Det senaste halvseklets psykologiska forskning har visat vilken oerhört stark makt vår magkänsla eller ”intuition” har över vårt tänkande. Människan är inte så naturligt rationell som många tänkt sig. Istället faller vi väldigt ofta offer för olika psykologiska ”biases” som t ex ger upphov till falska trosföreställningar. Det gäller inte minst inom politiken, där vi allt som oftast tror på det vi vill tro på, snarare än på vad evidensen säger.
För individen är det inte alltid skadligt (även om det ofta är det) att använda sig av magkänslan snarare än av förnuftet. Konfirmeringsbias – att vara selektivt uppmärksam på sådan information som bekräftar våra egna uppfattningar – kan t ex göra dig mer övertygande när du försöker övertyga andra om att din uppfattning är korrekt. För samhället i stort tenderar dock människors tendens att falla offer för konfirmeringsbias och andra former av bias att vara skadlig.
Den bästa medicinen mot denna tendens är enligt min mening ett rationalistiskt etos: en samtalskultur inom vilken det inte anses acceptabelt att bortse från evidens som talar emot ens teori, att önsketänka, att fokusera på debattörernas sociala status, retoriska förmåga eller personlighet, snarare än på argument och evidens, etc. En sådan samtalskultur har vuxit fram inom många områden, framförallt sedan 1600-talets vetenskapliga revolution. Inom vetenskapen har t ex dogmatism, a priori-spekulationer och utbrett slarv ersatts med systematiskt kritiskt tänkande och noggrann empiri, vilket gett en fantastisk utdelning. Andra områden som förbättrats radikalt är juridiken, statsförvaltningen och sjukvården.
Som jag ser det utgör dessa exempel god empirisk evidens för att en sådan samtalskultur faktiskt fungerar som ett gott motmedel mot våra biases och vår tendens att ”fuska” när vi tänker och argumenterar. Medvetenheten om att argumentationsfel kan komma att pekas ut av våra motståndare, och att detta kommer att ligga oss till last i neutrala åhörares öron, har effekt. Med andra ord har en sådan samtalskultur socialiserande effekter: de fostrar deltagarna i debatten till att argumentera på ett mer rationellt och evidensbaserat sätt.
Fastän detta rationalistiska etos har kommit att influera snart sagt varje del av vår kultur så har vissa områden kommit längre än andra. Jag tycker mig kunna skönja det på DN Debatt. Medicinare har t ex regelmässigt fått höga betyg av mig (något jag skriver om här), vilket jag tror avspeglar att de har ett ganska starkt rationalistiskt etos – att det t ex finns starka normer om att ens påståenden måste vara baserade på säker evidens inom medicinen. (Filosofer, antropologer, statsvetare, sociologer och andra forskare borde studera sådana skillnader i samtalskultur mer, gärna med den normativa utgångspunkten att det rationalistiska etoset måste stärkas i de områden där det är svagt.)
Jag menar att politiken är ett område som ligger efter på denna punkt. Inte bara aktiva politiker utan även andra aktörer som agerar politiskt tenderar att argumentera på ett sätt som man inte skulle se som acceptabelt inom områden med ett starkare rationalistiskt etos, som vetenskapen eller juridiken.
Ett av målen med denna blogg är att tydliggöra att så är fallet. En hel del av de 81 DN Debatt-artiklar jag hittills analyserat innehåller vad jag skulle känneteckna som ganska grova argumentationsfel. Vissa av dem är mer än lovligt substanslösa eller innehåller direkta felaktigheter. Det gäller särskilt de artiklar som fått betygen 2 (1 st), 3 (7 st) eller 4 (11 st) (sammanlagt har jag betygsatt 81 artiklar hittills) men även många artiklar med högre betyg innehåller argumentationsfel som inte kan betraktas som oväsentliga. Den som vill få sig en bild av hur omfattande problemen är uppmanas att klicka på länkarna och läsa igenom några av mina kommentarer.
Ett annat mål med min blogg är att tydliggöra vilken metod som måste användas för att stärka det rationalistiska etoset inom politiken. Vad som krävs är att man systematiskt uppmärksammar brott mot det rationalistiska etoset, så att det kostar att begå den typen av argumentationsfel som många av författarna till DN Debatt-artiklarna begår. Det räcker inte med allmänna deklarationer om att vi måste ha in mer förnuft i politiken (även om mer allmänna debattartiklar – som denna artikel är ett exempel på – naturligtvis också behövs). Många klagar på den låga debattnivån i allmänna termer, men detta tycks inte ha tillräcklig effekt. Istället, menar jag, måste kritiken vara mycket mer specifik. Man måste helt enkelt peka ut alla de argumentationsfel som görs.
Man kan jämföra med andra samhällsproblem: miljöförstöring, våld, etc. För att nå framsteg på dessa områden räcker det inte, menar jag, med att i allmänna termer deklarera att miljöförstöring och våld är något dåligt: man måste också interagera direkt med dem som förstör miljön eller begår våldsdåd, t ex genom att hota att straffa dem (rehabilitering är ett annat exempel på sådan direkt interaktion).
Inga jämförelser i övrigt, men jag tror att vi måste gå tillväga på samma sätt vad gäller den politiska debatten. Det räcker inte med att beklaga sig i största allmänhet: man måste också stävja olika former av argumentationsfusk på ett mer konkret sätt.
DN Debatt-betyg 