Betyg på DN Debatt 9 dec (2): 5/10

I gårdagens andra DN Debatt-artikel skrev europaparlamentarikerna Cecilia Wikström (fp) och Fredrick Federley (c) att EU måste driva på för att komma ikapp USA inom forskningen. Man argumenterar bland annat för att det kan ge fler europeiska nobelpris och för att det kan stärka den svenska ekonomin.

Till skillnad från vissa andra artiklar skrivna av politiker har den här artikeln ett hyfsat ärligt anslag. Man får intryck av att författarna känner starkt för sitt  ämne. Dessvärre innehåller artikeln trots det en hel del brister. Det framgår inte alls hur de åtgärder man talar om skulle kunna leda till att Europa skulle komma ikapp USA.

I sammanhanget ska man notera hur otroligt rika de amerikanska toppuniversiteten är. Harvard hade t ex förra året 32 miljarder dollar i kapital, medan över 60 stycken hade mer än en miljard dollar – något endast två universitet i Storbritannien (som har Europas bästa universitet) hade. Vidare har USA ett stort övertag i att man är ett enda land, med gemensamt språk, medan EU består av 28 olika länder där man har olika universitetssystem och talar olika språk.

Vid första anblick ser uppgiften således svår ut, vilket gör att man skulle vilja få mycket mer konkreta förslag på hur den ska kunna lösas. Analysen av den europeiska forskningens problem borde också varit mer utförlig och evidensbaserad.

Vidare är en del påståenden i artikeln ogrundade eller missvisande. Den får betyget 5/10. Fler kommentarer följer nedan.


I första stycket skriver författarna:

När den svenska Nobelkommittén för några veckor sedan ringde upp årets Nobelpristagare i kemi, fysik, medicin och ekonomi gick tre av tio samtal till akademiker i USA. Två av priserna går i år till forskare verksamma i något av EU:s 28 medlemsländer och övriga fem till pristagare i Japan och i Norge.

Enligt Nobelprisets hemsida stämmer inte detta riktigt. Tre av akademikerna är visserligen amerikaner, men en av dem var verksam vid University College London när han fick priset, vilket gör att tre av pristagarna var verksamma i EU.

Vidare skriver man:

Sammantaget är USA vida överlägset Europa när det gäller antal Nobelpris. Sedan 1901 har EU-länderna gemensamt tilldelats 264 Nobelpris i kategorierna kemi, fysik, ekonomi och medicin. Den siffran kan jämföras med USA:s 313 pris i samma kategorier, alltså 49 fler än EU, trots att EU har nästan dubbelt så stor befolkning som USA.

Denna uppgift borde (som alla andra uppgifter) stötts med en källa. Enligt Wikipedia har EU tagit emot 334 priser i dessa ämnen, medan USA har tagit emot 264. Det gör att EU har fått ungefär 70 % så många nobelpris som USA per capita, vilket kanske inte är så dåligt om man betänker att EU:s genomsnitts-BNP är ca två tredjedelar av USA:s.

Hursomhelst är knappast antal nobelpris sedan 1901 det bästa sättet att mäta vetenskaplig framgång (även om det förvisso är naturligt att de vill knyta an till nobelprisen dagen innan nobelprisutdelningen).

Ett annat sätt är att titta på universitetsrankingar. Detta är visserligen absolut inget totalt tillförlitligt mått, men det säger ändå någonting. På brittiska Times Higher Educations är den amerikanska dominansen ganska stor, och den är ännu större på kinesiska Academic Ranking of World Universities. I båda fallen är Storbritannien det enda andra land som har universitet på topp-tio-listan. Även i övrigt står sig engelskspråkiga länder, som Kanada och Australien, relativt väl (om än inte lika väl) något som indikerar att språket kan ha betydelse, på det ena eller andra sättet.

Vidare skriver man:

USA:s framgångsrecept är framför allt generös invandring, stora statliga forskningsanslag och stipendier som möjliggör långsiktig högkvalitativ forskning.

Min fetstil. Det här hade man definitivt velat haft källor på. Den här hemsidan indikerar att reglerna inte är särskilt generösa. Det är också vad jag själv hört av forskare som arbetat i USA.

Även övriga påståenden i denna mening hade man velat haft källor på. I synnerhet hade man velat haft uppgifter på hur mycket USA spenderar på den typen av forskning man nämner relativt EU-länderna.

Enligt den här listan spenderar USA ganska mycket på forskning och utveckling (R & D)  totalt sett – endast Finland och Sverige slår dem i utgifter som andel av BNP. Detta inkluderar dock annat än grundforskning, som företags utvecklingsarbete.

Vidare skriver man:

Nästan var tredje nobelpristagare som får priset för forskning de bedrivit vid ett amerikanskt universitet är född i ett annat land, främst i Tyskland, Kanada, Storbritannien, Ryssland och Kina.

Enligt den här listan så är det t o m fler än en tredjedel vad gäller pristagarna efter 2000 i fysik, kemi och medicin.

Vidare skriver man:

EU har många världsledande och forskningsintensiva företag, men sett ur ett globalt perspektiv är de europeiska företagen mindre forskningsintensiva än deras motsvarigheter i USA, Kina och Japan.

Jag hittar inga siffror på hur forskningsintensiva just företagen är, men EU satsar mindre på forskning som andel av BNP totalt sett än USA, Kina och Japan.

Vidare skriver man:

Sverige är i allra högsta grad delaktigt i flera av EU:s forskningsprogram. Exempelvis kan vi nämna att Chalmers utgör navet för en gigantisk forskningssatsning på supermaterialet grafen, som kommer att sysselsätta upp emot 1 000 forskare i flera länder under tio års tid. Andra projekt med svenska universitets inblandning handlar bland annat om forskning kring strukturella batterier, som skulle kunna revolutionera marknaden för elbilar.

Att rada upp exempel på detta sätt ger inte läsaren en samlad bild av hur mycket EU satsar på forskning i Sverige. Istället borde man t ex jämfört hur mycket EU satsar på svensk forskning jämfört med svenska anslagsgivare.

Vidare skriver man:

Vi kommer att få tillbaka pengarna flerdubbelt i form av innovationer och tjänster som kommer att vara konkurrenskraftiga på den internationella marknaden.

Detta påstående borde man ha definitivt ha fått stöd för. Se även Stefan Fölster, Thomas Hedner och Christian Sandströms intressanta kommentar i frågan:

I den nya studien av innovationsforskaren Christian Sandström som Reforminstitutet publicerar visas att universiteten enbart står för 20 procent av banbrytande uppfinningar. Betydligt mer, en tredjedel, kommer från helt fristående uppfinnare, som får ytterst lite uppmuntran av innovationspolitiken. Resterande del står privata företag för. Även i en doktorsavhandling från Göteborgs universitet (Bourelos, 2013) visades att universiteten enbart stod för omkring 6 procent av patenten i Sverige.

Den ensidiga fokuseringen på ”Triple Helix”, universiteten och deras samarbeten med storföretagen, kan också vara en viktig förklaring till ”innovationsparadoxen”, att för få företag växer fram ur innovationspolitiska satsningar.

Vidare skriver författarna:

I Europaparlamentet pågår nu arbetet med att utforma förbättrade och gemensamma regler för de omkring 200 000 studenter och forskare från länder utanför EU som verkar vid våra europeiska universitet. Målet är att skapa harmoniserade regler och minskad byråkrati, större tillgång till arbetsmarknaden under studieperioden och möjlighet att stanna upp till ett och ett halvt år efter avklarade studier för att fortsätta forska, arbeta eller starta ett företag. Cecilia Wikström är Europaparlamentets rapportör och kommer att i den egenskapen leda förhandlingarna så snart medlemsländerna har antagit en gemensam position. Förhoppningen är att kunna nå en uppgörelse under nästa år.

Man borde fått tydligare hänvisningar till var information om detta arbete står att hitta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: