Betyg på DN Debatt 29 dec (1): 4/10

I dagens första DN Debatt-artikel kritiserar Mikael Odenberg (M), tidigare gruppledare i riksdagen, i skarpa överlag den s k decemberöverenskommelsen mellan regerings- och Allianspartierna. Odenberg ger två sorters argument. Dels menar han att Alliansen sålt sig för billigt, och dels menar han att lösningen är problematisk ur demokratisk synvinkel. Båda dessa typer av argument (som är helt olika, vilket är viktigt att notera) har förekommit bland många andra kritiker mot överenskommelsen.

Artikeln förefaller vara skriven i affekt och är inte särskilt välargumenterad. På några ställen är resonemangen mycket märkliga, och överlag förefaller Odenberg använda ”motivated reasoning” i ännu högre grad än andra DN Debatt-författare.

Betyget blir 4/10. Fler kommentarer följer nedan.


Odenberg skriver som följer:

[Överenskommelsen] innebär att partierna offrar viktiga parlamentariska ­principer och snuvar väljarna på möjligheten att ånyo få ­komma till tals i fria val.

Min fetstil. Här låter det som att det på något sätt skulle vara i sig demokratiskt problematiskt att det inte blir nyval, vilket knappast är fallet (däremot kan man ha invändningar mot avtalet om att det mindre blocket ska lägga ner sina röster i budgetomröstningarna; se nedan).

Vidare:

Regeringsbildningen efter höstens val sköttes illa. Stefan Löfven sonderade aldrig förutsättningarna för att regera, utan bara för att bilda regering. Inte heller tänkte en plötsligt ledarlös allians längre än till själva regeringsbildningen. Man förklarade sig villig att släppa fram Löfven som regeringsbildare men hade ingen uppfattning om villkoren för att tolerera hans regeringsutövning.

Detta är inte helt felaktigt, men förloppet kan också beskrivas som lite av ett chicken race mellan regeringen, Alliansen och Sverigedemokraterna. Det var inte så att man bara råkade klanta till det, vilket man kan få intryck av från detta stycke, utan man var tvärtom från alla sidor rimligen medveten om situationens logik, och väntade på att motståndarsidan skulle ge med sig.

Vidare:

Om partierna i ett sådant läge inte är beredda att gå in i förhandlingar om de politiska sak­frågorna är extraval inte ett nederlag för ­demokratin, utan den logiska utväg som grundlagarna anvisar.

Såvitt jag har sett har ingen sett nyvalet som ett nederlag för demokratin per se, men däremot är det naturligtvis från stabilitetssynpunkt bättre ju färre nyval man har. Att nyval är en ”logisk utväg” som det finns anvisningar för i grundlagarna motsäger förstås inte det.

Vidare:

Det finns förvisso inget som talade för att ett extraval i mars skulle ha skapat förutsättningar för att bilda en majoritetsregering. Sverigedemokraterna hade sannolikt behållit och kanske till och med förstärkt sin vågmästarställning. Icke desto mindre skulle ett extraval ha kunnat skapa den nödvändiga dynamiken för att få fram en fungerande regering.

Även ett status quo hade – om partierna menar allvar med att inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna – framtvingat politiska förhandlingar mellan Socialdemokraterna och Alliansen. Och för den händelse att Alliansen i stället blivit större än de rödgröna skulle Anna Kinberg Batra ha tillträtt som ny statsminister. Den möjligheten har alliansen nu frivilligt avstått ifrån.

Min fetstil. Frågan är dock hur sugna de rödgröna hade varit på att stödja en Alliansregering i ett sådant läge. Det är en fråga Odenberg borde kommenterat.

Vidare:

En ny alliansregering i minoritet hade inte fått någon lätt resa. Men till skillnad från vad många föreställer sig hade det gått att regera landet, precis som det gjorde under den gångna mandatperioden 2010–2014. En alliansregering hade fått igenom sin budgetproposition nästa höst. Den hade nämligen aldrig ställts mot något enat rödgrönt alternativ. Sverigedemokraternas löfte att fälla alla budgetförslag som inte går deras väg hade därför varit ett tomt hot. Därtill kommer att det för varje regeringskris som ett parti skapar också blir allt svårare att utlösa nästa.

Min fetstil. Detta är ett märkligt resonemang som jag inte sett någon annanstans. Hur vet Odenberg att S och MP inte skulle kunna lägga fram en gemensam budget? Om Alliansen hade fått ta över regeringsmakten efter ett nyval hade revanschkänslorna troligen varit starka bland de rödgröna, och därför skulle de sannolikt försökt göra sitt bästa för att fälla regeringen. Dessutom har, som Jens Kärrman påpekarS och SD tillsammans klart fler mandat än Alliansen idag, och skillnaden skulle bli ungefär lika stor om det vore val idag. Det gör att det inte på något sätt är osannolikt att en Alliansregering fallit. Odenbergs tvärsäkerhet på denna punkt är svår att begripa.

Vidare har SD explicit lovat att fälla varje regering som inte går deras politik till mötes åtminstone i viss mån. Det låter för mig därför osannolikt att de inte skulle kunna tänka sig att fälla en Alliansregering som bedriver en politik de ogillar (det skulle ju inte minst kunna uppfattas som ett svek av deras väljare). Däremot kan det förstås tänkas att Alliansregeringen skulle driva en politik som SD kan acceptera, men det är en möjlighet Odenberg inte diskuterar.

Vidare:

Den första [övriga punkten i överenskommelsen] är utfästelsen att det minsta blocket efter ett val ska lägga ner sina röster i omröstningen om ny statsminister. Detta utmålas som en seger för alliansen, eftersom Socialdemokraterna tidigare inte velat lova att släppa fram Alliansens statsministerkandidat om Alliansen blir större än de rödgröna.

Att företrädaren för det största blocket kallas till regeringsbildare följer emellertid redan av politisk logik och parlamentarisk aritmetik. Så skedde följaktligen också i höstas. Men som de fortsatta händelserna visade så räcker inte detta långt om regeringsbildaren sedan inte förmår att också skapa majoriteter i parlamentet till grund för sin regeringsutövning.

Min fetstil. Detta framstår också som märkligt. Att företrädare för det största blocket kallas till regeringsbildare följer av politisk logik och parlamentarisk aritmetik, men att de släpps fram gör det inte.

Vidare:

Varje regeringsbildning är unik. Därför är det inte ansvarsfullt att partierna på den ”förlorande” sidan i förväg avsvär sig möjligheterna att delta i processen och påverka regeringsbildningen. Oavsett hur och med vem statsministerkandidaten avser att bilda sin regering så lovar oppositionen nu att förbli passiva åskådare, utan några egna synpunkter. Så hade våra grundlagsfäder inte tänkt sig att en regeringsbildning skulle gå till.

Min fetstil. Det är tveksamt vilken kraft detta argument har. Varför skulle det faktum att ”grundlagsfäderna” (vilka de nu är) tänkt si eller så vara så viktigt för denna fråga? Inom juridiken kan det, såvitt jag förstår, ibland vara viktigt att beakta lagstiftarens intention, men överenskommelsen utgör ju helt klart inget lagbrott. Man kan argumentera för att den är omoralisk eller odemokratisk, men det görs bäst utan att spekulera i vad grundlagsfäderna tänkte (en amerikansk paradgren, för övrigt). Det är ett auktoritetsargument som vi bör undvika.

Vidare:

[D]et är bra att man blivit överens om att inte tänja på riksdagsordningen genom att exempelvis bryta ut enskildheter i ett redan fattat rambeslut och ändra det med hjälp av utskottsinitiativ, såsom skedde härom året med brytpunkten i den statliga skatteskalan. Därifrån är dock steget mycket långt till att hitta på olika regler, vars yttersta syfte är att förhindra att en faktisk majoritet i riksdagen får komma till uttryck i riksdagens beslut.

Syftet med allt detta sägs vara att förhindra att Sverigedemokraterna får någon makt. I själva verket är det Alliansens eget inflytande för resten av innevarande mandatperiod som man ger upp. Den kapitulationen är dessutom helt villkorslös. Oavsett vilka budgetförslag regeringen lägger så förbinder sig Alliansen att inte stoppa dem i riksdagen.

Min fetstil. För det första finns det naturligtvis ingen motsättning mellan att Sverigedemokraterna inte får någon makt och att Alliansen inte får något inflytande under resten av mandatperioden, vilket Odenberg ger intryck av att tycka. För det andra är det inte fråga om någon villkorslös kapitulation – de rödgröna har fått lova att inte rösta emot en Alliansregering om Alliansen skulle bli största ”konstellation” 2018.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s