På temat politisk rationalitet och irrationalitet kan jag rekommendera detta föredrag av filosofen Michael Huemer:
Jag håller inte med om allt som Huemer säger, men två av hans poänger är väldigt viktiga.
För det första betonar Huemer hur hög graden av politisk irrationalitet är (något han utvecklar ytterligare i denna intressanta artikel). Detta resonemang är i allt väsentligt hämtat från ekonomen Bryan Caplans intressanta och omtalade (om än något ojämna) bok The Myth of the Rational Voter (se även bokens Wikipediaartikel). Caplan ger en rad exempel på hur väljarna har felaktiga trosföreställningar om ekonomiska samband och förhållanden (om frågor som frihandel, VD-löner och invandring) trots att ekonomer i decennier påpekat hur det egentligen ligger till. Liknande former av irrationalitet har upptäckts även inom andra områden, som uppfattningar av olika risker (exempelvis klimatförändringar och kärnavfallsförvaring).
Caplan menar att huvudorsaken till att politiker fattar beslut som är skadliga för samhället (såsom att inskränka frihandeln) är att väljarna har irrationella trosföreställningar. Politikernas mål är nämligen, enligt Caplan, inte i första hand att förbättra samhället, utan att bli valda. Eftersom de försöker nå detta mål på ett rationellt sätt, så fattar de beslut som väljarna gillar – vilka alltså ofta är skadliga för samhället. I denna mening är den politiska irrationaliteten alltså i första hand väljarnas ”fel”, snarare än politikernas.
Tesen att politikerna är mer rationella än väljarna är i sin tur baserad på tesen att människor anstränger sig mycket mer för att vara rationella när irrationalitet drabbar deras egna intressen, än när den drabbar andras intressen. Eftersom sannolikheten att en enskild väljares röst ska fälla avgörandet i ett val är försvinnande liten, så bryr sig de flesta väljare inte om att gå igenom den jobbiga processen att undersöka om deras egna politiska åsikter verkligen har skäl för sig. Politiker har, däremot, mycket mer att förlora på att ha felaktiga trosföreställningar om vad som kommer att göra dem valda, och är därför mer angelägna om att se till att dessa trosföreställningar är korrekta.
Resonemanget är bestickande, och även om jag inte håller med Caplan helt och hållet, så tror jag att han har rätt i att väljarnas politiska irrationalitet är ett viktigt skäl till att politiker fattar beslut som är skadliga för samhället.
En annan mycket viktig poäng Huemer gör är vilket oerhört centralt problem den politiska irrationaliteten utgör (från hans artikel):
The problem of political irrationality is the greatest social problem humanity faces. It is a greater problem than crime, drug addiction, or even world poverty, because it is a problem that prevents us from solving other problems. Before we can solve the problem of poverty, we must first have correct beliefs about poverty, about what causes it, what reduces it, and what the side effects of alternative policies are. If our beliefs about those things are guided by the social group we want to fit into, the self-image we want to maintain, the desire to avoid admitting to having been wrong in the past, and so on, then it would be pure accident if enough of us were to actually form correct beliefs to solve the problem.
Jag håller i allt väsentligt med om detta. Det är svårt att överskatta betydelsen av att se till att vi fattar politiska beslut på ett rationellt och evidensbaserat sätt.
Det är därför av yttersta vikt att vi ser till att våra politiska beslutsprocesser blir mer rationella. Huemer diskuterar några intressanta metoder för hur du som individ kan bli mer politiskt rationell. Om Caplan har rätt, så är dock ett problem för denna sorts lösning på problemet med politiskt irrationalitet att människor inte är tillräckligt motiverade att skaffa sig rationellt grundade politiska trosföreställningar.
Jag tror att Caplan delvis har rätt i det, men samtidigt tror jag också att våra målsättningar är möjliga att förändra. Faktum är att jag tror att om man skulle fråga dem, så skulle de flesta människor svara att de anser att man bör vara rationell inom politiken, och i den meningen är vi på en nivå faktiskt redan idag motiverade att skaffa oss rationellt grundade politiska trosföreställningar. Problemet är bara det att vår magkänsla inte är med på det, vilket gör att vi trots allt inte bildar politiska trosföreställningar på ett rationellt sätt.
Vad vi därför behöver göra är dels att försöka göra så att inte endast vårt förnuft eller System 2, utan även vår magkänsla eller System 1, är motiverad att skaffa sig rationella politiska trosföreställningar. Vi måste också få människor att förstå i hur hög grad deras politiska åsikter inte är välgrundade. Hur detta ska åstadkommas är emellertid en stor fråga som jag måste låta vänta till senare bloggposter.
DN Debatt-betyg 
Pingback: Introduktion till evidensbaserad policy och vårt nätverk – Nätverket för evidensbaserad policy