Betyg på DN Debatt 13 dec: 7/10

dagens DN Debatt skriver Gerda Larsson, verksamhetschef för Charity Rating att den s k 90-kontosmärkningen – som görs av Svensk insamlingskontroll och är en sorts kvalitetsstämpel för välgörenhetsorganisationer – bör förändra sin sin på administrativa kostnader och insamlingskostnader.Enligt nuvarande regelverk får de administrativa kostnaderna och insamlingskostnaderna tillsammans inte överstiga 25 % (om inte synnerliga skäl föreligger) medan det däremot inte finns några krav på att välgörenhetsorganisationer ska rapportera nyttan och värdet av sitt arbete. Detta menar Larsson är fel. Kravet att minst 75 % av intäkterna måste gå direkt till välgörenhetsorganisationens ändamål gör t ex att man inte kan göra viktiga investeringar som endast betalar sig på sikt. Hon argumenterar även för att man bör ställa krav på att välgörenhetsorganisationerna faktiskt uppnår goda resultat (och inte endast att deras kostnader är låga).

Argumentationen för dessa teser är ganska bra, även om den kunde varit klarare och vissa uppgifter borde belagts. En brist är dock att Larsson inte anger hur pass vitt spritt det resonemang hon för är. Så här skriver t ex Lucius Caviola och Nadira Faulmüller (Oxford) på Effective Altruism Forum:

Imagine a car company advertising as follows: “90c of any dollar you pay for your car goes directly to building cars. Only 10% of our expenses go into planning, designing, and advertising them.” Such a campaign strategy would seem patently bizarre; when buying a product few of us are interested in how much went into administration, all we care about is what we get for our money. Overhead ratio (the proportion of money going into administration) is irrelevant; only cost-effectiveness matters.

Larssons argumentation hade rimligtvis stärkts om hon hade visat hur vanligt detta argument är. Därför är det märkligt att hon inte trycker på det.

Ett annat argument är att välgörenhetsorganisationer bakar in en hel del av sådant som många givare tror räknas som administrativa kostnader under ”ändamålskostnader” (dvs de kostnader som går direkt till välgörenhetsorganisationens ändamål), vilket gör 90-kontomärkningen något missvisande. Detta är intressant, men faller lite vid sidan av huvudargumentationen.

Sammanlagt är argumentationen ganska välstrukturerad, men författaren borde varit mer utförlig på en rad punkter. Betyget blir 7/10. Fler kommentarer följer nedan.


Larsson skriver som följer i det första stycket:

Under 2013 uppgick svenska hushålls bidrag till ideella organisationer med 90-konto till 5,8 miljarder kronor.

Detta hittar jag ingen uppgift på.

Vidare:

Den vanligaste frågan givare ställer till ideella organisationer är om gåvan ”når fram”.

Denna uppgift borde stötts med mer evidens. Sådan står t ex att finna i den bloggpost av Caviola och Fahlmüller jag refererade till ovan (och som rekommenderas):

A recent study published in Science has found that average donations can triple when donors are told that overhead costs are already covered. One explanation for this result is that people perceive their personal impact to be greater if all of their money reaches the destination.

These findings raise an important question: Why are people so preoccupied with overhead ratio in the first place? A study we have recently conducted suggests that they may be falling prey to an error called evaluability bias; people focus on overhead ratio because it is easier to evaluate than cost-effectiveness.

Vidare:

Tanken bakom 90-kontots regler, med fokus på att minst 75 procent av intäkterna går till ändamålet, är att säkerställa att organisationer inte har ”oskäliga kostnader”.

Det stämmer att man kräver att minst 75 procent av intäkterna ska gå till ändamålet, något man motiverar med att ”[v]erksamheten inte för belastas med oskäliga kostnader” (s. 5 i Svensk insamlingskontrolls föreskrifter för 90-konto).

Vidare:

Nyckeltal som administrations-, insamlings- och ändamålskostnader berättar väldigt lite om vad en ideell organisation uppnår med sitt arbete. Därmed måste de olika kostnaderna alltid jämföras med den nytta och det värde, den slutprodukt, som skapats. Värdet av ditt bidrag kan inte rättvist beskrivas genom att enbart titta på kostnadsfördelningen.

Ett möjligt motargument som Larsson borde bemött är tanken att det finns en korrelation mellan låga administrativa kostnader och insamlingskostnader, å ena sidan, och hög nytta/högt värde, å den andra. Min gissning är att många tror att det finns en sådan korrelation. Det hade därför varit bra om författaren kunnat visa att det inte gör det – något Caviola och Fahlmüller gör:

Indeed, charity evaluators have not found any correlation between overhead ratio and cost-effectiveness: Organisations with a low overhead ratio can still fail to be effective, and organisations with a high overhead ratio can be very effective – maybe precisely due to good administration, including competent staff, infrastructure, fundraising, and evaluation.

Vidare:

90–kontos nyckeltal har lett till en utbredd missuppfattning bland givare att ”ändamålskostnader” motsvarar den summa pengar som kommer fram till målgruppen. Det omfattar mer än så. Ändamålskostnader rymmer alltifrån löner, lokalhyror, transporter och utbildning av personal – allt som kan räknas till det ändamålsenliga arbetet. Begreppen blir förvirrande och givare tenderar att tro att löner, lokaler och transporter inkluderas i det som slarvigt kallas administration.

Detta stämmer (ss. 12-13 i föreskrifterna för 90-kontot):

Med ändamålskostnader avses sådana kostnader som har direkt samband med att upplylla Kls [90-kontoinnehavare; min anm.] ändamål enligt dess stadgar eller föreskrifter. Sådana kostnader inkluderar löner och sociala avgifter, forskningsanslag och utrustning som behövs för ändamålet. Till ändamålskostnader räknas även kostnader för opinionsbildande verksamhet i de fall opinionsbildning och upplysande verksamhet ryms inom organisationens ändamål. Till ändamålskostnader hör också kostnader för ett representationskontor som etablerats i ett land enbart på grund av att insamlingsorganisationen har ett eller flera biståndsprojekt i detta land. Ett annat exempel är den hantering som beviljande av forskningsanslag ger upphov till

Vidare skriver man:

Riktlinjerna ger stort utrymme för tolkning och ett stort ansvar vilar på att organisationens egen revisor tolkat dessa riktlinjer rätt.

Författaren borde gett lite mer evidens här. Det hade inte skadat om man gett något exempel på en märklig tolkning av reglerna.

Vidare:

Rådande fokus på ändamålskostnader kan göra det svårt att investera i ideella organisationers framtid och hämmar deras tillväxtmöjligheter. Inom andra sektorer finns en förståelse för att investera långsiktigt – mot ett tydligt mål. Detta perspektiv saknas i mångt och mycket inom den ideella sektorn. Det beror inte på att organisationer inte söker utveckling, det beror på att det påverkar nyckeltalen negativt.

Min fetstil. Även här hade man velat se mer empirisk evidens för att så är fallet, och inte bara det teoretiska argumentet att 90-kontots regelverk ger incitament att vara kortsiktig snarare än långsiktig.

Vidare skriver man:

Vi tror att den ideella sektorn tillsammans med Svensk Insamlingskontroll kan vidareutveckla det regelverk som finns i dag. Vi anser också att utvecklingen bör gå mot att mäta nyttan och värdet av organisationers arbete snarare än deras kostnader. Genom att organisationer erbjuder öppenhet och transparens i sitt arbete kan den enskilde givaren själv avgöra vilka kostnader hen anser vara relevanta och skäliga.

Detta är intressanta och viktiga synpunkter. Dock hade man gärna velat se hur en sådan mätning skulle gå till. Ett viktigt skäl till att man har satsat på att mäta administrativa kostnader och insamlingskostnader, snarare än nytta och värde, är ju troligen att det senare är betydligt lättare att mäta.

Härmed inte sagt att det är omöjligt. Den amerikanska metavälgörenhetsorganisationen GiveWells rekommendationer om vilka välgörenhetsorganisationer man bör ge till, som är baserade på hur kostnadseffektiva olika välgörenhetsorganisationer är, och hur mycket pengar de redan får från andra givare, har t ex gott rykte. Men Larsson borde kommenterat frågan på något sätt.

Vidare skriver Larsson:

Givare vill veta att deras bidrag gör skillnad och det kräver att ideella organisationer rapporterar nyttan och värdet av sitt arbete – inte bara sina kostnader.

Detta motsäger i viss mån vad Larsson säger ovan om att givarna framförallt ställer frågor om kostnader.  Caviola och Fahlmüller ger emellertid stöd åt uppfattningen att människor egentligen i första hand bryr sig om nytta och värde (dvs effektivitet):

We found that when people are presented with information for a single charity (namely its overhead ratio and number of lives saved per dollar), on average charities with lower overhead ratios received more donations, irrespective of cost-effectiveness. However, when people are presented with information for two charities (allowing them to compare the cost-effectiveness of the two charities), they gave more to the charity with the greater cost-effectiveness, irrespective of overhead ratio. These findings suggest that people do care about saving lives, not administration costs, but that unless the information needed to evaluate cost-effectiveness is readily available, they will fall back on the easier-to-evaluate overhead ratio.

I avsaknad av information som gör att de kan jämföra hur effektiva olika välgörenhetsorganisationer är, så fokuserar alltså givarna på administrativa kostnader och insamingskostnader (”overhead”), men när de får sådan information så fokuserar de snarare på kostnadseffektivitet.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s