Betyg på DN Debatt 23 nov: 6/10

dagens DN Debatt argumenterar Lorenz Tovatt, språkrör för Grön Ungdom, för att den ”gröna kritiken” av den ekonomiska politiken och det ekonomiska systemet bör ändra inriktning. Istället för att kräva att tillväxten minskar bör man, enligt Tovatt, istället inrikta sig på att förändra tillväxtens innehåll. Tillväxt av konsumtion som inte skadar miljön (Tovatt nämner tjänster och kultur) är acceptabel, medan tillväxt av miljöfarlig konsumtion av t ex råvaror inte är det.

Ett avgörande skäl till att man kan göra denna kursändring nu är, enligt Tovatt, att den tekniska utvecklingen och förändringar i människors konsumtionsmönster gjort en grön, ej miljöfarlig tillväxt möjlig (Tovatt nämner bl a förnybar energi och att man ser ett ökande intresse för att hyra eller låna, snarare än köpa, saker).

Artikeln är mer seriöst skriven än flera andra politikerartiklar jag nyligen recenserat och innehåller en del intressanta idéer. Ett problem är dock att många av faktapåståendena är vaga och saknar belägg. Det gäller inte minst nyckelpåståendet att den ekonomiska utvecklingen har förändrats på så sätt att en mer miljövänlig tillväxt är möjlig. Det är förvisso en vanlig uppfattning men den borde ändå beläggas. Se t ex denna artikel för en kritik av påståendet att den s k delningsekonomin leder till minskade utsläpp.

Sammanlagt får artikeln betyget 6/10. Fler kommentarer följer nedan.


I första stycket skriver författaren som följer:

Historiskt har tillväxttakt korrelerat med ökningen av utsläpp av växthusgaser.

Enligt den här presentationen tredubblades USA och Storbritanniens BNP per capita från 1950 till början av 2000-talet samtidigt som utsläppen av koldioxid höll sig på samma nivå. Det gör att man ställer sig skeptisk till detta påstående (även om det är sant att vissa snabbväxande länder, som Kina, ökat sina utsläpp kraftigt). Det borde definitivt belagts med siffror.

Vidare:

Vi ser nu exempel på länder och regioner som kan separera de två.

Även detta borde belagts med siffror. Dessutom verkar det som sagt som om vissa länder kunnat göra det redan tidigare. Författaren borde gett ordentliga skäl för att ett trendbrott nu skett: att tillväxten nu har en svagare koppling till utsläpp av växthusgaser än den hade tidigare.

Vidare skriver författaren:

Det finns framför allt två orsaker till att det behövs ett nytt fokus. För det första är det möjligt med framtida ekonomiskt tillväxt, utan att förstöra vår planet. När tillväxtkritiken först växte fram uppfattades det som omöjligt att ersätta det djupgrodda beroende av fossil energi som världen då befann sig i (och fortfarande befinner sig i). Men den nya tekniken har visat att vi faktiskt har tillräckligt mycket förnybar energi för att försörja oss alla, det gäller bara att vi bygger ut den tillräckligt snabbt.

Författaren borde backat upp detta argument med siffror.

Vidare:

Vidare vet vi att ekonomin kan baseras till ännu större del på tillväxt av tjänstekonsumtion, något som till stora delar inte tär på planeten.

Andelen som arbetar inom tjänstesektorn (vilket visserligen inte är ett perfekt mått på tjänstekonusmtion) har ökat under en längre tid. Det indikerar att ekonomins vridning mot tjänstesektorn definitivt inte är något nytt.

Vidare skriver författaren under den första av sina tre punkter:

Från tillväxtkritik till konsumtionskritik. I slutändan är det inte ekonomins storlek eller konstitution som resulterar i vilka avtryck som görs på klimatet, utan det är ekonomins innehåll. I en ekonomi där vi fortsätter att subventionera och konsumera fossila bränslen och elintensiva varor som inte kan återanvändas kommer en ökad tillväxt skada planeten. Men man kan konsumera annat. En ekonomi som i stället gynnar konsumtion av tjänster, kultur och förnybar energi skapar inte alls samma problem.

Det är något missvisande att tala om ”från tillväxtkritik till konsumtionskritik”. Tillväxten är förstås tillväxt av BNP, och den största delen av BNP är konsumtion (73 % 2013 om man räknar med offentlig konsumtion). Denna rubrik antyder att konsumtionen ska minska – men det är knappast möjligt om inte tillväxten ska öka (om inte exportöverskottet och/eller investeringarna samtidigt ökar, men syftet med att öka dessa är ju framförallt att öka framtida konsumtion).

Vad författaren menar är istället att konsumtionen, och därigenom BNP, kan öka, så länge den miljöfarliga delen av konsumtionen inte ökar.

Vidare borde påståendet att tjänster och kultur skapar mindre utsläpp backats upp av siffror. Det framstår som väl generaliserande: en del tjänster torde t ex leda till högre utsläpp än vissa tjänster (säg flygresor contra hemslöjd).

Under den andra punkten skriver han:

För att stärka den retoriska delen av den gröna konsumtionskritiken bör fokus ligga på planetens gränser. Argumentet innebär att tillväxt gärna får ske, men inte till det pris att de går utanför de gränser som planeten satt upp för oss. Så länge tillväxt finns innanför dessa gränser kan det knappast skada.

Min fetstil. Miljöfarliga utsläpp skadar rimligtvis alltid. Sedan är det en annan sak att om en viss verksamhet är tillräckligt ekonomiskt värdefull i förhållande till de miljöföroreningar den för med sig, så bör vi fortsätta att syssla med den (sedan är det en annan sak hur man viktar dessa två saker).

Författaren fortsätter i samma stycke:

Denna insikt klingar också i takt med delar av den ekonomiska utvecklingen de senaste århundradena. Utvecklingen är starkt utilitaristisk, sprungen ur idén att skapa värde. Fokus ska alltså fortsatt ligga på att skapa värde för människor, men den nya insikten är att värde bara kan skapas inom vissa gränser. Dessutom betyder värde kanske inte exakt samma sak som det gjort under 1900-talet.

Detta är vagt och mångordigt, även om det framgår någorlunda väl vad författaren är ute efter.

Vidare:

Den ursprungliga betydelsen av ordet ekonomi är att det är läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet. Vi behöver återigen närma oss denna ursprungliga mening.

Detta får närmast betraktas som retorik, eftersom vad ordet ”ekonomi”:s ursprungliga mening var inte har någon relevans för vilken attityd vi bör ha idag till tillväxt, konsumtion och miljö (se nr 19 i denna briljanta lista på 37 sätt som ”ord kan vara fel på”).

Vidare:

I en värld som på sikt kan komma att bestå av 12 miljarder människor är det ohållbart att vårt materiella välstånd ska bygga på slit-och-släng-principen.

Var kommer just siffran 12 miljarder ifrån?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s