Det tveksamma värdet av politiska konflikter

I den politiska debatten hävdas det ofta att vi behöver politiska konflikter, och en stark, konfliktsökande opposition. Många tycks anse detta för fullständigt självklart, och besvärar sig därför inte med att ge några argument för det. Andra menar att alltför hög grad av samarbete kommer leda till politisk apati och till att väljarna söker sig till populistpartier, men ger inget empiriskt stöd för sina spekulationer. Intuitivt tycks motsatsen minst lika rimlig – att en hetsig debatt öppnar för aggressiva partier med lättköpta lösningar.

.

Det finns dessutom flera problem med ett konfliktfyllt politiskt klimat. För det första är fientlighet och polarisering något dåligt i sig. Som jag tidigare rapporterat om är den politiska polariseringen nu så hög i USA att 49 % av republikanerna och 33 % av demokraterna inte skulle gilla att deras barn gifte sig med en anhängare till motståndarsidan. Dessa siffror säger mycket om hur stora personliga konflikter och hur många gräl den politiska polariseringen skapar (för fler exempel, se denna artikel och denna om ”Buy Partisan”-appen). Detta måste i sig betraktas som en betydande välfärdsförlust, något som sällan påpekas. Det är helt enkelt allt annat lika väldigt dåligt att massa människor går omkring och är arga på varandra hela tiden.

För det andra leder ett konfliktfyllt politiskt klimat sannolikt till att människors slutledningsförmågor försämras. Istället för att lyssna på motståndarnas argument sakligt och nyktert så använder man sig av känslomässiga, magkänslobaserade resonemang. Man tar reflexmässigt positioner på basis av vad motståndaren tycker. Detta torde, i sin tur, leda till dåliga policies, eftersom det vinnande partiets förslag inte kommer att vara baserade på fakta och goda argument utan snarare på magkänslor och markeringar mot motståndaren (se här för ett liknande resonemang av mig).

För det tredje tror jag att alla de anklagelser som far mellan höger och vänster riskerar att sänka människors vilja att agera för en politik som hjälper alla i samhället. Om du konstant utmålas som moraliskt depraverad av motståndarsidan, så lär du bli mindre intresserad av att verka för en politik som hjälper även deras väljare om du kommer till makten. Detta resonemang är något spekulativt, ska erkännas, men intuitivt tycks det rimligt.

.

Med detta vill jag inte säga att det aldrig finns en plats för vredgad kamp i politiken. Det gör det helt säkert, men jag vill hävda att vi underskattar de kostnader denna vredgade kamp för med sig, och att dess plats därför inte är så stor vi vanligen tänker oss. Istället vill jag, precis som i mitt senaste inlägg på detta tema, slå ett slag för den alltför ofta bespottade svenska konsensusandan, där man i lugn och ro försöker reda ut saker och ting med förnuftiga argument. Vi behöver mycket mer av den varan – mer än vi någonsin haft.

Däremot ska man naturligtvis inte vara okritisk. Kritisk utvärdering av argument och policies är extremt viktigt – det är i själva verket huvudtemat för den här bloggen. Detta är emellertid skilt från de konflikter och strider jag talar om här. Man kan mycket väl framföra kritiska argument även i ett politisk klimat som inte domineras av heta konflikter.