Konflikt contra samarbete i politiken

I ett tidigare inlägg argumenterade jag för att politisk oenighet i hög grad handlar om oenighet om fakta, inte om oenighet om värderingar. Ett annat sätt att uttrycka detta är att politiska problem ofta inte beror på att vi har motsatta intressen, utan på att vi är oeniga om vilken lösning som är den bästa. Detta beror i sin tur typiskt sett dels på att det helt enkelt är svårt att avgöra vilken de korrekta lösningen är, och dels på att vi använder oss av ”motivated reasoning”.

Att vi trots det tycks tro att politiska problem huvudsakligen utgörs av problem där vi har motsatta intressen kan förklaras med den s k nollsummebiasen – vår tendens att tro att vi har motsatta intressen även i situationer där vi faktiskt har gemensamma intressen. En annan faktor kan vara vårt politiska system, som uppmuntrar till konflikt och konfrontation.

Denna bias leder till en överdriven fokusering på områden där olika grupper har motsatta intressen jämfört med områden där man har gemensamma intressen. För att ta några exempel, så talas det otroligt mycket om frågor där det finns klara skiljelinjer mellan olika grupper och partier, som sjukförsäkringarna och skattesatserna, i jämförelse med frågor där det inte gör det utan där vi har gemensamma intressen. Några exempel på sådana frågor som det inte ägnas tillräckligt med tid och resurser på är frågor som att alla policies borde vara evidensbaserade och effektivt utförda, att all information vi matas med bör vara så tillförlitlig som möjligt, att den politiska debatten ska vara nykter och saklig, existentiell risk, etc. Dessa problem är genuint svåra, och vi skulle behöva satsa mycket mer på att lösa dem.

Men det finns också ett annat skäl till varför det är bättre om människor engagerar sig i frågor där vi har gemensamma intressen, snarare än i frågor där vi har motsatta intressen. Säg t ex att två personer engagerar sig på olika sidor i debatten om sjukförsäkringarna eller skattesatserna. Båda sidors argument är sedan länge kända, så de bidrar inte mycket till idéutvecklingen på området. Det är därför svårt att se att de skulle göra mycket mer än att ta ut varandras insatser för att övertyga väljare att byta sida. Om de däremot skulle engagera sig tillsammans för att lösa en av de frågor jag listat ovan, kan de bidra till att lösa den.

Utöver nollsummebiasen och vårt konfliktorienterade politiska system är ett annat skäl till att vi inte satsar mer på att lösa frågor där vi har gemensamma intressen att situationen kan karakteriseras som ett fångarnas dilemma. Det vore bäst för alla om vi satsade mer på de frågor där vi har gemensamma intressen, men varje enskilt parti eller intressegrupp kan (eventuellt; jag är dock inte säker på det) förlora på att göra det ensidigt, om deras motståndare inte också gör så. Därför vore det bäst om man från höger och vänster tillsammans kom överens om att satsa lika mycket på dessa frågor – gärna i blocköverskridande tankesmedjor eller parlamentariska grupper (sådana finns i viss mån, men vi skulle behöva mycket fler av dem). Denna form av samarbete skulle förmodligen också ha den fördelen att det skulle minska graden av konflikt och oresonlighet mellan partierna.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s