Informationssamhället och värdet av tillförlitlig information

Vår tid betecknas ofta som ”informationsåldern” och vårt samhälle som ”informationssamhället”. Tack vare den tekniska utvecklingen så skapas, sprids och konsumeras information otroligt mycket lättare än förut. Med hjälp av sökmotorer kan vi otroligt snabbt hitta information som innan Internets uppkomst var extremt svår att få tag på. Genom sociala medier kan vi kommunicera på ett mycket snabbare och smidigare sätt än tidigare.

Vad som däremot inte utvecklats på samma sätt är informationens tillförlitlighet. Det är fortfarande så att massor av falsk eller missvisande information finns i omlopp. Det är svårt att avgöra om problemet är större eller mindre än innan Internets uppkomst, men det står i alla fall helt klart att informationstillförlitligheten inte förbättrats på samma sätt som våra möjligheter att skapa, konsumera och sprida information.

Jag har tidigare skrivit om hur ett dåligt debattklimat kan leda till dåliga policies, vilket i sin tur lär ha mycket stora kostnader för samhället. Men även på andra sätt lär missvisande information ha stora kostnader. Beslut fattade av individer, företag eller ideella organisationer på basis av felaktig information kan ha stora kostnader för dem själva och andra människor. Om människor som ger till välgörenhetsorganisationer t ex inte har tillförlitlig information om vilka organisationer som är effektiva och har ett ärligt uppsåt, så kommer det att leda till att stora summor inte kommer till nytta. Om du är sjuk och använder dig av antroposofiska läkemedel för att du tagit del av falsk information, så kommer du inte bli frisk. Exemplen kan mångfaldigas. Det är därför av största vikt att vi ser till att viktig information faktiskt är tillförlitlig.

Just välgörenhetsorganisationer är dock ett exempel på ett område där informationen faktiskt blivit tillförlitligare på de senaste åren. Organisationen GiveWell (grundad 2007) rankar hur effektiva olika välgörenhetsorganisationer är med hjälp av systematisk och evidensbaserad granskning (jag har tidigare skrivit om dem här och här). Genom att följa dessa rekommendationer kan du vara säker på att dina pengar faktiskt kommer till nytta. En annan liknande organisation är 80,000 hours (grundad 2011) som ger evidensbaserade karriärråd till den som vill göra så stor nytta för världen som möjligt. Man har bl a blivit uppmärksammade för att man ofta ger unga människor rådet att ta välavlönade jobb i t ex finansindustrin, för att kunna ge bort mer till välgörenhet.

Vi behöver helt klart fler organisationer som på detta sätt sammanställer information om viktiga frågor på ett evidensbaserat sätt. På andra områden finns det sedan tidigare system för att kvalitetssäkra information, som den vetenskapliga peer review-processen och dagstidningars kvalitetsgranskning av sitt material. Det är naturligtvis utmärkt att denna kvalitetskontroll finns, men samtidigt fungerar den inte alltid som den ska. Inom vetenskapen har det på senare år kommit en hel kritik mot både mot peer review-systemet, som uppfattas som ineffektivt och otillförlitligt, och mot tidskrifterna själva, som t ex klandrats för att inte ta annonsera när man drar tillbaka artiklar. Likaså är kritik mot att den information vi får oss till livs i medierna allt för ofta inte är tillförlitlig vanlig. Jag delar naturligtvis denna syn.

För att komma till rätta med dessa problem behöver vi ”meta-granskning” – granskning av medier och vetenskapliga tidskrifter. Ett nystartat institut vid Stanford, Meta Research Innovation Center, sysslar med precis det:

They will create a “journal watch” to monitor scientific publishers’ work and to shame laggards into better behaviour. And they will spread the message to policymakers, governments and other interested parties, in an effort to stop them making decisions on the basis of flaky studies. All this in the name of the centre’s nerdishly valiant mission statement: “Identifying and minimising persistent threats to medical-research quality.”

Idén om en ”journal watch” är utmärkt och borde användas även för att höja nivån på tidningar och övrig media. T ex kunde man tänka sig att man betygsatte slumpmässigt utvalda artiklar utifrån hur tillförlitliga de var, och på basis av detta gav ett övergripande betyg till de medier som publicerat artiklarna.

Idag utförs granskningen på ett mer ad hoc-mässigt sätt: ibland påpekas större brister i en artikel, men det görs sällan något försök till att utvärdera hur tillförlitlig en viss vetenskaplig tidskrift eller dagstidning är som helhet. Det gör, tror jag, att granskningen inte ger så starka incitament till att höja nivån som man skulle kunna önska. Om man däremot hade det system jag sketchar här, skulle man veta att det fanns en viss bestämd sannolikhet att en viss artikel skulle granskas, och att om så skedde och det man skrivit visade sig vara fel så skulle det sänka tidskriftens eller tidningens medelbetyg. Jag tror att det skulle kunna leda till att den interna granskningen av det man skrivit skulle bli mycket ordentligare. (Detta bygger emellertid förstås på att metagranskaren är allmänt respekterad och läst.)

Generellt sett lägger vi förmodligen för små resurser på problemet med otillförlitlig information. Det finns en del viktiga undantag, som att företag satsar stora summor på att se till att information som är viktig för deras vinster är tillförlitlig, men på det stora hela tror jag att denna bild stämmer. De resurser som satsas på systematisk granskning av välgörenhetsorganisationer är t ex fortfarande mycket små i förhållande till de summor som ges till välgörenhet. GiveWell, vars rekommendationer av många ses som mer tillförlitliga än andra liknande organisationers, har en budget på 2,3 miljoner, vilket ska t ex jämföras med de 335 miljarder dollar som amerikaner gav till välgörenhet 2013 (det är mindre än en tusendels procent). Det är osannolikt att det är rationellt att satsa så små resurser på tillförlitlig information om hur effektiva olika välgörenhetsorganisationer är.

Min gissning är att detta fall indikerar att vi inte sällan har en tendens till att underskatta värdet av tillförlitlig information. Kostnaderna av otillförlitlig information borde dock – som jag skrev i mitt inlägg om ett dåligt debattklimats kostnader – undersökas systematiskt, inte minst eftersom en sådan uppskattning skulle göra det tydligt för människor att vi måste göra mer för att lösa detta problem. Det kan diskuteras vem som bör göra det – och i synnerhet vem som bör skjuta till resurser – men jag tror att man ska vara öppen för att staten bör göra mer,  inte minst eftersom tillgång till tillförlitlig information gagnar alla människor i samhället.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s