Betyg på DN Debatt 11 dec: 7/10

dagens DN Debatt argumenterar statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors för att socialdemokraternas successiva tillbakagång sedan 80-talet beror på att man inte längre lägger fram stora välfärdsreformer. Socialdemokraterna gick som bäst när man regelbundet la fram stora reformförslag (som man sedermera genomförde), medan de sackat efter att reformtakten ökat efter 1990.

Artikeln är intressant och välskriven. Mitt intryck är att det stämmer att det finns en någorlunda stark korrelation mellan omfattningen av socialdemokratiska reformförslag och hur bra det gått för socialdemokrater i valen (även om det inte skadat om man hade fått ännu tydligare evidens för det). Korrelation implicerar emellertid inte kausalitet, som det heter. Det kan finnas andra förklaringar till att socialdemokraterna gått bra just de val som de lagt fram stora reformförslag.

En annan sådan möjlig förklaring som Hinnfors borde beaktat är att väljarna helt enkelt ville ha nya välfärdsreformer fram t o m 1990, medan de därefter varit mer skeptiska till dem, och till en stor offentlig sektor i allmänhet. Om detta är sant, är det inte svårt att se att detta a) skulle leda till att det gick sämre för partier som i grunden var mer positiva till en stor offentlig sektor, som socialdemokraterna, och b) att socialdemokraterna skulle försöka anpassa sin politik till väljarna på denna punkt, för att inte tappa ytterligare.

Detta är naturligtvis en mer borgerlig förklaringsmodell, medan Hinnfors är mer socialdemokratisk. (Den förra är f ö mer strukturorienterad – den har förändring av tidsandan som grundläggande premiss – medan Hinnfors förklaring är mer aktörsorienterad, eftersom det i den är socialdemokraternas benägenhet att lägga fram stora reformförslag som är den avgörande faktorn.)

Hinnfors borde också diskuterat vilka partier (s) tappat till. Det är inte enbart de borgerliga partierna man tappat till, utan även ens egna allierade i det rödgröna blocket (framförallt miljöpartiet), samt till sverigedemokraterna. Det är naturligtvis mycket mindre allvarligt för (s) att tappa till andra rödgröna partier än att tappa till de borgerliga partierna och till sd. Dessa olika sorters tapp torde, i sin tur, kräva olika sorters förklaringar.

Miljöpartiets uppgång, t ex, torde främst bero på att miljöfrågorna har blivit viktigare. Här kan man förstås invända att socialdemokraterna borde ha plockat upp dessa frågor, men många (inte minst LO) anser att en sådan omsvängning går på tvärs med socialdemokraternas traditionella ekonomiska politik. Kanske var det i längden helt enkelt inte möjligt för socialdemokraterna att dominera vänstersidan av politiken så kraftigt, givet att det fanns flera åsiktsströmningar inom vänstern. Om det är sant får ”välfärdshypotesen” svårt att förklara hela (s) nedgång. Detta borde Hinnfors på något sätt kommenterat.

Vidare kan man tolka Hinnfors som att han dels föreslår att socialdemokraterna ska gå åt vänster, och dels att de ska bli mer aktiva; dvs komma med fler förslag (oavsett om de är åt vänster eller ej). Man skulle vilja ha mer argument för båda dessa ståndpunkter. Vad gäller den förra ståndpunkten sa Hinnfors statsvetarkollega Tommy Möller så här för några dagar sedan:

Alliansen har tvingat Stefan Löfven att söka sig vänsterut, det är själva essensen i den här maktpolitiska dimensionen. Men de socialdemokratiska partier i Europa som vunnit mitten har varit de framgångsrika partierna.

Detta är i linje med det s k ”medianväljarteoremet”, som säger att blocken bör flytta sig mot mitten för att vinna ”medianväljaren” (dvs mitten) vilka fäller utslaget i valet.

Detta gör att Hinnfors borde gett mer argument för sin uppfattning att Socialdemokraterna skulle kunna växa om de gick åt vänster (om det nu är hans uppfattning, men det är enligt min mening den rimligaste tolkningen av vad han skriver).

Vad gäller idén om att socialdemokraterna måste bli mer aktiva är detta något vissa debattörer har talat om även vad gäller Alliansen. Jag skulle dock vilja få se evidens för att väljare slutar rösta på ett parti enbart för att det inte kommer med nya förslag. Förändring har knappast ett egenvärde, och det är därför inte uppenbart för mig varför väljare skulle rösta på ett parti enbart därför att de föreslår förändringar. Kanske är det så, men det måste man i så fall visa empiriskt.

Trots dessa invändningar tycker jag ändå att det är en ganska bra artikel. Man får två konkreta exempel på reformförslag på slutet, vilket är bra. Den får betyget 7/10. Fler kommentarer följer nedan.

(Artikeln är f ö frapperande lik denna artikel skriven av nuvarande justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (s) efter förra valet.)


Hinnfors skriver som följer i första stycket:

Reformerna präglade Sverige och som den amerikanska statsvetaren Sheri Berman beskrivit i flera böcker kom de vartefter att accepteras även av borgerliga väljare och partier.

Den här beskrivningen av en bok av Berman pekar onekligen i den riktningen:

In this fascinating book, Sheri Berman rewrites the ideological balance sheet of the twentieth century, making a powerful case that history ended with the triumph not of free market liberalism but social democracy.

Vidare skriver författaren:

Partiet hade i 1988 års valmanifest förberett en lång rad välfärdsreformer: föräldraförsäkringen skulle förlängas från nio till 18 månader, semestern skulle förlängas till sex veckor och alla barn skulle få rätt till barnomsorg från 1,5 års ålder. Dessutom skulle skatterna sänkas, något som internt i partiet i och för sig var kontroversiellt men som presenterades som ”rättvisare skatter”. Mycket snart efter valet drabbades partiledningen av panik när det ekonomiska läget försämrades drastiskt. Det enda som blev kvar var ironiskt nog skattereformen. Reformerna lades i princip på hyllan. Stoppaketet 1990, när reformer ersattes av löne-, prisstopp och strejkstopp, ledde trots modifieringar till väldiga spänningar inom arbetarrörelsen och Socialdemokraterna backade i valet 1991 från 43,2 procent till 37,7 procent. Valutslaget blev en första dramatisk varningssignal till Socialdemokraterna att väljarna inte riktigt kände igen partiet.

Jag kan inte riktigt bedöma om detta är en rimlig bild av politiken 1988-1991. I vilket fall kan även den alternativa förklaringsmodellen jag tecknar ovan förklara det dåliga socialdemokratiska resultatet i 1991 års val. Enligt denna modell skulle väljarna ha insett att den klassiska socialdemokratiska modellen inte fungerade – att skatterna och de offentliga utgifterna blivit för höga. Socialdemokraterna försökte stämma i bäcken genom att föra en mittenpolitik, men det räckte inte, utan de borgerliga vann. Hinnfors borde ha visat varför han anser att denna vanliga förklaringsmodell är fel.

Vidare skriver Hinnfors:

Naturligtvis saknar inte manifesten, eller budgeten, prioriteringar och satsningar, men exempelvis förstärkningar av A-kassa och sjukförsäkring är ju snarare försök att återställa halvsekelgamla reformer än nya slags satsningar.

Man kan tycka att det är ganska naturligt att (s) i första hand fokuserar på dessa återställningar. Rimligen måste de ju sedan tidigare ha tyckt att en stark A-kassa och sjukförsäkring är viktigare än andra policies (som den tandvårdsreform Hinnfors nämner); annars hade man ju inte genomfört dem innan dessa andra policies. Att (s) därför fokuserar på återställningarna i första hand är ju därför i linje med deras tidigare politik.

Annonser

3 thoughts on “Betyg på DN Debatt 11 dec: 7/10

  1. Hej,

    Den sista stora reformen som (s) verkligen låg bakom var ju århundadets skattereform 1990. Med facit i hand visade den sig varit underfinansierad med 50 miljarder om året.

    Inte för att detta är en kommentar till artikeln, utan det är en detalj i själva reformerna (särskilt den sista) visat sig vara något som klart riskera hela statens ekonomi. Glöm inte bort att finansdepartementet (s) tagit på sig både effekten av överhettningen och skattereformen från slutet av 80-talet och början av 90-talet. Dock har inte (s) politiskt tagit på sig själva osaken till finanskrisen på 90-talet. Det finanspolitiska regelverket har därför kommit att kräva att man i förväg motiverar finanseringen av reformer istället för att som vid skattereformen förvänta sig att reformerna är i framtiden självfinansierande (dynamiska effekter). Det är alltid lättare att ge reformer som ”finansieras av nya pengar” än att behöva göra reformer genom att prioritera om bland gamla reformer.

    Reformutrymmet (del av det finanspolitiska regelverket) är i detta sammanhang starkt begränsat. Tittar man även långsiktigt makroekonomiskt så vet (s) relativt väl att avsaknaden av konkurrenskraft och produktivitet 1970-1995 med extremt låga reallöneökningar inte är vad LO officiellt längre säger sig sträva efter, även om industriavtalet inom vissa delar är starkt ifrågasatt.

    Tack annars för en fantastisk blogg.

    Gilla

  2. Ett argument för att svenska väljare fortfarande vill se välfärdsreformer, och framförallt för att de vill ha en stark välfärd, är att svenskar har ett väldigt högt förtroende för välfärden. Kolla in Stefan Svallfors forskning på området. Det står lite om det här:
    http://www.svd.se/naringsliv/starkt-stod-for-valfardsstaten_5779487.svd

    ”En stor majoritet anser att det är stat och kommun som ska sköta utbildning, sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg. Viljan att betala skatt är stor. Omkring tre av fyra svenskar säger sig vara beredda att betala mer i skatt för sjukvård, äldreomsorg och skola. […] De flesta anser att välfärden ska finansieras skattevägen, att mer egenfinansiering och fler privata sjukhus och skolor är negativt för samhället.”

    En av de stora (och taktiskt riktiga) förändringarna med Nya Moderaterna är att de accepterar skattefinansierad välfärd i betydligt högre utsträckning än de gamla Moderaterna.

    Gilla

  3. André: Tack! 🙂 Vad gäller reformerna tror jag att Hinnfors i första hand menar reformer som bygger ut välfärdsstaten, även om han är något motsägelsefull på den punkten. Ta t ex följande meningar:

    ”Mycket snart efter valet drabbades partiledningen av panik när det ekonomiska läget försämrades drastiskt. Det enda som blev kvar var ironiskt nog skattereformen. Reformerna lades i princip på hyllan.”

    Här verkar ”reformerna” stå i motsats till ”skattereformen” som alltså inte räknas som en ”reform” trots att den heter ”skattereformen”.

    Det du säger har mycket gemensamt med den ”borgerliga förklaringsmodell” som jag nämner ovan, och som Hinnfors borde försökt avvisa.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s