla med. Men vad är det för recept de skriver ut? Gör gymnasieskolan obligatorisk och alla yrkesprogram högskoleförberedande. Skälen som ofta anförs är att allt fler yrken kräver en högre utbildning. Med en högre utbildning följer högre löner, lägre arbetslöshet och större möjligheter att utvecklas.

Han bemöter detta på följande sätt:

Det här är en vanföreställning, hävdar den tyske bildningsfilosofen Julian Nida-Rümelin i den nyutkomna stridskriften ”Der Akademisierungswahn”. Han går där till angrepp mot utbildningsexpansionen och den begynnande akademiseringen av yrkesutbildningen i Tyskland. I stället har utvecklingen lett till en kris både för den traditionella universitetsutbildningen och för yrkesutbildningarna – studieavbrotten på universiteten ökar och yrkesutbildningarna utarmas på sitt innehåll och faller i popularitet.

Nida-Rümelin är nu inte vem som helst. Som minister i den tidigare förbundskanslern Gerhard Schröders socialdemokratiska regering, flerfaldigt belönad filosof och medlem av framstående akademiska sällskap, får han många att lyssna. Nida-Rümelin har intervjuats i alla de stora tidningarna och tidskrifterna, gett ett otal föreläsningar och nu har kritiken sammanfattats i en bok.

Detta argument tar över huvud taget inte upp påståendet att allt fler yrken kräver en högre utbildning.  Vidare är referensen till Nida-Rümelin ett auktoritetsargument som jag ser som något problematiskt. Visserligen kan det vara acceptabelt att referera till experters utlåtanden (utan att presentera vilken evidens de hade för dessa utlåtanden) i vissa sammanhang – som t ex vad gäller svåra naturvetenskapliga frågor där man kan förvänta sig att experten i fråga intar en objektiv attityd. Detta är dock knappast något sådant sammanhang: vi har inga skäl att tro att Nida-Rümelin är en opartisk expert vars ord vi ska acceptera utan att få höra vilken evidens han har för sina åsikter.

Vidare:

Fram till för bara några år deltog närmare två tredjedelar av de tyska ungdomarna i ett lärlingsprogram efter att ha slutat skolan.

När den tyskspråkiga yrkesutbildningen nu har fått ett internationellt genomslag så har den paradoxalt nog hamnat i en kris. Med minskande årskullar och en ökad akademisering av yrkesutbildningen skakar den tyska modellen. Tidigare så attraktiva lärlingsplatser börjar stå tomma.

Wall Street Journal stöder bilden av att lärlingsprogrammen har svårt att locka sökande, men enligt artikelns graf så var det aldrig så många som två tredjedelar som deltog i lärlingsprogram. Författaren borde angett en källa som stöder hans påstående.

Vidare ser jag inte riktigt relevansen av denna utläggning för artikelns huvudtes: att svenska yrkesprogram inte bör göras högskoleförberedande. Det är förvisso sant att om det tyska systemet med icke högskoleförberedande yrkesutbildningar varit framgångsrikt, så är det allt annat lika ett skäl för att Sverige också bör ha ett sådant system. Utöver detta finns det dock inga skäl att beskriva utvecklingen i Tyskland i sådan detalj. Den är enbart intressant i så måtto den kan stärka författarens huvudtes. Författaren ägnar omotiverat mycket plats åt de tyska förhållandena, något som går ut över hans möjligheter att ge ordentliga argument för huvudtesen.

Vidare skriver författaren:

När allt fler av våra universitetsutbildningar ska läsas av ungdomar utan egentliga förutsättningar för att klara högre studier tvingas landets lärosäten att satsa stora resurser på stödundervisning, sänka kraven på tentor och förändra examinationsformerna. Engelskspråkig litteratur försvinner från kursernas litteraturlistor. Kvaliteten på vissa delar av universitetens utbildningar är förfärande låg. Vi har fått en de facto-tudelning av den högre utbildningen – i en del, med prestigefyllda, krävande utbildningar (jurister, psykologer, läkare, civilekonomer, och så vidare) och en del, som alltmer reduceras till en förlängd gymnasieskola. Inom de senare utbildningarna hyvlar man ned trösklar och planslipar golven för att studenterna inte ska snubbla på sin väg genom studieprogrammet.

Många länder har ju ett mycket hierarkiskt universitetsväsende, där vissa universitet är klart bättre än andra. Man kan tolka författaren som att vi håller på att få ett liknande system, men inom, snarare än mellan, universitet. (I viss mån har det nog alltid varit så, f ö.)

I viss mån är detta naturligt och oundvikligt. Vissa utbildningar är mer attraktiva än andra, och får därför fler duktiga studenter än andra.

Det framstår därför inte som uppenbart att denna hierarki i sig är dålig. Däremot kan det förstås vara ett problem om nivån på vissa utbildningar är för låg, vilket författaren också skriver. Av detta följer det emellertid inte att de som läser dessa utbildningar inte ska läsa på universitet. Om det är sant som Frey och Benedikt säger att framtidens arbetskraft behöver vara mer välutbildad, så tycks det som inte bara de med allra bäst förutsättningar för att läsa på universitet bör göra det, utan även andra grupper. Återigen ser vi hur mycket hänger på frågan om de har rätt i detta.

Vidare skulle man velat ha mer evidens för de sjunkande kraven (t ex på att engelskan är på tillbakagång på svenska universitet), samt på att de sjunkande kraven just beror på att bredare grupper börjat läsa på universitet.

Vidare skriver författaren:

Det är det industriella kunnandet som vuxit fram ur den tyska yrkesutbildningen som gör att Tyskland och Schweiz i dag leder den europeiska välståndsligan.

Enligt denna lista ligger Sverige, och en del andra länder, före Tyskland. Schweiz ligger förvisso högre men det beror knappast enbart på det industriella kunnandet utan även på landets stora finansindustri.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s