DN Debatt, upplysningstraditionen och faktagranskning: svar till Nils Öhman

DN Debatts Nils Öhman skrev i onsdags en bloggartikel, där han förklarade DN Debatts ståndpunkter vad gäller faktagranskning, urval och rubriksättning. På Twitter meddelar han via Sveriges Radios Cecilia Djurberg att artikeln kan ses som ett svar på på en debattartikel av Behrang Kianzad, som kritiserat DN Debatt och SvD Brännpunkt för att ha publicerat artiklar som innehållit faktafel på viktiga punkter. (Min gissning är dock att Öhman här även vill bemöta andra kritiska synpunkter man fått under de senaste månaderna, såsom PM Nilssons och Mårten Schulz kritik av DN Debatts rubriksättningar.) Artikeln påminner en hel del om SvD Brännpunkts debattredaktörs Carina Stenssons svar på Kianzads artikel, som jag tidigare kritiserat.

Nedan går jag igenom Öhmans artikel i detalj. Mina huvudpoänger är, för det första, att Örhman (och Stensson) överdriver utrymmet för tolkning av faktauppgifter, något som står i strid med den upplysningstradition DN säger sig verka inom, samt, för det andra, att man borde satsa betydligt mer på att se till att innehållet på DN Debatt är ”korrekt och relevant”, som Öhman skriver, genom striktare regler och/eller förhandsgranskning.


Öhman börjar med att skriva:

DN Debatt emanerar ur idén om att i tidningen ”belysa viktiga samhällsproblem ur skilda synvinklar”. I januari 1960 kunde man på tidningens förstasida läsa att Dagens Nyheter nu skulle börja publicera debattinlägg från utomstående. Och att det skulle komma att innebära att ”bidragsgivarna ofta kommer att företräda åsikter som ej delas av tidningen”.

Idén var – och är – att skapa ett torg där åsikter bryts mot varandra och där olika sätt att argumentera kan prövas.

Min fetstil. Detta är på många sätt en fantastisk idé. Det är ett sätt att försöka realisera upplysningsidén om att politiska frågor ska avgöras med hjälp av rationell argumentation, snarare än på basis av magkänslor eller fördomar. Dagens Nyheter säger själva mycket tydligt att man ”verkar i en upplysningstradition” och det är därför på många sätt logiskt att man har ett forum av det här slaget, där författarna får rikligt med utrymme för att utveckla sin argumentation, och där det inte tycks ställas överdrivet höga krav (från redaktörernas sida) på att artiklarna ska vara retoriskt anslående. Båda dessa saker gör det naturligtvis lättare att föra en saklig och argumentsbaserad debatt.

En annan sak som emellertid också behövs för att debatten ska bli så rationell och saklig som möjlig är att debattörerna håller sig till sanningen, att de stöder sina åsikter med argument och evidens, etc. Om de inte gör det är det hart när omöjligt för läsarna att avgöra styrkan i debattörernas argumentation. Detta är ett stående tema på den här bloggen.

.

Öhman gör två kommentarer på detta tema. Först skriver han omedelbart efter ovan citerade stycke:

Där fakta kan tolkas på helt olika sätt.

Detta påminner om Stenssons åsikt att ”statistik och forskning kan oftast tolkas på olika sätt, och det är sällan det finns någon exakt sanning, rätt eller fel”, som jag kritiserade här.

En viktig del av den upplysningstradition DN säger sig vara en del av (inte minst på ledarplats; se t ex denna artikel av Susanna Birgersson) är en anti-relativistisk och anti-subjektivistisk syn på fakta och sanning, enligt vilken fakta typiskt sett inte kan tolkas på helt olika sätt. Denna idé har utsatts för mycket kritik genom åren, t ex från kontinentalfilosofiskt håll av filosofer som Nietzsche, Heidegger och de s k postmodernisterna. En annan, i mina ögon mer intressant, kritik, har formulerats av vetenskapshistorikern Thomas Kuhn, som (enligt en tolkning av hans verk) argumenterat för att evidens och förnuftiga argument spelar en mindre roll än vi tror inom vetenskapen.

Upplysningens försvarare erkänner typiskt sett att många av dess tidigare företrädare hade en ganska naiv syn på objektivitet. Man erkänner att resonliga människor inte alltid kommer att vara överens om allt. Samtidigt argumenterar man med kraft för att inte minst postmodernisterna drar alldeles för stora växlar på detta. Det följer inte av detta att det går att ifrågasätta alla observationer och alla data. På många områden går det, om man bara är tillräckligt noggrann, att fastställa en gång för alla vad som egentligen är sant. Till stöd för denna åsikt åberopar man inte sällan naturvetenskapens fantastiska framgångar. Det är svårt att förklara hur vi skulle kunna vara så oerhört skickliga på att framställa nya maskiner och andra produkter, om den vetenskap som låg till grund för dem inte skulle vara sanningsenlig. Detta är helt klart en syn jag ansluter mig till.

Filosofiska diskussioner av den här sorten blir dock alltför ofta väl aprioristiska och principiella. Istället för att enbart föra allmänna diskussioner från ”länsstolen” bör man noggrant undersöka i hur hög grad fakta kan tolkas på olika sätt inom olika områden (det var f ö det Kuhn gjorde). T ex bör man noggrant undersöka i hur hög grad faktapåståenden i debattartiklar faktiskt går att tolka på olika sätt. Min slutsats av de granskningar av DN Debatt-artiklar jag genomfört är, precis som jag skrev i min kritik av Stensson, att de inte alls kan tolkas på olika sätt särskilt ofta. Den som tror annorlunda kan med fördel gå igenom mina granskningar och försöka visa att de faktapåståenden jag granskat är mer öppna för tolkning än jag hävdat. Några granskningar som är särskilt faktatunga är granskningen av Lars Adaktussons artikel om Turkiet (16 nov), granskningen av Adam Cwejmans och Peter Santessons artikel om överströmningen av väljare från M till SD (18 nov) och granskningen av femton moderata landstingspolitikers artikel om Riksrevisionen (24 nov).

.

Öhmans andra kommentar om tolkning och granskning av fakta är som följer:

En utgångspunkt för hela redaktionen är att det som står i tidningen ska vara korrekt och relevant. När vi överväger en debattartikel för publicering gör vi en rimlighetsbedömning av textens påståenden och faktainnehåll.

Men i debattartikelns väsen ligger samtidigt att författaren själv har möjlighet att tolka fakta, som undersökningar eller forskningsrapporter, på annat sätt än det gängse och att lyfta fram tidigare ouppmärksammade aspekter. Skribenterna på debattsidan är därför själva ansvariga för de fakta de använder för sin argumentation. I en öppen debatt måste friheten att argumentera och att tolka vara stor. Redaktionens uppgift är att göra en bedömning av om argumentationen är intressant.

Detta resonemang är avgjort mer nyanserat än Stenssons, som skrev att ”[v]i litar på att våra läsare kan följa debatterna, att de vill ta del av argument för och emot, och blir utmanade att hålla med eller tycka annorlunda”, något jag kritiserade i min artikel om hennes inlägg. Det är riktigt att det i viss mån är en avvägning mellan det som står i det första och i det andra stycket. Det som står i tidningen ska vara korrekt och relevant, men samtidigt ska skribenterna få driva sin linje.

På basis av mina granskningar menar jag emellertid att DN Debatt lägger alldeles för liten vikt vid rimlighetsbedömningen. En hel del av de artiklar som jag granskat innehåller rader av grova fel. (Dessa argument och påståenden är som sagt inte öppna för tolkningar, utan är ogiltiga, falska eller missvisande under varje rimlig tolkning.) Man kan diskutera var ribban ska ligga, men det står enligt min mening utom allt rimligt tvivel att den ligger alldeles för lågt i dagsläget.

Dessutom tror jag att det skulle kunna gå att höja nivån en hel del med relativt enkla medel. Ett första steg vore att kräva av alla skribenter att stödja alla faktapåståenden med länkade källor. Det är betydligt mer kostsamt att slira på sanningen om det är lätt för läsaren att kolla upp vad man säger. (Detta är naturligtvis ett viktigt skäl till varför man måste ha tydliga källhänvisningar i t ex vetenskapliga sammanhang.)

Sveriges Radios Medieormens Cecilia Djurberg kommenterade detta förslag som följer:

Ja, det är märkligt att webbstandard med länk till hänvisade uppgifter inte gäller hos alla medier. Kanske bara tecken på eftersläpning i det digitala skiftet? Dvs att det kanske beror på kompetensbrist och ålderdomliga rutiner snarare än ovilja?

Det är mycket möjligt att det beror på ålderdomliga rutiner. I vilket fall är är det verkligen märkligt att det inte är standard i både debattartiklar och andra typer av artiklar i alla seriösa svenska medier.

Att se till att alla faktauppgifter är korrekta och stödda av tydliga källor är emellertid som sagt bara ett första steg. Debattartiklarna bör inte heller innehålla andra, mer subtila, argumentationsfel, som logiska felslut eller underlåtenhet att bemöta relevanta motargument. En checklista på punkter som alla debattartiklar bör uppfylla återfinns här.

.

Vad gäller avvägningen mellan rimlighetsbedömningen, å ena sidan, och författarnas möjligheter att driva sin egen argumentation, å den andra, så ser den lite annorlunda ut vad gäller opinionsundersökningar, enligt Öhman:

Ett undantag är opinionsundersökningar. Det är relativt vanligt att opinionsbildare använder en specialbeställd undersökning för att stödja argumentationen i en debattartikel. Eftersom undersökningar är lätta att missbruka vill vi nästan alltid se själva undersökningsrapporten för att översiktligt bedöma om artikelns tolkningar av resultaten är någorlunda rimliga.

Det är sant att det är viktigt att granska artiklar som baseras på opinionsundersökningar noga. Samtidigt kan man konstatera att det förekom en hel del rena felaktigheter i Adam Cwejmans och Peter Santessons artikel om en Demoskopundersökning (18 nov). Det tyder på att faktagranskningen trots allt inte varit tillräckligt stringent. Kanske kunde man använda delar av de rekordvinster Dagens Nyheter och hela Bonnierkoncernen redovisade i veckan till att förbättra den?

.

En annan av Öhmans kommentarer som är värd att upp är denna:

Det är nyhetsvärdet som styr urvalet av artiklar till DN Debatt. Vi vill publicera texter som lyfter fram nya eller bortglömda synvinklar, som bidrar med nya fakta och som annonserar kursändringar.

Det är rimligt att nyhetsvärdet spelar en viktig roll när man väljer vilka artiklar man ska publicera.

Öhman fortsätter:

Den intressanta nyhetsaspekten består förstås ofta – men inte alltid – i de centrala argumenten i texten eller faktapåståendena.

Nyheten kan också vara att en debattör bytt uppfattning. Kanske använder hon argument som andra använt tidigare, men nyheten är att just denna makthavare eller sakkunniga person nu tänker på ett annat sätt. Eller så kan nyheten ligga i att en etablerad debattör väljer att argumentera på ett kontroversiellt eller till och med tvivelaktigt sätt. Eller – för att ta ett aktuellt exempel – att debattören [Löfven] väljer att använda ett starkt värdeord för att beteckna en motståndare i debatten, trots att konsensus i forskarvärlden är att ordet inte är korrekt. Och det händer därför förstås att reaktionen på texten ibland kan bli en helt annan än den debattören tänkt sig.

Min fetstil. Öhman menar alltså att det har nyhetsvärde om en etablerad debattör argumenterar på ett tvivelaktigt sätt (vilket det i en mening har, det är sant) och att artiklar med stort nyhetsvärde ska publiceras. Av detta följer det att det faktum att en etablerad debattör argumenterar på ett tvivelaktigt sätt är ett argument för att publicera dennes artikel.

Detta kan vid första anblick låta orimligt. Intuitivt tycks det som att ett tvivelaktigt sätt att argumentera är ett skäl mot snarare än för publicering. Här ska man emellertid notera att det inte står klart om Öhman talar om tveksamma argument eller tveksamma slutsatser. Om man tolkar honom bokstavligt talar han förstås om tveksamma argument, men sedan exemplifierar han med en artikel som har en slutsats som (antyder han) går emot forskarvärldens konsensus (nämligen att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti).

Min ståndpunkt är att DN Debatt ska publicera artiklar som argumenterar för kontroversiella eller till och med tvivelaktiga slutsatser, om författaren lyckats argumentera på ett intressant för dem. Däremot bör man inte publicera artiklar som innehåller felaktiga faktauppgifter, logiska felslut, eller andra argumentationsfel. Det strider mot idealet om en förnuftig debatt i upplysningstraditionens anda.

.

Redigerat: Ironiskt nog några gjorde jag några missar här som påpekades av Nils Öhman, bl a vad gäller debattören som alltså är Stefan Löfven och inte Henrik Arnstad. Tack för det.

Annonser

3 thoughts on “DN Debatt, upplysningstraditionen och faktagranskning: svar till Nils Öhman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s