Betyg på skoldebatt mellan Löfven och Reinfeldt: 6-4. Programledarbetyg: 1/10

Eftersom mitt första försöka att detaljgranska TV-debatter med hjälp av Mozilla Popcorn slog mitt rekord i antal sidvisningar har jag bestämt mig för att försöka genomföra ytterligare några sådana granskningar. Först ut är en debatt om skolpolitiken i SvT:s Agenda mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven för nästan exakt ett år sedan (16 mars 2014). Den har alltså lite tid på nacken, men min analys har bäring för politiska  hur TV-debatter ser ut i allmänhet, och borde därför kunna vara av värde även för den som inte är intresserad av just den här debatten i sig.

Det är på flera sätt instruktivt att granska en debatt av det här slaget. För det första görs det i snabb takt en väldigt stor mängd faktapåståenden om hur mycket de två olika sidorna vill satsa på skolan, hur antalet studenter har utvecklats, hur Sverige lyckats i PISA-undersökningarna, etc. För den stora majoriteten lyssnare som inte är experter på skolfrågor torde det vara omöjligt att avgöra sanningshalten av dessa påståenden, särskilt som man inte får några belägg för något av dem. När jag granskar dem visar sig dessutom flera av dem vara falska eller missvisande, som vi ska se.

För det andra ger man aldrig några argument för effektiviteten hos de åtgärder man föreslagit eller genomfört. Det räcker inte med att presentera en lista med åtgärder som låter bra, som mindre klasser eller förlängd grundskola – man måste också kunna visa att dessa är det mest kostnadseffektiva sätten att nå de mål man har (dvs i detta fall förmodligen i första hand att eleverna lär sig mer). Detta är ett tydligt tecken på hur låg nivån på debatten är, för i seriösa debatter tar man frågan om kostnadseffektivitet på allvar. När man inom en företagsledning diskuterar olika sätt att maximera produktionen, kommer man rimligtvis i normalfallet inte undan med att helt enkelt bara lista olika åtgärder. Istället behöver man också visa att ens föreslagna åtgärder är kostnadseffektiva relativt andra tänkbara åtgärder. Samma tankesätt ska man naturligtvis använda sig av i politiska debatter.

Det tredje man kan konstatera är att debattörerna ganska sällan direkt bemöter något den andre säger. När Löfven hävdar att friskolorna sparar in genom att sänka lärartätheten och sedan stoppar pengarna i egna fickor försöker Reinfeldt inte på något sätt hävda att han har fel, utan gör istället en sentimental och irrelevant utläggning om skolans roll i samhället. Löfven svarar, i sin tur, inte när Reinfeldt hävdar att (mp) och (v) skiljer sig kraftigt från (s) i skolpolitiken, trots att Reinfeldt har fel vad gäller (mp) (som vi ska se). Man talar alltför ofta förbi varandra. Programledaren Mats Knutsson förhåller sig oerhört passiv och ingriper inte på något sätt mot dessa uppenbara brott mot normala principer för en vettig konversation (som i mina ögon fångats väl av filosofen Paul Grice). Över huvud taget är debatten extremt ostrukturerad. Man diskuterar aldrig igenom någon fråga ordentligt, utan hoppar från fråga till fråga, allt efter vad talaren anser gynna sin egen position.

Ett annat centralt problem – och en orsak till att debatten blir så kaotisk – är den snålt tilltagna tiden. Man går igenom en stor mängd ganska tekniska frågor på mycket kort tid. Det är helt enkelt omöjligt att göra det på ett ordentligt sätt – åtminstone om man ska använda sitt långsamma, logiska tänkande, och inte sina snabba magkänslor. Om man ska ha så här pass relativt tekniska diskussioner i Agenda så måste man ha mycket mer tid att diskutera igenom olika detaljer. Precis som vad gäller många andra avancerade aktiviteter så går det inte att slarva på det här sättet när man argumenterar och tro att resultatet ska bli bra. Att argumentera, och att utvärdera argumentation (vilket är vad åhörarna förväntas göra), är svårt: det kräver att man är disciplinerad och ordentlig; att man inte hafsar igenom svåra frågor i blixtfart.

För att tydliggöra hur problematisk den väldiga mängden obelagda faktapåståenden, den tveksamma argumentationen, och den bristande strukturen, är, låt oss komma ihåg att syftet (från Agendas sida) med den här typen av debatter rimligen är att hjälpa väljarna att fatta informerade beslut om hur de ska rösta i valet. För att göra det, måste man naturligtvis förstå de argument som de olika sidorna har för sin politik. Med andra ord måste framställningen av de båda sidornas argument vara pedagogisk.

En pedagogisk framställning – t ex av en lärare i skolan – karakteriseras, i bjärt kontrast med den här debatten, av en tydlig struktur där man inte hoppar tvärt mellan frågor, utan istället behandlar dem i tur och ordning. Vidare gör goda pedagoger naturligtvis inte en extrem mängd faktapåståenden i rapp följd, inte minst eftersom man vet att eleverna inte kommer kunna ta till sig all denna information. (Det här vet SvT egentligen: många av deras andra program, som Vetenskapens Värld, är väldigt pedagogiska, men politiska debatter placeras i ett annat mentalt fack, vilket gör att man inte tänker på att den bristande pedagogiken är ett problem.)

Det är naturligtvis svårare att göra en politisk debatt pedagogisk än det är att göra en lektion eller en föreläsning pedagogisk. Debattörernas främsta mål är inte att hjälpa åhörarna att förstå skillnaderna mellan dem, utan istället är målet att få väljarnas röst. Därav att de t ex är benägna att börja tala om annat istället för att ge sig in i diskussioner om frågor där de vet att motståndarna har majoriteten på sin sida. Men just därför krävs det en mycket hårdare styrning av debatterna. Inte minst måste debattörerna ges incitament att dels hålla sig till frågan, och dels inte överskölja åhörarna med faktapåståenden som inte beläggs på något sätt. Exakt hur detta kan åstadkommas är en svår fråga som jag får återkomma till, men vad jag vill poängtera är att de politiska debatterna i dess nuvarande form inte duger. De uppfyller inte sin uppgift att hjälpa väljarna fatta informerade beslut på ett tillnärmelsevis adekvat sätt.

Jag kommer att få anledning att återkomma till frågan om TV-debatten som institution och hur den bör reformeras framöver. Låt mig nu övergå till utvärderingen av denna debatt. Jag har efter bästa förmåga försökt kontrollera de många faktapåståenden som görs, men eftersom debatten är ett år gammal är det inte helt lätt att ta reda på vad partiernas åsikter var just där och då. Därför har jag på några ställen jämfört påståenden om olika förslag med Alliansens och regeringens budget för 2015, snarare än med de åsikter de hade just då (vilka jag inte lyckats ta reda på). Detta är inte helt lyckat men förhoppningsvis har det inte så stor betydelse i praktiken.

Ingen av deltagarna gör någon särskilt bra insats, men Löfven är minst dålig. Han framstår emellanåt som något käbblig och aggressiv, svarar inte på Reinfeldts argument vid några tillfällen, och ger alltså inte några argument för att hans åtgärder skulle vara kostnadseffektiva, men på det stora hela göra han en ändå en förhållandevis god insats i jämförelse med hur det brukar se ut i den här typen av debatter. Reinfeldt framstår som avgjort halare och mindre intellektuellt ärlig: han pratar på ett klart mer systematiskt sätt om annat än det frågan gällde, och flera av hans faktapåståenden är falska eller missvisande. Svagast insats gör ändå Knutsson, som förhåller sig passiv och låter debattörerna sväva iväg helt fritt, fastän de sannerligen skulle behöva styras av en fast hand.

Ändå tror jag inte att problemet i första hand är tillkortakommanden hos dessa aktörer, utan det är snarare strukturen som behöver ändras (för att använda en distinktion som är vanlig inom samhällsvetenskapen). Knutsson borde tagit för sig mer, men samtidigt förväntas det att debattledaren inte tar för stor plats. Löfven och Reinfeldts anhängare förväntar sig att deras partiledare ska köra med lite fula knep för den större sakens skull. Visst kan man ställa krav på enskilda aktörer att bete sig bättre, men det vi i första hand måste ändra är som sagt politikens incitamentsstruktur. Det måste löna sig att debattera sakligt och renhårigt, och straffa sig att undvika att svara på frågor och bemöta argument.

Sammanlagt får Löfven betyget 6/10, Reinfeldt betyget 4/10 och Knutsson betyget 1/10. Debatten som helhet tycker jag snarast är sämre och mindre klargörande än debatten mellan Samuel Varg och Regina Lund, som lyftes av Vargs fina insats.

Jag har alltså lagt in kommentarer i videon nedan, som påpekar diverse faktafel, märkliga ämnesbyten, mm. På arton ställen räcker tiden emellertid inte till, och jag har då gjort en fotnot som hänvisar till fotnotstexterna nedan.

Avslutningsvis ska jag påpeka att hela debatten är längre, men eftersom granskningarna är ganska tidskrävande har jag bara granskat den första delen av debatten, om skolpolitiken (ca 9 minuter).

Reinfeldt vs Löfven

1) Sverige tappar mycket riktigt mest i PISA-undersökningarna, men försämringarna har pågått under en längre tid. Vad gäller ojämlikheterna mellan skolorna har de vuxit sedan 90-talet, men beror i första hand på ”ökad elevsortering” (dvs att de bästa eleverna söker sig till samma skolor) snarare än på kvalitetsskillnader mellan skolorna (s. 1 i länken).

2) Enligt siffror från 2010 har ideellt drivna friskolor högst lärartäthet, friskolor som drivs av aktiebolag lägst, medan kommunala skolor ligger mittemellan.

3) I sin budget för 2015 satsade Alliansen drygt 4,5 miljarder på skolan (s. 19) medan regeringen satsade knappt 4 miljarder (s. 29).

4) Alliansen, S och MP var överens om att en tioårig grundskola borde införas.

5) MP var för tioårig grundskola och ville inte avveckla karriärtjänstsystemet även om de ville modifiera det något (se sektion 4). Vad gäller betygen ville man egentligen se betyg från sjuan, men ansåg att ”eftersom Alliansen nyligen drev igenom betyg från årskurs 6, vill vi inte utsätta skolan för ännu en reform”. Vänsterpartiet tyckte att tioårig grundskola var en icke-fråga (notera dock att artikeln är från 2012; det är möjligt att man ändrade sig senare) men man var emot alla former av graderade betyg och var även emot karriärtjänster (även denna artikel är från 2012).

6) I denna artikel hävdas det att ”Alliansen [skamlöst triangulerar] Socialdemokraternas skolpolitik” och i denna artikel listar Ibrahim Baylan en rad skillnader mellan Alliansen och (s) på skolområdet. Jag kan dock dessvärre inte riktigt bedöma vem det är som närmat sig vem mest i skolpolitiken.

7) Andelen gymnasielever som läser på yrkesprogrammen föll med tio procentenheter mellan 2008 och 2014, vilket torde innebära ett fall på mer än 30 000 elever givet att det fanns fler än 300 000 gymnasielever förra året.

8) Denna graf visar hur antalet studenter ökade under krisåren, för att sedan minska. Det stämmer även att antalet ansökningar till högskolan är rekordstort.

9) Fyraårig teknisk linje är tänkt att återkomma i år.

10) Yrkeshögskoleutbildningarna kallades tidigare kvalificerade yrkesutbildningar (KY). Statistik över hur antalet platser har utvecklats är svår att hitta, men mellan 2010 och 2013 ökade de med 4 procent.

11) Andelen som studerar på högskola har stigit i hela OECD.

12) Se s. 19 i Alliansens budget.

13) Som sagt, söktrycket är rekordstort.

14) Det verkar osannolikt att protesterna mot sänkningen av studiebidraget inte haft någon effekt (i synnerhet som förslaget kom relativt nära valet).

15) Alliansen ville alltså höja lånedelen av studiemedlen med 1000 kr. Vidare stämmer det att det s k fribeloppet höjts (enligt denna uppgift till 172 014 kr, vilket är ungefär lika mycket som Reinfeldt sa).

16) Enligt denna prognos minskar antalet studenter med 26 443 mellan 2011-2017, vilket gör att Löfvens påstående stämmer i stora drag.

17) Antalet helårsstudenter faller, liksom antalet registrerade studenter och antalet högskolenybörjare samt antalet helårsprestationer. Det är därför svårt att se att Reinfeldts påstående inte skulle vara falskt.

18) Regeringen har ökat antalet platser på vårdutbildningarna (jag har dock inte den samlade bilden klar för mig och är tacksam för input här). Man satsar även 580 miljoner kronor i sin budget på utbyggd lärarutbildning och -fortbildning.

Advertisements

One thought on “Betyg på skoldebatt mellan Löfven och Reinfeldt: 6-4. Programledarbetyg: 1/10

  1. ”För det andra ger man aldrig några argument för effektiviteten hos de åtgärder man föreslagit eller genomfört. […] man måste också kunna visa att dessa är det mest kostnadseffektiva sätten att nå de mål man har”

    Detta är extra relevant när det gäller just skolan, eftersom det mesta som görs inom skolan har någon sorts effekt. Även på dåliga skolor lär sig eleverna något.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s