Betyg på DN Debatt 9 dec (1): 4/10

dagens DN Debatt skriver partiledarna för den fyra Allianspartierna att röstningsreglerna för budgeten bör ändras för att underlätta för en minoritetsregering att få igenom sin budget. Man skriver som följer:

Utgångspunkten skulle vara att det budgetalternativ som har det starkaste stödet i kammaren faktiskt också blir det som beslutas. Förändrade röstningsregler skulle kunna genomföras genom överenskommelse mellan partierna eller en förändring i riksdagsordningen avseende budgetbeslutet.

Min fetstil. Man tänker sig alltså att röstningsreglerna antingen kunde ändras formellt, genom att riksdagsordningen ändras, eller informellt, genom att partierna fattar en överenskommelse. Det skaver dock något att kalla det senare för en ”regelförändring”, vilket nog är ett skäl till att detta förslag tycks ha glömts bort i debatten till förmån för det formella lösningsförslaget. Det är i vilket fall viktigt att notera att de nämner båda dessa lösningsförslag.

Dessa lösningsförslag torde skilja sig från varandra på en viktig punkt. Om riksdagsordningen skulle ändras skulle man förmodligen formalisera den praxis som rått och som Sverigedemokraterna bröt mot, nämligen att de partier vars förslag förlorat en omröstning lägger ned sina röster i senare omröstningar. (Sverigedemokraterna röstade ju på Alliansbudgeten trots att deras budget förlorat i en tidigare omröstning). Detta är ett förslag som diskuterats tidigare.

Om man istället skulle träffa en informell överenskommelse skulle den med all sannolikhet träffas mellan Alliansen och de rödgröna partierna, medan Sverigedemokraterna skulle lämnas utanför. Det innebär, såvitt jag förstår, att en sådan överenskommelse inte skulle kunna påverka hur Sverigedemokraterna lägger sina röster. Istället skulle överenskommelsen enbart beröra hur Alliansen och de rödgröna röstar i budgetomröstningen. T ex skulle en sådan överenskommelse kunna säga att det mindre av de två blocken ska lägga ner alla eller delar av sina röster (t ex lika många som Sverigedemokraternas mandat; ett förslag som lagts fram i debatten).

Om detta är Alliansens förslag (vilket jag inte är säker på, men det förefaller som den rimligaste tolkningen) kan man dock fråga sig varför de inte la ner sina röster i den budgetomröstning som just varit. Man borde därför ha tydliggjort varför man inte kunde tänka sig att lägga ner sina röster för att underlätta för en minoritetsregering i denna budgetomröstning, men däremot kan tänka sig att göra det i framtiden. Eftersom man inte gör det framstår man som ganska inkonsekvent.

Ett annat frågetecken berör frågan om varför regeringen inte fick en majoritet för sin budget. Författarna tycks mena att detta delvis berodde på att Stefan Löfven inte var tillräckligt samarbetsvillig, men samtidigt tycks de också mena att de var bundna att rösta på sin budget oavsett vad Löfven sa. Om detta stämmer är de inkonsekventa även på denna punkt.

Som synes är artikeln även ganska vag på flera avgörande punkter, vilket gör det svårt för läsaren att veta exakt vilka argumenten är. Dessutom är en rad påståenden missvisande eller felaktiga.

Sammanlagt får artikeln betyget 4/10. Fler kommentarer följer nedan.


Författarna skriver som följer i de två första stycken:

Efter bara två månader som Sveriges statsminister står det klart att Stefan Löfven har misslyckats.

Den främsta orsaken är att Sverigedemokraterna valde att bryta mot praxis, men också att regeringen inte tagit ansvar för det parlamentariska läget.

Min fetstil. Detta betyder varken mer eller mindre än att ”vi tycker att Sverigedemokraterna inte borde brutit mot praxis, och vi tycker även att regeringen inte tagit ansvar för det parlamentariska läget”. Talet om ”orsaker” tillför ingenting utöver detta. Dessa åsikter borde man, i sin tur, gett skäl för.

Man borde också ha klargjort på vilket sätt regeringen inte tagit ansvar för det parlamentariska läget. En tolkning är att de inte varit tillräckligt samarbetsvilliga för att nå en majoritet för sin budget. En annan är att de utlyste extraval, snarare än lät Alliansen bilda regering (något man tidigare varit kritisk emot). Möjligen menar författarna båda dessa saker.

Vidare skriver man:

I stället för att på allvar bjuda in hela Alliansen för att konkret diskutera formerna för hur landet ska styras har Löfven återkommit med svävande formuleringar om samverkan. Nu senast när det stod klart att regeringens budget med stor sannolikhet skulle falla. De enda erbjudanden som gavs handlade om hur Alliansen skulle ge stöd till hans vänsterregering.

Min fetstil. Här säger man egentligen två saker. Det ena är att man Löfven borde bjudit in hela Alliansen till samtal. Det andra är att han borde varit mer konkret. Man försöker koppla dessa saker till varandra, men de är helt separata: man kan naturligtvis vara konkret utan att bjuda in hela Alliansen till samtal (och vice versa).

Såvitt jag förstår stämmer det att Löfven främst velat samarbeta med Centerpartiet och Folkpartiet, snarare än hela Alliansen, även om han diskuterade med alla Alliansledare tillsammans kvällen före budgetomröstningen. Vad gäller anklagelsen om att han varit ”svävande” ligger det lite i sakens natur att de första allmänna trevarna om att man är intresserad av samarbete (som t ex denna) är ganska allmänna.

Vidare skriver man:

Vi välkomnar ett extra val som kan skapa förutsättningar för det som är normalläget i svensk politik – en regering som tar sin utgångspunkt i den politiska mitten.

Det är en missvisande bild av svensk politisk historia. I svensk politik har allt som oftast ett högerblock ställts mot ett vänsterblock, och regeringen har därför antingen varit en ren vänsterregering (1957-1976, 1982-1991, 1994-2006, 2014-; samtliga gånger förutom den senaste har det handlat om en ren socialdemokratisk regering) eller en ren borgerlig regering (1976-1982, 1991-1994, 2006-2014). Ingen av dessa regeringar kan sägas ha varit regeringar som ”tar sin utgångspunkt i den politiska mitten”. Snarare har de tagit sin utgångspunkt klart till höger eller klart vill vänster om mitten.

Vidare skriver man:

Grunden för vårt regerande har hela tiden varit att i förväg presentera politiken för svenska folket, så att var och en ska veta hur vårt politiska alternativ ser ut. Därför meddelade Alliansen i god tid före valet att vi skulle rösta för vårt budgetalternativ, oavsett valutgång.

Min fetstil. Samtidigt är en tolkning av påståendet ovan att ”regeringen inte tagit ansvar för det parlamentariska läget” som sagt att de inte var tillräckligt samarbetsvilliga för att nå en majoritet för sin budget. Man kritiserar också, som vi sett, Löfvens formuleringar om samverkan för att ha varit alltför svävande.

Men, om Alliansen menar sig ha lovat att rösta på sitt budgetalternativ come what may, vilket man får intryck av här, så hade det ju inte spelat någon roll hur samarbetsvillig regeringen varit (såvitt inte samarbetet skulle ske med SD, vilket både regeringen och Alliansen uteslutit). Alliansen kan inte både säga att de hade en plikt att rösta på sitt budgetalternativ och säga att regeringens budget föll pga bristande samarbetsvilja.

Vidare skriver man:

Sverige har nu en statsbudget som gäller för 2015. Det är en budget som innebär att den framgångsrika politik som skapat över 300.000 nya jobb, säkrat statsfinanserna och ökat resurserna till vår gemensamma välfärd, ligger fast.

Precis som jag påpekat tidigare är det inte särskilt meningsfullt att tala om antal jobb, eftersom även folkmängden ökat ganska mycket. Jag citerar vad jag skrev i det länkade inlägget:

Istället borde [författarna] talat om sysselsättningsgrad eller arbetslöshet i procent av arbetskraften. Dessa siffror låter emellertid inte alls lika imponerande, vilket naturligtvis är skälet till att [författarna] inte använder dem (sysselsättningsgraden har gått upp något, men det har även arbetslösheten, enligt länkarna).

Vad gäller statsfinanserna minskade statsskulden som andel av BNP förvisso under Allianstidens regeringstid, men budgetunderskottet har ökat. Vad gäller ”resurserna till vår gemensamma välfärd” är det normalt att de ökar under en åtta år lång regeringstid (eftersom BNP ju normalt sett ökar). Dessutom skulle man vilja att de förklarade bättre vad de menar med detta uttryck.

Vidare skriver man:

Alliansen har styrt Sverige i både majoritet och minoritet. Det gjorde vi genom att i riksdagen förhandla med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Vi träffade till exempel en bred migrationspolitisk uppgörelse med Miljöpartiet. Vi slöt en överenskommelse med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet om Finanspolitiska rådet. I friskolekommittén enades Alliansen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. I Försvarsberedningen enades Alliansen och Socialdemokraterna om försvarspolitikens grunder. Sverige har deltagit i internationella insatser i Afghanistan, Libyen, i farvattnen kring Afrikas horn och snart i Mali, baserat på beslut som i bred enighet fattats i riksdagen. Inom ramen för pensionsgruppen nåddes viktiga beslut för att öka stabiliteten i pensionssystemet.

Dessa överenskommelser har träffats med de partier som ingår i den nuvarande regeringen, S och MP. De utgör därför inte någon evidens för att Alliansen är mer samarbetsvilliga än dessa partier, vilket man vill låta påskina.

Vidare:

Även alliansregeringen tvingades ibland backa från politiska förslag. Det gjordes oftast utan buller och bång i förhandlingar i riksdagens utskott. Så fungerar det när man regerar i minoritet. Så fungerar förhandlingar i Sveriges riksdag.

Min fetstil. Detta är en sanning med modifikation. T ex var man ju så arg över att de rödgröna stoppade Alliansens förslag till höjd brytpunkt för statlig skatt (med stöd av Sverigedemokraterna) att man nyligen krävde en ursäkt från Stefan Löfven. Det får betecknas som buller och bång.

Vidare skriver man:

De idéer om storkoalitionslösningar som förts fram från olika håll är inte aktuella av flera skäl. Till att börja med är de politiska skillnaderna mellan blocken omfattande, men vi kan även se att de länder som valt denna väg i de flesta fall stärkt förutsättningarna för ytterlighetspartier att växa sig ännu starkare.

Det finns många exempel på partier som samverkat som stått långt ifrån varandra. Samarbetet mellan tyska socialdemokrater och kristdemokrater är ett sådant exempel. Denna uppenbara invändning borde avfärdats.

Vad gäller det andra påståendet – att ”de länder som valt denna väg i de flesta fall stärkt förutsättningarna för ytterlighetspartier att växa sig ännu starkare” – borde det belagts med empirisk evidens. Om vi återigen tittar på Tyskland är ju snarare ytterlighetspartier ganska svaga där.

Detta andra påstående är helt centralt för resonemanget, och det är därför märkligt att man inte stöder det med forskning.

Dessutom behöver ju en blocköverskridande regering inte nödvändigtvis bestå av en ”storkoalition”, utan det räcker om den har stöd av mer än 50 % av riksdagsledamöterna.

Advertisements

One thought on “Betyg på DN Debatt 9 dec (1): 4/10

  1. Ping: Translation of analysis of DN Debatt 9 december 2014 | Philosophical Sketches

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s