Betyg på DN Debatt 27 dec: 5/10

På dagens DN Debatt skriver företrädare för SACO samt lärar-, skolledar- och universitetslärarfack att staten bör ta större ansvar för styrningen av den svenska skolan, på kommunernas bekostnad. Man argumenterar även emot den fria etableringsrätten av friskolan samt för att lärare och rektorer bör få ”ökat professionellt mandat” – att de bör få ”ökat utrymme att leda både skolans organisation och elevernas lärande utan att detaljstyras i hur de konkret lägger upp detta”.

Artikeln är inte överdrivet välstrukturerad men man kan urskilja följande fyra argument för huvudtesen:

1) En stor majoritet av skolledarna och lärarna vill att staten ska ta större ansvar för skolan (jag hittar ingen uppgift om skolledarnas åsikter).

2) En rapport visar ”att de förhoppningar som knöts till 90-talets decentraliseringsreformer, som skulle förbättra möjligheterna att styra resurserna rätt, har kommit på skam”.

3) Samma rapport visar även att ”kommunala huvudmän i liten utsträckning prioriterat lärarkompetens eller personalförsörjning i sina skolplaner”, vilket gör att staten måste ta ett större ansvar för lärarutbildningen.

4) Staten måste garantera en likvärdig skola.

Vad gäller det första argumentet så är frågan om i vilken utsträckning staten respektive kommunerna ska styra skolan en svår och teknisk fråga som det torde vara svår för den genomsnittlige läraren att avgöra (särskilt som många lärare börjat arbeta efter kommunaliseringen). Det gör att det inte är uppenbart vilket värde den här sortens opinionsundersökningar har.

Istället bör frågan rimligen avgöras genom noggranna studier av effekterna av statlig respektive kommunalt styre. Det andra och tredje argumentet hänvisar till en sådan studie, nämligen en nästan 400-sidig rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU). Denna rapport hävdar dock att det inte står klart att kommunaliseringen haft några negativa effekter på skolans utveckling (s. 1):

Vi beskriver den kommunala skolpolitiken, resursfördelningen till skolan, och den framväxande skolmarknaden. Vi försöker belysa reformernas betydelse för skolans resultat och elevsortering. En viktig slutsats är att resultatnedgången i den svenska skolan påbörjades redan före skolreformerna, men att vi inte kan utesluta att reformerna påverkat den fortsatta utvecklingen.

Författarnas påstående under andra argumentet är således inte direkt falskt, men däremot är argumentet ganska svagt, eftersom man inte med säkerhet kan säga att kommunaliseringen ledde till någon försämring.

Vidare är det lite märkligt att man endast kommenterar en sak i denna drygt fyrahundrasidiga rapport; problemet med lärarförsörjningen. Jag hittar ingen uppgift om att just kommunerna ska ha försummat lärarförsörjningen, men däremot är det sant det finns problem med den (rapporten säger på s. 341 att ”andelen undervisning utförd av behöriga lärare har minskat från cirka 80 till cirka 60 procent inom såväl grundskolan som inom gymnasieskolan).

Vad gäller det fjärde argumentet är det visserligen sant att alla elever i Sverige har rätt till en ”likvärdig skola”, men detta innebär inte att skolan måste se likadan ut överallt, som rapportförfattarna påpekar (s. 25):

Att skolans likvärdighet slogs fast i skollagen innebar dock inte att skolan skulle se likadan ut överallt, och det är en empirisk fråga i vilken utsträckning lokala lösningar är förenliga med homogen skolkvalitet mellan kommuner.

Min fetstil. Författarna menar visserligen att betygsskillnaderna ökat sedan 90-talets reformer, men menar att den inte beror på skillnader i skolornas kvalitet (s. 1)

Betygsskillnaderna mellan skolor har växt markant sedan 1990-talet, men kan nästan helt förklaras av ökande elevsortering snarare än av skillnader i skolornas kvalitet. Den tilltagande elevsorteringen i grundskolan kan i sin tur kopplas till ökande boendesegregation, men beror till viss del också på friskolevalet.

Summa summarum är argumentationen för huvudtesen ganska svag. Det är anmärkningsvärt att man inte använder sig mer av de rapporter om kommunaliseringen som faktiskt gjorts (IFAU refererar till ett flertal andra rapporter) eller jämför med utlandet.

Den svenska skolan har länge varit i kris, och det tycks som om det gör att många har lätt att få för sig att de har den rätta lösningen, utan att ha särskilt mycket på fötterna. Senast var det skolminister Jan Björklund som fick kritik för att hans skolpolitik inte var forskningsbaserad, och här tycks vi nu ha ett annat exempel. Detta är beklagligt, eftersom det är av största vikt att den svenska skolan kommer på fötter.

En sak man kan notera vad gäller frågan om i vilken utsträckning staten ska styra skolan är i hur hög utsträckning den avgörs av fakta, och i hur liten grad den avgörs av värderingar. För de flesta väljare lär det inte ha något egenvärde att staten (eller kommunerna) styr skolan. Istället skulle man välja den lösning som ger bäst resultat. (En värdering kommer dock inte, nämligen hur högt man värderar likvärdighet över landet jämfört med hur högt man värderar genomsnittsresultat, men det lär ändå inte vara den avgörande frågan.) Det gör att en möjlig ståndpunkt är att partierna helt enkelt bör enas om den lösning som vetenskapliga studier säger är bäst, snarare än att försöka göra politik av frågan. Jag kommer återkomma till denna fråga, och till den relativa betydelsen av fakta respektive värderingar i politiken, i senare inlägg.

Låt oss övergå till författarnas andra teser: att den fria etableringsrätten för friskolor bör försvagas, och att lärarnas professionella mandat bör stärkas. Dessa borde enligt min mening inte tagits med i denna debattartikel, eftersom de handlar om helt andra saker än den statliga styrningen. Att man inkluderar dem gör artikeln heterogen och rörig.

Författarnas argument emot den fria etableringsrätten – att ”[skolans likvärdighetsuppdrag] lämpar sig illa för marknadens logik med oreglerad etableringsrätt och successiv utslagning av mindre populära enheter” är dessutom svagt. Man borde stött detta argument med empirisk evidens som visar att den fria etableringsrätten faktiskt lett till försämrad likvärdighet. Citatet ovan om att de ökade betygsskillnaderna nästan helt kan förklaras av ökande elevsortering pekar ju på motsatsen.

Vad gäller tesen att lärarnas professionella mandat bör stärkas skriver man som följer:

Samtidigt som en del av ansvaret för skolan – finansiering och styrning – i ökad grad bör tas över av staten, behövs en verklig decentralisering så att professionerna i skolan får ökat utrymme att leda både skolans organisation och elevernas lärande utan att detaljstyras i hur de konkret lägger upp detta.

Samtidigt har man alltså högre upp skrivit att decentralisering av makt till kommunerna lett till minskad likvärdighet. Om man nu är så väldigt oroad över minskad likvärdighet är det lite märkligt att man vill genomföra en ännu mer omfattande decentralisering av makt till lärare och skolledare, eftersom det rimligen riskerar att leda till ännu sämre likvärdighet. Det är ett uppenbart motargument som författarna borde försökt avfärda.

Sammanlagt får artikeln betyget 5/10.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s