Center for Applied Rationality: praktisk rationalitetsträning

Under de senaste decennierna har psykologer identifierat en lång rad sätt på vilka vi människor är irrationella (s k biases). Vi blir t ex mer upprörda över förluster än över uteblivna vinster på ett ofta uppenbart irrationellt sätt, vi värderar identifierade offer mer än stora grupper av oidentifierade offer, vi sparar inte för framtiden, vi är överoptimistiska, etc, etc. Konsensus är att denna forskning visat att vi människor är mer irrationella än de flesta trodde på t ex början av 1900-talet (även om det finns avvikande röster, som Gerd Gigerenzer).

Med den terminologi som jag använde i mitt inlägg om Jonathan Haidt innebär detta att den deskriptiva rationalismen – teorin om att människan är förnuftsdriven – i viss mån motbevisats. Däremot innebär denna forskning inte att den normativa rationalismen – uppfattningen att vi bör försöka leva våra liv och styra vårt samhälle på ett mer rationellt sätt – har motbevisats. Tvärtom skapar denna forskning, som visat att vi är mindre rationella än vi tror, ironiskt nog utrymme för oss att bli mer rationella. Förutom att ha visat att vi i allmänhet är ganska irrationella, har denna forskning nämligen också identifierat specifika mekanismer som triggar irrationella beslut. Denna kunskap kan vi använda för att se till att dessa mekanismer inte triggas – för att göra oss debiased.

Såsom beskrivs i denna översiktsartikel finns det två övergripande debiasingstrategier. Antingen försöker man ändra den miljö i vilken du och/eller andra befinner dig, så att biasmekanismer inte triggas, eller så försöker du ändra dig själv så att du blir bättre på att motstå biases. De mycket omtalade s k ”nudges” (knuffar), som beskrivs i Richard Thalers och Cass Sunsteins kända bok Nudge, är ett exempel på det förra. Ett berömt exempel är detta. Vi vet att vi ofta faller för frestelsen att äta söt eller fet mat, även i fall när de helst skulle vilja motstå den. Skälet till det är inte minst att vi värderar framtida nytta (som att inte få hjärtinfarkt om tio år) irrationellt lågt i förhållande till dagens njutelser. För att hjälpa oss att undvika att vara irrationella på detta sätt så föreslår Thaler och Sunstein att den nyttiga maten bör finnas längst fram i bufféer, medan den onyttiga maten bör finnas längst bort.

”Nudges” och liknande strategier har på senare år fått mer uppmärksamhet än strategier som handlar om att förändra sig själv så att man blir mindre biased. Daniel Kahneman själv (den mest berömde nu levande psykologen) är inte så optimistisk vad gäller den senare typen av strategier. Så här skriver han i sin uppmärksammade bok Thinking Fast and Slow:

As I know from experience, System 1 is not readily educable. Except for some eects that I attribute mostly to age, my intuitive thinking is just as prone to overconfidence, extreme predictions, and the planning fallacy as it was before I made a study of these issues.
.

Relevant utbildning kan förvisso hjälpa i viss mån mot biases. T ex är statistikstudenter lite bättre på att undvika statistiska felslut, som ”spelarfelslutet”, än andra, medan ekonomistudenter är bättre på att ignorera ”sunk costs”. Generellt sett är dock vår vanliga formella utbildning överraskande ineffektiv på att hjälpa oss att undvika biases.


För att undvika biases behöver vi därför sannolikt träning som till skillnad från dagens utbildning är specialdesignad för detta syfte. En kalifornisk non-profit start-up, Center for Applied Rationality (CFAR), som jag själv besökt, sysslar med precis detta. Man är betydligt mer optimistisk än Kahneman, och menar att systematisk rationalitetsträning kan göra oss signifikant mer rationella.

CFAR:s utgångspunkt är att människor är irrationella på en rad olika sätt, och att det endast är genom att fixa alla dessa problem som vi kan bli maximalt rationella. Vissa klasser behandlar kognitiva biases som base rate neglect och overconfidence, medan andra handlar om att utveckla bättre vanor. Åter andra behandlar sociala frågor – som ”Comfort Zone Expansion” – samt om emotionella frågor som att bli mindre stressad och få bättre kontroll på sina känslor. Det relativa värdet av dessa olika klasser beror förstås på vilka problem du har.

Många av klasserna är starkt inspirerade antingen av heuristics and biases-litteraturen (med Kahneman som främsta namn) eller av olika självhjälpsgrupper. I mångt och mycket är CFAR en självhjälpsorganisation, men till skillnad från många andra sådana baserar man sin undervisning och sina råd så långt möjligt på vetenskaplig evidens (se dock nedan).

CFAR presenteras nedan av dess president Julia Galef. En utmärkt introduktionsartikel finns här, och en artikel jag skrivit själv om CFAR finns här.

Låt mig här bara ge en kort beskrivning av några av CFAR:s klasser, samt några ytterligare anmärkningar. En klass, ”Personal Reference Classes”, utgår från s k reference class forecasting, som utvecklats av Kahneman och hans kollega Amos Tversky och som är ett sätt att komma till rätta med  planning fallacy – vår tendens att underskatta hur lång tid det kommer att ta att realisera olika planer (t ex att skriva en bok, eller att få ett nystartat företag att ge vinst). Istället för att ta den typiska s k kallade ”inside view”, där man intuitivt försöker uppskatta hur lång tid det kommer att ta med hjälp av information om ens egen kapacitet och hur svår planen är, så använder man sig av en radikalt annorlunda plan: man tittar på hur lång tid det tagit att realisera andra liknande planer i det förflutna. Denna strategi, som använder sig av den s k ”outside view” (som kallas så för att man ser sig själv utifrån) är effektiv inte minst för att den tvingar en att ta i beräkningen att varje plan kommer att inbegripa problem man inte kan känna till från början. Detta sätt att tänka används mer och mer inom företagsvärlden (inte minst när man planerar stora byggprojekt) men CFAR rekommenderar att man även använder den på det personliga planet. T ex kan man, när man ska genomföra en viss plan, titta på hur lång tid det tog när man försökte genomföra andra liknande planer i det förflutna.

De klasser som gjorde störst intryck på mig var dock inte de som handlade om att övervinna planning fallacy, overconfidence och andra epistemiska biases av denna sort, utan snarare de som hade att göra med hur vi etablerar goda vanor, och hur vi får vårt intuitiva System 1 att vara med på vårt logiska System 2:s planer. Till skillnad från många andra som intresserat sig för rationalitet (inte minst historiskt) betonar CFAR starkt att rationalitetsträning måste ta System 1:s makt på allvar. Hur smart och viljestark du än är, kommer du inte att klara av att övervinna System 1:s impulser, om du inte har konkreta tekniker till hands för att hjälpa dig.

En sådan teknik, vars effektivitet bevisats i en lång rad studier, är s k ”trigger-action-plans” eller ”om-så-planer”. Jess Whittlestone beskriver dem väl i en artikel om nyårslöften:

Research in psychology finds that one of the best ways to make sure you actually achieve your goals is to use implementation intentions: ”if-then” plans which specify exactly what action you’re going to do and when. Also sometimes known as ”trigger-action plans”, the basic idea is that you set a clear, concrete trigger: ”when I walk through my front door after work”, followed by an action that you’ll take after the trigger: ”I will put on my running clothes.” Results from almost 100 studies find that people who make these trigger-action plans are significantly more likely to reach their goals, across a variety of domains.

For this to work, your trigger should be something specific and obvious — so it will be very clear to you when it’s occurred. For example, say your New Year’s resolution is to start flossing (not exactly exciting, I know, but a useful habit all the same). A bad trigger for flossing your teeth would be something like ”in the evening” — this is far too vague and will likely pass you by. A much better trigger would be ”when I put down my toothbrush after brushing”, which is much clearer.

The action you have to take should also be small and very easily doable. You’re trying to build an automatic connection between the trigger and the action, so it becomes a habit — the easier the action is, the more likely this will happen.

Ytterligare en viktig klass är den ”Propagating Urges”, som utgår från att System 1 ofta inte har en drift eller impuls (”urge) att utföra ett delmoment i en längre plan, som System 2 tänkt ut. Vad vi därför måste göra är att ”sprida” dessa impulser till alla delmoment. Detta, menar CFAR:s executive director Anna Salamon, är ett mycket effektivare sätt att genomföra sina planer än det traditionella sättet – att genom ren viljestyrka genomföra ens planer trots att System 1 inte vill. Jag beskriver Propagating Urges i min artikel om CFAR i The Reasoner (ss.134-5):

A large proportion of our errors are due to the instinctual System 1 not being on board with the plans of the more logical System 2. Hence, in order to overcome these errors we must teach, or condition, System 1 so that its visceral moment-to-moment “urges” conform to the verbal long-term “goals” of System 2. To see how that can be done, consider the following illuminating contrast (due to Salamon, CFAR’s executive director) between urges that are aligned with our goals and those that are not (from unpublished lecture notes, cited with CFAR’permission):

”The other day, I received a paycheck in the mail. Now, like many people, I have both an urge and agoal to have money in the bank. The state “I have money in the bank” can be furthered by the following actions:

1) Open envelope
2) Put check in wallet
3) Next time I’m at the ATM, deposit check into ATM
.
Sure enough, I felt an urge to take each of these actions and a little “ka-ching!” feeling after I did it. My experience went something like this:  feel an urge to open envelope … Open envelope: “ka-ching!”  Feel urge to put check in wallet … Put check in wallet: Ka-ching! And so on.”
.
Salamon compares this felicitous case with a structurally identical case where her urges were not in line with her goals. She received a $28 parking ticket which she had to pay within 31 days on pain of getting a $62 fine. To do this, she had to carry out three actions which were very similar to 1)–3): open the envelope; write a check; mail the check. Carrying out these actions did not produce a “ka-ching”-feeling, however—rather the opposite—with the predictable result that she failed to do so and hence had to pay the fine. In these situations, you have to re-frame the situation so that System 1 gets dierent urges.
..
”I ended up visualizing that the envelope with the parking ticket actually held a check for $62 that would expire in 31 days. I just had to open it to beable to claim the check. I also practiced the ka-ching feeling while opening the envelope, by saying “yes!”out loud. That vivid image did the trick. Openinparking tickets, and paying bills promptly in time, began to feel like opening paychecks.”
.
The general strategy, which Salamon gives many other examples of, is to condition System 1 into having the urges you desire it to have by talking to it in its own primitive language, using vivid images, personally significant stories, exaggerations, etc. You must condition your System 1 pretty much like you would condition a dog; treating it, in a way, as an alien creature inside your brain. By giving the dog-in-your-brain strong feedback of a kind it can understand, you can, Salamon argues, step by step transform your urges.

.

Den som vill läsa om fler av CFAR:s klasser uppmanas att läsa artiklarna om CFAR som länkas ovan, samt Whittlestones artikel.

Förutom att klasserna är intelligent designade och mycket givande är det en annan sak jag vill framhålla vad gäller CFAR, nämligen deras otroligt varma och positiva anda. Jag skrev nyligen om Julia Galef’s kritik av idén att rationalitet personifieras av känslolösa och fyrkantiga personer som Mr. Spock. Det finns, menar Galef, ingen motsättning mellan rationalitet och varma och positiva känslor – snarare tvärtom. Detta får verkligen får stöd av hennes egen och de övriga CFAR-lärarnas attityd och sätt att vara.

Förutom att detta naturligtvis är någonting bra i sig, underlättar det också att uppnå ett annat mål CFAR har: att stärka workshopdeltagarnas motivation att vara rationella och deras identitet som rationella personer. Workshoparna har en mycket stark sammanhållning, och man peppar varandra på ett väldigt positivt sätt att komma till rätta med olika biases och problem. CFAR följer även upp efter workshoparna med personliga Skype-samtal och alumnimöten för att vidmakthålla deltagarnas motivation. Denna motvationskomponent är så stark att vissa menar att den är betydligt viktigare än de tekniker man lär sig på CFAR (något som Salamon dock tillbakavisar).

CFAR är väl inlästa på den psykologiska litteraturen, och flera av lärarna har goda akademiska meriter. Man har kända psykologer som Paul Slovic och Keith Stanovich (som skrivit flera böcker om just rationalitet) i sitt Board of Advisors, och intresset från akademin är växande. Samtidigt ska det påpekas att man inte har bevisat att alla de tekniker man lär ut är effektiva. CFAR grundades 2012 och man har hittills inte haft tid och resurser att testa nya tekniker på ett tillfredsställande sätt (med randomisering, etc). Som Anna Salamon skriver i den årsrapport som kom nu i julas har man dock som mål att genomföra sådana tester. Workshopdeltagarna är i vilket fall som regel otroligt nöjda – genomsnittsbetyget är 9.6 på en skala från 0 till 10 (jag gav dem själv 10, något jag inte gör lättvindigt, som ni ser från mina betygsättningar av DN Debatt-artiklar…).

Jag kommer återkomma med kommentarer om hur man kan använda CFAR:s insikter och tekniker, som främst gäller individuell rationalitet, för att öka graden av politisk rationalitet, som är ett huvudtema för denna blogg.

Advertisements

2 thoughts on “Center for Applied Rationality: praktisk rationalitetsträning

  1. Spännande. Har du referenser på att ekonomistudenter inte ignorerar ”sunk costs”. Jag läste artiklar för länge sen om att ekonomistudenter som precis gått ut universitetet var de enda som liknande ”economic man” mycket och de efter ca 5-10 år hade tappat det beteendet. DVS jag undrar om förändringen består?

    Gilla

  2. Tack! Borde varit tydligare med att det där är hämtat från den översiktsartikel jag länkar till. Här är det relevanta stycket (s. 11):

    One way to improve decision making is to teach people appropriate rules and principles. Students with coursework in economics or statistics are more likely to successfully apply fundamental principles from those disciplines to avoid biases (see review in Larrick, 2004). People can also learn to apply statistical principles in a lab context and extend the learning to new domains, although transfer tends to fade over a span of weeks (Fong & Nisbett,1991). Relatedly, economics professors, as opposed to those in the humanities or biology, are more likely to apply economic principles in life, such as ignoring sunk costs (Larrick, Morgan, & Nisbett, 1990).

    http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=2455986

    Dock vet jag inte om förändringen består. Mitt övergripande intryck är som sagt att denna sorts utbildning hjälper mindre än man kan tro.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s