Betyg på DN Debatt 14 december: 6/10

gårdagens DN Debatt skrev Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, att den s k ”identitetspolitiken” hotar den höga grad av tillit för offentliga institutioner som är kännetecknande för Sverige, och att en minskande grad av sådan tillit i sin tur skulle leda till att ”grundbulten i den jämförelsevis mycket framgångsrika svenska samhällsmodellen [skulle] falla samman”. En grundpremiss för artikeln, som Rotstein menar har stöd i forskningen, är att tillit till offentliga institutioner orsakar mellanmänsklig tillit, vilken i sin tur orsakar mänsklig välfärd (såsom låg spädbarnsdödlighet, hållbar miljö, nöjdhet med livet, etc).

Artikeln är mycket initierad och innehåller många intressanta passager, men har samtidigt en del problem. För det första borde Rohtstein ha varit tydligare med exakt vilken position han vill attackera. Han kunde ha gett exempel på identitetspolitiska påståenden han menar hotar den svenska samhällsmodellen. I sammanhanget är det värt att notera Åsa Linderborgs intressanta artikel i ämnet, eftersom hon på ett föredömligt sätt ger rikligt med konkreta exempel på identitetspolitiska ställningstaganden som hon vänder sig emot.

Sådana exempel hade varit bra inte minst eftersom man med hjälp av dem kunnat utvärdera Rohtsteins påstående att den ”identitetspolitiska [riktningen]…kommit att dominera stora delar av det politiska samtalet”. De senaste månadernas diskussioner ger nämligen inte alls det intrycket. Tvärtom vänder sig mer eller mindre hela högern (enligt mitt intryck) och stora delar av vänstern – inklusive relativt radikala personer som Linderborg och Malcom Kyeyune – mot identitetspolitiken.

Vidare borde han generellt sett ha varit noggrannare med att definiera vad han menar med ”identitetspolitik”. I början skriver han att:

Enligt den identitetspolitiska inriktning som kommit att dominera stora delar av det politiska samtalet är Sverige ett land som domineras av rasism, homofobi och förtryck av etniska minoriteter vilket tar sig uttrycks i olika former av strukturell och systemisk diskriminering av invandrare, kvinnor, funktionshandikappade, HBTQ-personer och så vidare.

Längre ner skriver han:

[D]en identitetspolitiska inriktningen. säger…att idén om opartiskhet är en chimär. I detta politiska tänkande hålls för sanning att personer som på något sätt avviker från majoritetsbefolkningen alltid kommer att diskrimineras i sina göranden med den offentliga sektorn….Enligt denna politiska inriktning ligger det helt enkelt inte inom mänsklig förmåga att opartiskt och sakligt kunna bedöma en person som inte tillhör den egna gruppen. Enbart kvinnor kan rättvist bedöma kvinnor. Enbart muslimer kan fatta rättvisa beslut om muslimer. Enbart transpersoner kan förhålla sig sakligt och opartiskt till transpersoner, och så vidare.

Den senare karakteriseringen av identitetspolitik förefaller mer radikal än den förra, eftersom det här inte enbart handlar om att Sverige faktiskt domineras av rasism, homofobi och förtryck av etniska minoriteter, utan att det med nödvändighet är så. Rothstein borde tydliggjort om han menar att alla anhängare av identitetspolitik hävdar båda dessa saker, eller om vissa av dem enbart hävdar det förra.

Vidare skulle man vilja ha belagt vem som hävdar det senare. Det finns en uppenbar risk att Rothstein attackerar en straw man här.

Ett annat problem är att vi inte får tillräckligt mycket argument för den centrala tesen att identitetspolitiken skulle göra att tilliten till offentliga institutioner minskar. Som jag tolkar Rothstein tänker han sig att identitetspolitiken kommer att göra att många människor tror att offentliga institutioner diskriminerar dem grovt (oavsett om det är sant eller ej, men det finns en underton av att det inte är sant i artikeln), vilket kommer leda till att tilliten till offentliga institutioner faller. Men man kan ju också tänka sig en annan mekanism, nämligen att den identitetspolitiska kritiken leder till att diskrimineringen minskar, vilket i sin tur snarare leder till ökad tillit till offentliga institutioner.

Om man ser på andra rörelser som arbetat mot diskriminering (som medborgarrättsrörelsen i USA, suffragetterna, etc, vilka Rothstein knappast lär definiera som identitetspolitiska, eftersom han tycks ha en ganska snäv definition av detta begrepp) torde det stå klart att de har minskat diskrimineringen, något som i sig borde ha påverkat tilliten till offentliga institutioner positivt. Rothstein borde därför ha visat att denna mekanism inte skulle ha särskilt stor effekt i Sverige i jämförelse med den mekanism han pekar på (t ex genom att hävda att det inte finns särskilt mycket diskriminering).

Ett annat problem är att vi får alltför få källor till hans påståenden: både vad gäller Sveriges position i diverse välfärdsligor, vad gäller den mellanmänskliga tillitens betydelse för mänsklig välfärd, och vad gäller tilliten till offentliga institutioners betydelse för den mellanmänskliga tilliten. Rothstein är visserligen en ledande expert på dessa ämnen, så sannolikheten att han har fel är kanske inte så stor (även om den finns där, och källor borde anges av detta skäl), men även den som litar på Rothsteins ord kan vilja få ta del av evidensen enbart för att denne tycker att hans påståenden är viktiga och intressanta och vill lära sig mer om dem (se denna intressanta anteckning om två olika anledningar till att vilja få källor och annan evidens för olika påståenden).

Sammanlagt blir betyget 6/10.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s