De senaste veckorna har det klagats ännu mer än vanligt på det dåliga debattklimatet. I en intressant artikel uppmanar t ex Peter Wolodarski partierna att ”sluta vara kränkta, bittra och arga” eftersom kaoset ”riskerar att leda bort från en av Sveriges största tillgångar: tilliten”. Expressens Ann-Charlotte Marteus talade om ”pajaskonster” och att man ”tävlat i ovärdigt beteende” (se även hennes tuffa angrepp på Annie Lööf och Gustav Fridolin).
I USA är läget, som jag tidigare konstaterat förut, ännu värre. Samarbetsviljan mellan demokrater och republikaner är på bottennivå, och den politiska debatten präglas av allt annat än resonlighet. Även där klagar många på den låga nivån, och vissa – som politiska psykologer som Jonathan Haidt, och ”faktakolls”-organisationer som FactCheck.org och PolitiFact.com – försöker göra något åt det.
Fastän det alltså finns en viss medvetenhet om att debattklimatet är oacceptabelt dåligt, och att vi måste göra något åt det, är den medvetenheten inte i närheten av tillräckligt stark. Jag menar att det faktum att debattklimatet är undermåligt är ett av våra största samhällsproblem och att vi borde vara beredda att satsa stora resurser på att förbättra det. Sannolikt har det nämligen mycket stora osynliga kostnader.
För att se det, låt oss titta på några policies och/eller förslag som med största sannolikhet för med sig mycket stora kostnader för samhället. De första är de policies som gynnar diverse särintressen på ett orimligt sätt på allmänintressets bekostnad. John Micklethwaits och Adrian Wooldridges bok The Fourth Revolution: The Global Race to Reinvent the State är fylld av exempel på det. Ett intressant exempel är hur Kalifornien införde hårdare straff som ett resultat av lobbying från fångvaktarnas fackförbund, medan ett annat är de omfattande jordbruksstöd som både USA och EU har.
Ett annat exempel är policies som helt enkelt är baserade på vad som med största sannolikhet är felaktiga uppfattningar, som EU:s mycket restriktiva politik mot genmodifierade grödor. Detta går emot vetenskapens konsensus, som säger att genmodifierade grödor är ofarliga. Detta gör att man går miste om en möjlighet att höja jordbrukets produktivitet.
Det finns säkert flera faktorer som bidrar till att politiker fattar den här typen av beslut, men min hypotes är att ett undermåligt debattklimat spelar en stor roll. Man kan ge både teoretiska och empiriska argument för denna hypotes. För att börja med de teoretiska argumenten så förefaller det helt enkelt rimligt att den sida som ”har fel” – som t ex betjänar särintressen stödda av lobbygrupper, snarare än allmänintresset, eller som går emot vetenskapen – har en större chans att vinna debatten i ett debattklimat där argumentationsfel inte uppmärksammas, och där man debatterar med magkänslan snarare än med evidens, argument och vetenskap. I ett debattklimat där man inte lyssnar på argument torde det bli djungelns lag – den starkes rätt – som gäller. Om man istället lugnt och metodiskt skulle gå igenom argumenten för och emot, så skulle den sida som har de bästa argumenten ha en mycket större chans att vinna.
Det empiriska argumentet utgår från att länder med bättre debattklimat är rikare, jämlikare och på andra sätt mer framgångsrika än dem med ett sämre debattklimat. Mitt intryck är att det förhåller sig på det sättet, men frågan borde undersökas vetenskapligt. Med hjälp av studier av argumentationsfel, personangrepp, lögner, etc, kunde man skapa ett eller flera mått på hur hög debattkvaliteten i olika länder är (och har varit – historiska jämförelser torde också vara väldigt intressanta). Sedan kunde man se hur debattkvaliteten korrelerar med BNP, jämlikhet, mm.
En sådan undersökning skulle likna de undersökningar som visat att tilliten till offentliga institutioner – som i sin tur är starkt korrelerad med graden av korruption – är en viktig faktor bakom länders välfärd (något Bo Rothstein skrev om på DN Debatt för några dagar sedan). Mitt intryck är att själva det faktum att samhällsvetare lyckats skapa mått på abstrakta fenomen som tillit och korruption varit viktigt för att få folk att få upp ögonen för hur viktiga de är. Detta torde i sin tur ha ökat deras benägenhet att handla för att öka tilliten och minska korruptionen. Om detta är riktigt, så torde utvecklandet av mått på debattkvaliteten vara viktigt för att få folk att förstå hur viktig den är och öka deras benägenhet att försöka höja den.
Med hjälp av ett sådant mått skulle man även kunna konstruera listor på debattkvaliteten i olika länder. Det är inte otänkbart att sådana listor i sig kunde få debattklimatet att förbättra sig. De s k PISA-testerna, där skolelevers kunskaper i olika ämnen jämförs, tycks ju ha fått vissa länder som klarat sig dåligt att rycka upp sig.
Dessutom tycks det, jämfört med att förbättra skolresultaten, minska korruptionen eller öka tilliten, vara relativt sett lättare att förbättra debattklimatet. Den större delen av den offentliga debatten förs fortfarande i ett litet antal nationella medier i de flesta länder. Även om människor twittrar och skriver på Facebook, så utgår debatten i oerhört hög grad från vad som skrivs i DN, SvD, Aftonbladet och Expressen, och vad som sägs i SvT, Sveriges Radio och TV 4. Om dessa medier (gärna tillsammans med mindre tidningar och andra medier) tog ett samlat grepp för att höja debattklimatet med hjälp av konkreta policies så har jag svårt att se att det inte skulle lyckas.
Några förslag jag lagt fram på denna blogg är att kräva länkade källor till stöd för alla faktapåståenden, och att låta filosofer snarare än retoriker analysera TV-sända debatter mellan politiker, men det går att göra mycket mer. Inte minst borde formatet på debatter och intervjuer ändras så att evidensbaserade argument får större genomslagskraft, och retoriska finter blir mindre effektiva. Man måste helt enkelt ändra spelreglerna.
Det går att göra en parallell med fotbollen här. Under de senaste årtiondena (inte minst efter det brutala och tråkiga VM 1990) har man inom fotbollen infört en rad regeländringar som syftat till att få bort fula tacklingar, tröjdragningar, tidsfördröjningar, etc. Detta regelförändringsarbete torde vara en viktig orsak till att fotbollen utvecklats så fantastiskt positivt. Medan Maradona och Marco van Basten allt som oftast sparkades ner eller blev dragna i tröjan får Messi och Cristiano Ronaldo löpa friare – med otroliga resultat (van Basten och Maradona gjorde i jämförbara ligor aldrig i närheten av Messis 50 mål eller Ronaldos 46 mål 2011/12). På samma sätt måste argumentationens nedsparkningar och tröjdragningar beivras för att debattkvaliteten ska kunna höjas.
Vad vi måste göra – och vad jag försöker göra på denna blogg – är att få folk att förstå hur allvarligt detta problem är: att så att säga ingjuta en ”sense of urgency”. Medieprofessorn Jesper Strömbäck talar i ett närliggande sammanhang om tidningskrisen som ”demokratins klimatfråga” (se även Alice Bah Kuhnkes artikel i Aftonbladet idag på samma tema) och även om min analys skiljer sig delvis från hans (jag menar att situationen var långt ifrån ideal även innan digitaliseringen) så är det starka språkbruket i mitt tycke berättigat. Vi måste börja tala om detta problem på samma sätt som vi talar om miljöförstöring, korruption och kriminalitet. Tillgång till högkvalitativ och tillförlitlig information är A och O för demokratin och för vår förmåga att fatta rationella politiska beslut. Vi borde därför göra mycket mer för att säkerställa denna tillgång.
DN Debatt-betyg 
För mig personligen är det en konsekvens av en övertro på demokrati. Människor anser att demokratin vann det kalla kriget och därför så är demokrati något man kan använda på allt. Inte minst verkar många på nätet tro att man kan bortse från vetenskap och fakta bara för att det är många som i demokratiskt samförstånd sagt att den forskningen har fel . De låter helt enkelt selection bias, grupptänk och konformitet allt som oftast baserat Facebooks selektiva urval samt rekommendationer från andra vänner som tycker samma sak. Som att de säger att: Vi den stora talens lag ”övertrumfar” varje form av vetenskap, för vi har ”fler röster” än vad vetenskapen har. Som att liberalism avgör varje kamp.
Men såklart, är detta anekdotisk bevisning utifrån mina egna observationer efter 20 år på internet. Dessutom är det en halmgubbe som jag målar upp utifrån en generaliserad bild. Bygg på min egna selection bias, samt mina närmsta vänners uppfattning.
Det är få som accepterar att diskutera fakta, med 10 fakta för och 10 fakta emot så kan två personer beroende på erfarenheter och vilket perspektiv de bedömer dessa 20 olika fakta komma farm till diametralt olika slutsatser. Ofta sker det dessutom via att man optimerar på samma perspektiv men på helt olika axlar längs en tidsaxel. Många fastnar allt som oftast i att, den ene anser sig ha rätt och den andra har fel. Som att svart-vitt, med avsaknad av gråskala och tidsperspektiv.
God jul och Gott Nytt År!
/André
GillaGilla
Intressant kommentar. Jag tror också att det delvis kan ha att göra med detta. Dock tycker jag inte att det egentligen finns någon motsättning mellan rationalism och demokrati. Tvärtom är jag övertygad om att majoriteten av de svenska väljarna vill ha en politik som är baserad på förnuft, evidens och goda argument. Att försöka skapa ett mer förnuftigt debattklimat är således inte ett elitistiskt projekt, utan torde kunna få brett stöd.
Sedan är det sant att när det gäller frågor där människor har starka politiska åsikter, så tenderar känslorna att ta överhanden. Som jag skrivit i flera inlägg tolkar man fakta till sin egen fördel (det finns massor med studier på detta).
Vad som är viktigt att notera är dock att fastän människor *faktiskt* gör detta, så anser de inte att man *bör* göra det. Det finns en stark norm, enligt min mening, att man bör utgå från fakta och argument, snarare än från sina egna känslor. Människor som de facto faktiskt baserar sina åsikter på sina känslor är sällan medvetna om det, utan menar att de är mer objektiva än andra.
Det är just det faktum att denna rationalistiska norm är såpass allmänt omfattad som gör att man har anledning att tro att ett projekt som syftar till att få till ett bättre debattklimat skulle kunna få brett stöd.
Mitt resonemang här liknar f ö det jag förde i denna post:
https://dndebattbetyg.wordpress.com/2014/10/19/ersatt-retorikerna-med-filosofer/
”[Det är] förvisso så att ett vanligt påstående är att retorik och diverse andra känslomässiga faktorer har stor betydelse i politiken. Det påståendet har enligt min uppfattning ganska gott vetenskapligt stöd.
Detta deskriptiva påstående – om hur människor faktiskt fattar sina politiska beslut – bör dock skiljas från det normativa påståendet att vi bör fatta politiska beslut på basis av retorik och andra känslomässiga faktorer. Min gissning är att de flesta väljare skulle säga att det senare påståendet är falskt, och att de snarare anser att man bör fatta beslut på basis av vem som har den bästa politiken.”
God jul & gott nytt år!
GillaGilla
Tackar så mycket för svaret.
Skulle jag själv sammanvafatta migg förra inlägg med en mening så skulle den lyda något i still med detta:
Människor är för upptagna med sina egna tankar, så de har inte energi och tid att intressera sig för hur andra tänker och resoner, därmed söker de förenklade lösningar, det är som att samhället strävar efter empati (medkänsla) men glömmer bort den andra innebörde av empati, inlevelseförmåga.
Jag håller definitivt med dig att rationalism och demokrati egentligen är två saker som går hand i hand, problematiken ligger i implementeringen och genomförandet av demokrati. I demokratin följs rättigheter och skyldigheter åt. I takt med att människor får det allt bättre så tenderar människor att prioritera sina egna rättigheter på beokostnad av andras skyldigheter. I kontakt männierkor emellan så tenderar detta att leda till det finns de som tar genvägar. Som att de söker enkla slutsatser och enkla lösningar på komplexa problem. Som att hjärnans vilja att förenkla tar överhand, samt rättigheten att höra till. Det hela slutar då lätt med att när många tycker en sak så tar de ej insatta i ämnet det som en vedertagen sanning, för det är inte sällan det gör ont och leder till negativa konsekvenser för de som sticker ut och inte riktigt håller med. I sådana lägen gör man det bekvämt för dig genom att hänvisa till att vi är många som tycker, för mig handlar det på något sätt som Ravens hänvisningsmakt (referrent power, även om det delvis är fel översatt i sammanhanget). Man hänvisar till en högre stående makt (demokrati). Som att man då inte behöver ”förhandla” eller ta den sakliga debatten med någon, för det ”vet ju alla” …
Att människor gärna selektivt väljer ut fakta som talar till ens fördel, samt gärna överdriver denna faktas betydelse är inget nytt. Likaså att man vinklar och tolkar relativt neutral fakta till sin egen fördel.
När det kommer till normperspektiv om hur man bör komma fram till en åsikt och hur människor faktiskt gör, det är där problemen börjar. Varje människa har rätt till sin åsikt, det följer i Sverige ur åsiktsfriheten. Den inkluderar nämligen inte att andra har en skyldighet att lyssna (vilket t.ex. ofta visas via motdemonstrationer vid vissa politiska möten). Det är här själva kärnan uppkommer. Samma människor som anser sig ha rätt att *inte* lyssna på andra, förväntar sig likväl att andra lyssnar på dem, ibland tar de rent av illa upp när andra inte lyssnar.
Jag upplever detta som en normförskjutning i samhället, där ålder, tid och historiska traditioner har kommit att skapa en krafig skiljelinje. De som förväntar sig att deras åsikt är viktiga för andra, och de som håller sig till fakta och sakliga argument.
Tittar man på antalet rörelser som verkar för olika ”högre moraliska syften”. Amnesty, Världsnaturfonden, Greenpease etc så är dessa ofta dominerande av relativt unga. Demokratirörelser har ofta (senast i Hong Kong) dominerats av unga och studenter, som försökt få in en normförskjutning för att leda till samhällets förändringar. De som är födda på slutet av 70-talet och senare rör sig i en annan värld. Deras minnen kring skräcken för ”andra sidan” innan järnridån föll är som icke existerande. I Sverige stäcker den sig till minnet av Sovjet på Hockeyrinken.
I takt med att överlevnad och verkliga problem blir allt mindre relevant så tenderar människor att ägna allt mer tid åt olika kvalitetsegenskaper i samhället. När dessa egenskaper sedan möts längs en lång rad konfliktzoner eller randproblematik så uppstår intressanta samtal. I det läget är det gärna många ”fotsoldater” på nätet som inte känner till eller förstår tankarna eller orsakerna bakom sin ideologis tolkningar samt de påföljande förslagen. De som är äldre än skiljelinjen, låter antingen andra ha helt olika åsikter och uppfattningar utan att bry sig, men för de på andra sidan så blir ”att ha rätt”, som en självidentifierande profetsia. Att höra till, att vara en del av något.
Internet har varit normförskjutande, på ena sidan denna skiljelinje, nu i snart 20 år. Det började med chattar, fortsatte med communitys, vandrade vidare till hemsidor och har nu mera slutat med publik kommunikation via bloggar och sociala medier.
Människor skriver sina tankar, gärna på fullt allvar, med förväntningen att andra ska ta till sig av sina tankar. Gärna finns det många inbakade budskap, antaganden, fördomar, förutfattade meningar etc. i inläggen. Inläggen delas och sprids vidare. Budskapet med antalet delningar blir på något sätt summan av den demokratiska innebörden. Som att delningar, antal läsare etc representerar en makt. Inte nödvändigtvis en ekonomiskt makt, men väl makt att påverka.
Vi kan se hur IS har tustentals konto som delar och sprider vidare tweets. Budskapet om att ”vi är många” blir i sig ett sätt att locka till sig fler. ”Gammelmedia” rapporterar om antalet delningar, den virala marknadsföringsstrategin har på något sätt, via Naomi Kleins No Logo, blivit naturligt för varje person eller organisation som vill sprida sina budskap. Ofta börja det hela med att de vill hänvisa till högre stående moraliska aspekter, som de sedan konkretiserar via sina egna tolkningar. Personligen ser jag vissa likheter med religiösa sekter, men det är min högst personliga reflektion det.
Ska man använda moraliska aspekter så blir det extra viktigt att ”vi är många som tycker på detta sättet”, det är svårt för de flesta att argumetnera emot. Som extra krydda börjar människor dessutom inte längre nöja sig med att vilja använda sina moraliska apsekter inom ett land, utan detta ska dessutom även gälla överiga världen. Vi i väst anser att Kina … Som att FN med att ge varje land 1 röst … har blivit norm vid internationella diskussioner, på bloggar och sociala medier. En svensk, en dansk och en norrman kan därför med 3 mot 1 rösta ner 10 kineser, för vi kommer från olika länder. Som att demokrati, 1 person, 1 röst snabbt kommer att urholkas därför att de på andra sidan är ”för många”. Likt den klassika inneboende konflikten mellan folkrika delstater i USA mot de mindre. Hur senaten ger varje delstat 2 röster, medan representatnhusets mandatfördelning beror på delstaternas befolkningsunderlag.
För mig ter sig detta som ett slutande plan, där metadebatten om debattklimatet kommer extremt sent. När skiljelinjen redan är dragen, där normförskjutningen redan tagit verkan. ”Nätaktivisterna” i Amnesty, Greenpeace eller världsnaturfonden anser sig ha precis lika rätt som ”fotsoldaterna” i (sd) som de så gärna pekar finger på. Deras mekanismer är desamma. Att ställa sig på moralens piedestal och peka ner på alla andra. Vi har rätt, och andra ska lyssna på oss, medan de själva inte tänker lyssna på andra.
Skulle världen folkomrösta, i traditionell mening om 1 person 1 röst, om mänskliga rättigheter finns det ingen garanti för att ”rätt sida” skulle vinna. Stora delar av världens befolkning skulle med stor säkerhet prioritera, mat, egen säkerhet och fred på jorden mycket högre än sina rättigheter att få tycka och tänka som de vill. För hur stoppar man de som krigar för sin rätt att kriga? Både bokstavligt, men mest som en metafor för att när människor hänvisar till ”vi är många”; det är våra demokratiska rättigheter att säga att du tycker fel.
I detta läge har samhället redan förlorat, för då är det demokratins populistiska nyckfullhet och ständiga iver att definiera sig som goda som kommer att dominera. Långsiktighet och gnetande från dag till dag för att göra det bättre för morgondagen saknar relevans där; ”what’s in it for me?”, kommer att dominera. Västvärlden som redan har allt, utmanas av de länder länder om kämpar för att deras nästa generation ska få det bättre än vad de själva hade det. Man behöver inte gå längre än till Sverige för att se hur den breda massan inte förstått hur djup ekonomisk kris Europa varit i. När den politiska kampen är kring några tiondels procentenheter upp eller ner i sysselsättning eller i den officiella arbetslöshetsstatistiken, och inte som delar av Europa där det är flera procenenheter arbetslösa.
Det är som att normlinjen inte längre går vid pareto-optimalitet för samhället utan att människor vill optimera allt för sig själva. Som att man kan detaljstyra, och detaljreglera allt i tron om att det är så man skapar det ”optimala samhället”. Där opulism och enfrågerörelser i olika trender och kortsiktiga perspektiv dominerar debatten, och där alla springer i flock för att tillfredställa denna, ”No Logo-folkmassa”. Där människor med facit dömer ut fullt korrekta beslut, och pekar finger på oliktänkande, utan att de kan sätta fingret på vad som varit fel.
Lite förenklat, jag ser en förändringstakt, tänk första och andra ordningens derivata i matematik, i de normativa hur hur fakta bör ligga till grund för beslut, som förändras i takt med att en allt större del av befolkningen befinner sig på olika sidor av skiljelinjen. När man rör sig i utåtriktade konformativa grupper med starkt grupptänk så resulterar det ofta i konfrontation med andra grupper. Som att en sluten sekt kan vara sluten, men den kan också bedriva missionerande mot andra. Gillar man inte vad andra skriver, (om än fullt faktabaserat) så frågar dessa efter ”källa”. Ofta läser de inte ens källan, för de anser sig redan veta bättre.
Nåväl, blev lite onödigt långt och rörigt. Jag borde verkligen ha formulerat om detta med lite högre kunskapsdensitet samt ett bättre språk, men tyvärr räcker inte tiden till.
God Jul & Gott Nytt!
GillaGilla
Pingback: Dina motståndare har förmodligen mer rätt än du tror! | Politisk Filosofi
Pingback: Teknokratiinvändningen mot evidensbaserad policy – Evidensnätverket