Betyg på DN Debatt 7 dec: 8/10

dagens DN Debatt argumenterar Folkpartiets förre partiledare Bengt Westerberg för att Socialdemokraterna och Moderaterna bör bilda regering tillsammans efter nyvalet. Artikeln är nyanserad, välargumenterad och saklig. I synnerhet är tankarna kring vad som rimligen är politiskt möjligt för de olika partierna intressanta. Detta är en form av analys som i alltför hög utsträckning lyst med sin frånvaro de senaste månaderna.

Det finns dock ett problem med lösningen som Westerberg inte tar upp, nämligen att Alliansen tycks lägga stor vikt vid att verka som en enhet. Som Westerberg påpekar tillkom Alliansen som en reaktion på att de borgerliga partierna upplevdes som splittrade (oavsett om det är sant eller ej). Efter att Alliansen tillkom har man haft jämförelsevis stora framgångar. Det är därför naturligt att man vill fortsätta att verka som en enhet, och inte splittras. Detta är en invändning mot förslaget Westerberg idealt sett borde beaktat.

Sammantaget är det i vilket fall en ovanligt intellektuell och analytisk politisk debattartikel. Den får betyget 8/10. Fler kommentarer följer nedan.


I första stycket skriver Westerberg:

Vi var många som inför 2014 års riksdagsval varnade för att vi skulle kunna få just det parlamentariska läge som vi fick: inte majoritet för något av blocken, Sverigedemokraterna som tungan på vågen. Nästan ingen ledande politiker ville före valet tala om hur en sådan situation skulle hanteras.

Den enda som diskuterade scenariot var Stefan Löfven. I en artikel på DN Debatt bjöd han in till blocköverskridande samarbete. Men samtidigt låste han in sig genom att begränsa vika partier han kunde tänka sig att samarbeta med på den borgerliga sidan: Centerpartiet och Folkpartiet.

Min fetstil. Mitt intryck är att detta är korrekt.

I följande stycke syftar Westerberg på denna artikel från september 2013, som Löfven refererade till i sin DN Debatt-artikel igår. Det är riktigt att det framförallt är Centerpartiet och Folkpartiet Löfven (och Carin Jämtin, som var medförfattare) sträckte ut sin hand till där, medan man var mer fientligt inställd till Moderaterna.

Vidare skriver han:

Jag hävdade i kommentarer dagarna efter valet att resultatet krävde en okonventionell lösning och förespråkade ett regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.

Westerberg föreslog detta inte bara dagarna innan valet utan även i april förra året. Intressant är att han i samband med det också förutsade den utveckling vi nu har sett:

Ett samarbete kan komma först efter att en social­demokratiskt ledd regering gått igenom flera kriser, tror Bengt Westerberg.

– En regering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer få nederlag och inte bli långlivad. Efter några regeringskriser kan de bli beredda att använda okonventionella lösningar, säger han.

Vidare skriver han:

Av visst intresse är att en Sifo-undersökning gjord några dagar efter valet visade att drygt 20 procent av väljarna förespråkade ett [S+M]-alternativ och ytterligare drygt 10 procent ett samarbete mellan S och något borgerligt parti.

Jag hittar inte den undersökningen, men den här undersökningen som publicerades i förrgår pekade på att 40 % ville ha en blocköverskridande regering ledd av antingen S eller M.

Westerberg ger två skäl till varför övriga partier bör fortsätta att stänga ute SD:

Det ena förstås deras invandringspolitik. De vill, mitt i den värsta flyktingsituationen i världen efter andra världskriget, stoppa all flyktinginvandring till Sverige.

Enligt FN är antalet människor på flykt mycket riktigt det största sedan andra världskriget. Vidare vill SD, enligt dessa uppgifter, minska asyl- och anhöriginvandringen med 90 %.

Vidare skriver Westerberg:

SD säger sig samtidigt vilja hjälpa fler flyktingar i närområdet. Visst behövs det hjälp i närområdet, men flyktingarna måste också erbjudas en framtid. De köar till UNHCR:s kontor för att komma från närområdet och få starta ett nytt liv någon annanstans. Vi måste från svensk sida både hjälpa i närområdet och ge ett antal flyktingar en ny livschans i vårt land. Ingen av uppgifterna kan vi klara på egen hand, de kräver internationellt samarbete, men det är inget skäl för att sluta ge människor på flykt en ny livschans i Sverige.

Det är sant att det ena inte helt utesluter det andra, men samtidigt frågan om man ska lägga tyngdpunkten på att hjälpa människor i närområdet eller på att ha en generös flyktingpolitik en viktig fråga. Egentligen borde Westerberg behandlat den frågan, men eftersom artikeln huvudsakligen handlar om andra saker är det begripligt att han inte gör det.

Vidare:

Det andra är kulturpolitiken. SD anser att svensk kultur främjas av att stängas inne, det vill säga att så långt som möjligt isoleras från omvärlden. Kultur är till sin natur internationell; den skapas inte i slutna enklaver utan i korsvägar där impulserna från olika håll möts. Dess uttryck ägs av mänskligheten, inte av enskilda nationer. SD:s kultursyn måste avvisas.

Min fetstil. Kultur är knappast per definition internationell, och vissa kulturella yttringar är avgjort mer internationella än andra. Däremot är det sant att en stor del av det som idag allmänt betraktas som god kultur har tillkommit genom internationella impulser. Man får utgå från att det är något i den stilen Westerberg menar.

Vidare:

Svenskt politiskt liv har under lång tid karaktäriserats av blockpolitik. Ibland kan man få intrycket att det var tillkomsten av alliansen som startade den, men så är det naturligtvis inte. S litade länge på att Vänsterpartiet var ett pålitligt stödparti i riksdagen. De utgjorde tillsammans ett block. Efter valet 1994 hade S chansen att bryta blockpolitiken och bilda regering med FP men tackade nej. 1998–2006 utgjordes regeringsblocket av S, MP och V även om det var i form av en ”riksdagskoalition”. ­Alliansen tillkom i hög grad som en reaktion mot S ständiga tjat om borgerlig splittring, det vill säga accepterade inte tanken på att partierna gick till val på egna program och sedan förhandlade om regeringspolitiken när valet var över.

Sverige har ett strikt proportionellt ­valsystem. Det tenderar att leda till många partier i parlamentet. Ett sådant valsystem måste bygga på tanken att partierna efter valet är öppna för olika regeringsalternativ. Men i Sverige har det funnits en strävan att kombinera det proportionella valsystemet med på förhand givna regeringsalternativ. Utgången av 2014 års val visar att det inte längre håller.

Allt detta är tänkvärt och välargumenterat.

Vidare skriver han:

Om övriga partier vill förhindra att ge SD en maktposition krävs någon form av majoritetskonstellation som kan leda landet, vilket i dag, och sannolikt även efter extravalet, kräver samarbete över blockgränsen.

Det har ju föreslagits att man ska ändra i reglerna för att göra det enklare för minoritetsregeringar att regera. I så fall skulle det eventuellt inte behövas någon majoritetskonstellation, även om SD blir vågmästare. Detta borde Westerberg på något sätt kommenterat.

Vidare skriver han:

Trots att S i dag är betydligt mindre har en del förespråkat att de borde ha bildat en enparti­regering och därefter ha förhandlat med alliansen. Jag förstår att Stefan Löfven har tvekat. Att med 113 mandat i ryggen sätta sig och förhandla med en gruppering med 141 mandat riskerar leda till förnedrande förhandlingsresultat. Varför skulle alliansen vara mer medgörlig i en sådan situation än den var häromkvällen när Löfven inbjöd till förhandlingar?

Detta är välargumenterat och insiktsfullt.

Vidare skriver han:

Jag har med dagens ställning i riksdagen svårt att se att någon enpartiregering skulle kunna fungera. Min slutsats är därför att man bör eftersträva en majoritetsregering.

En annan lösning är ju dock en minoritetsregering som har ett mer formaliserat samarbete med något eller några partier (som S hade med C på 90-talet). Den lösningen kunde Westerberg ha nämnt.

Vidare skriver han:

Stefan Löfven har inte varit främmande för den tanken. Men efter valet framstod det som mindre realistiskt med de tänkta samarbetspartierna. Framförallt FP var kraftigt sargat. Vare sig C eller FP hade någon egentlig handlingsfrihet. I stället borde alltså S och M ha bildat regering. Partierna har under några årtionden förvisso varit huvudmotståndare, men lika sant är att de i dag i sak står varandra närmare än någonsin. Det är svårt att se någon aktuell politisk fråga där de inte skulle hitta en för båda parter acceptabel kompromiss. Oviljan att ens tänka tanken har mer med psykologi än med realpolitik att göra.

En invändning mot en stor koalition är att den riskerar att försvaga oppositionen. Jag är inte så säker på det. Opposition kommer att finnas från både höger och vänster och från SD. Det är mycket sannolikt att vi får en ideologiskt skarpare debatt med upplösta block och friare partier. Efter ett framtida val får regerings­frågan ånyo prövas öppet.

En annan invändning är att S och M riskerar att förlora på ett samarbete. Den risken finns, men förhoppningsvis kan ansvarstagande också uppskattas av väljarna. Det är många i debatten som inte drar sig för att kräva ansvarstagande av C och FP, också sedan de har gjort några av sina sämsta val någonsin. Är det inte rimligare att kräva ansvarstagande – och det risktagande det innebär – av de båda partier som har starkast stöd i valmanskåren?

Även detta är välargumenterat och tänkvärt.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s