Betyg på DN Debatt 3 dec (2): 5/10

I dagens andra DN Debatt-artikel skriver professor emeritus i statsvetenskap Leif Lewin att Stefan Löfvens fackliga bakgrund inte är en fördel i hans roll som statsminister, utan en nackdel, eftersom politik är mer konfliktorienterad än fackliga förhandlingar. Vidare menar han att svensk politik inte varit så samarbetsorienterad som många menar, vilket tycks vara associerat med påståendet att Löfvens samarbetsförmåga är mindre viktig än man kunde tro.

Mot slutet av artikeln gör Lewin en jämförelse mellan dagens politiska situation och den på 1920-talet. Denna analys är intressant och initierad, men har inte mycket att göra med Löfvens eventuella kvaliteter som politiker. Artikeln sönderfaller således i två delar, vilket är problematiskt. Dessutom innehåller den första delen av artikeln flera tveksamma argument.

Betyget blir 5/10. Fler kommentarer följer nedan.


I tredje stycket skriver Löfven:

Enligt min mening är emellertid Löfvens fackliga bakgrund snarast en belastning. Det gapar nämligen en himmelsvid skillnad mellan fackliga och politiska förhandlingar. Vid fackliga förhandlingar har båda parter ett intresse av att komma överens. Produktionen måste gå vidare, så att både löner och vinster kan betalas ut. Vid politiska förhandlingar, däremot, är oftast målet att inte komma överens utan tvärtom mejsla ut motsättningarna så tydligt som möjligt så att väljarna får klara alternativ att välja emellan. Motståndarna ska tillfogas nederlag. Den enes seger är den andres förlust.

Min fetstil. Detta gäller, som jag ser det, mer politiska manifest och debatter före valet än politiska förhandlingar efter valet. Vid de senare måste man ju komma överens för att nå en majoritet. Situationen tycks vara analog med förhandlingar mellan fack och arbetsgivare.

Vidare menar Lewin att Löfven inte varit så samarbetsvillig som vissa vill påskina:

Löfven säger att nu är valrörelsen över, vi lägger den bakom oss och som förnuftigt folk ”sätter vi oss ner” för förhandlingar och betraktar vallöftena som ”ingångsvärden”. … Uttalandet mörkar också avsiktligt maktfrågan. De borgerliga lyckades bryta en långvarigt socialdemokratisk dominans genom att enas i alliansen. Om folkpartiet eller Centern skulle börja samarbeta med Socialdemokraterna, skulle de förlora denna maktställning. Det låter så troskyldigt när Löfven frågar om inte förnuftigt folk ska kunna samarbeta (precis som arbetsgivare och arbetstagare). Vad hans invit egentligen går ut på är att de borgerliga ska splittras, så att socialdemokraterna får behålla makten.

Analysen är intressant, men stödjer ju knappast tesen Löfven är fackligt samarbetsorienterad (som hävdas ovan). Snarare framställer den honom som en slug maktspelare.

Vidare:

Det talas i dessa dagar mycket om en tradition av samarbete och ansvarstagande i svensk politik. En sådan finns förvisso, jag brukar kalla den ”samarbetsdemokratin”, men den är bara den ena av två huvudlinjer i svensk 1900-talshistoria. Den andra är ”majoritetsdemokratin” och utgår från den ursprungliga demokratiska teorin att majoriteten bildar regering och minoriteten opposition, varvid den senare rollen är lika viktig som den förra genom att leverera kritik av regeringen i syfte att vinna majoritet nästa gång väljarna får chansen att säga sitt. Alliansens bildande innebar majoritetsdemokratins återkomst i svensk politik, och i efterhand kan vi också konstatera att mycket gott följde – såsom en vitalisering av debatten, klara regeringsalternativ, ökat valdeltagande och fallande politikermisstroende. Varför skulle det vara ”förnuftigt” för de borgerliga partierna att offra detta och stärka motståndaren?

Detta är inte ointressant, men argumentationsgången är ganska oklar. Som sagt tycks författaren på något sätt vilja koppla ihop påståendena att Löfven är fackligt samarbetsorienterad och att vi inte enbart har haft samarbete inom svensk politik (utan även majoritetsdemokrati). Tillsammans tycks de vara tänkta att visa att Löfven passar sämre som politiker än man kunde tro.

Emellertid så torde ju valet mellan samarbete eller majoritetsstyre bestämmas av den parlamentariska situationen. I dagens situation finns det ingen möjlighet till en majoritetsregering, varför samarbete är (eller snarare var – regeringen föll ju idag) den enda möjligheten. Här borde Löfvens samarbetsorientering (om han nu har en sådan) snarast kommit väl till pass.

Vidare:

Ett annat påstående är att den nuvarande parlamentariska situationen skulle vara unik. Ja, om man anlägger ett kort tidperspektiv. Ser vi lite längre liknar dagens situation tjugotalet, minoritetsparlamentarismens förlovade årtionde.

Jag tror att de flesta inte ser så långt tillbaka som till tjugotalet när de analyserar svensk politik. Men om man bortser från det så hänger detta och nedanstående stycken som sagt inte särskilt väl ihop med ovanstående argumentation.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s