Särintressen, rationell argumentation och blocköverskridande samarbeten

En viktig typ av politiska frågor som kan lösas genom att man dels övergår till ett mer rationellt sätt att argumentera, och dels ökar det blocköverskridande samarbetet, är frågor där ena sidan representerar ett särintresse medan den andra sidan representerar allmänintresset. Låt mig ta två exempel på detta som varit uppe i debatten på senare tid: aktivt förvaltade fonder och fastighetsskatter.

Det har sedan länge varit känt att billiga s k passivt förvaltade indexfonder – som automatiskt följer börsindex – på lång sikt så gott som alltid är bättre än dyrare aktivt förvaltade fonder, som låter aktieförvaltare själva försöka ”välja vinnare”. (Se t ex detta DN Debatt-inlägg av ekonomerna Harry Flam och Roine Vestman. Min analys återfinns i detta inlägg, där det också finns en rad länkar som beskriver forskningsläget i frågan.)

Trots det fortsätter majoriteten av aktiefondssparandet att ske i aktivt förvaltade fonder. Orsaken till det är att bankerna tjänar mer på de aktivt förvaltade fonderna, och därför övertygar kunderna att köpa dem, i strid med deras intresse. Trots att Flam och andra upprepade gånger krävt hårdare regler för att få till en förändring, så har konsumentskyddet inte stärkts. Varför?

Det är rimligt att tro att bankernas lobbying spelar en viktig roll här. Bankerna motsätter sig förstås strängare lagstiftning på området, eftersom det skulle göra att de förlorade pengar, och lobbar därför emot sådan lagstiftning.

För att övergå till fastighetsskatten har ekonomer sedan länge varit överens om att det är en av de ekonomiskt sett mest fördelaktiga skatterna, eftersom den är svår att smita ifrån och inte leder till nämnvärt ändrat beteende. Det är ingen slump att den kallats ekonomernas favoritskatt. Trots det övergavs den inte minst pga framgångsrikt lobbyarbete från särintressesorganisationer som Villaägarnas Riksförbund (även om också andra faktorer spelade in, som att fastighetsskatten var en så ovanligt synlig skatt).

Vad som särskilt skvallrar om att detta är frågor där särintresset trumfat allmänintresset är asymmetrin mellan de som argumenterar för tuffare lagstiftning mot fondförvaltare respektive fastighetsskatt, å ena sidan, och deras motståndare, å den andra. På den ena sidan återfinns ekonomer som inte har något ekonomiskt intresse i dessa frågor, medan man på andra sidan återfinner lobbyorganisationer som är betalda för att försvara medlemmarnas intressen. Ekonomerna försöker finna den lösning på dessa frågor som gynnar allmänintresset, medan lobbyisterna inte gör det, utan istället försöker finna den lösning som bäst gynnar deras särintresse.

Ekonomerna kan emellertid i just de här fallen ha misslyckats med att finna de lösningar som bäst gynnar allmänintresset, medan lobbyisterna genom ren tur kan ha råkat finna den lösning som bäst gynnar allmänintresset, eftersom särintresset och allmänintresset råkat sammanfalla. För det mesta kommer det dock förstås inte vara så. Därför ska man, när man har att göra med en strid mellan akademiker utan ekonomiska eller andra intressen i en viss fråga, och en lobbyorganisation som arbetar för sina ekonomiska intressen, utgå från att att akademikerna troligen har rätt (givet att deras metoder är vetenskapligt sunda). Generellt sett tycker jag att vi lyssnar för mycket på människor och grupper som inte ens försöker nå sanningen, utan vars enda uppgift är att förvrida information så att den gynnar de egna intressena. (Ad hominem-argument – argument där man inriktar sig på motståndarens bevekelsegrunder eller tillförlitlighet snarare än på innehållet i det han/hon säger – av detta slag har fått dåligt rykte, inte minst inom analytisk filosofi, men enligt min mening är de rätt använda ett mycket viktigt verktyg i rationellt tänkande och rationell argumentation.)

Bland samhällsvetare har det länge varit känt att små homogena grupper, som aktieförvaltare eller villaägare, alltsomoftast har mycket större drivkrafter att arbeta tillsammans för att nå sina mål än större, mer heterogena grupper, som gruppen av aktiefondköpare eller gruppen av icke-fastighetsägare, och att de därför ofta kan driva igenom sina intressen på allmänintressets bekostnad (se t ex Mancur Olsons klassiker The Logic of Collective Action). I den offentliga debatten är detta dock ett problem som inte alls diskuteras tillräckligt (även om det dök upp när vapenexporten till Saudiarabien diskuterades). Det kan t ex hävdas att de stora problemen på bostadsmarknaden till övervägande del beror på att olika särintressen lyckats driva igenom inte bara en lägre fastighetsskatt – vilket kan ha höjt de redan höga fastighetsprisernautan även lång rad byggstopp (s k ”NIMBY”-ism – Not In My BackYard) samt bibehållna regleringar av hyresmarknaden (det s k bruksvärdessystemet, som inte minst försvaras av subventionerade hyresgäster i Stockholms innerstad). Förutom att det naturligtvis är problematiskt i sig att människor har svårt att skaffa bostad, har den svåra bostadsbristen troligen lett till ökade ekonomiska klyftor (vilket kanske lite oväntat påpekas av högertankesmedjan Reforminstitutets Stefan Fölster).

I många andra länder där en mer naken intressepolitik accepteras torde problemet vara ännu större. En italiensk kollega till mig, född 1978, berättade t ex för mig en gång att han hade läst mer franska än engelska i skolan och tillade på min fråga att det berott på att ”det hade funnits så många fransklärare i regionen på den tiden”. Tala om att sätta kärran framför hästen – undervisningen bestäms av lärarnas intresse av att få ett jobb, inte av barnens behov av i första hand lära sig världens överlägset viktigaste språk.

Även i USA är problemet stort och har t o m fått ett särskilt namn – pork barrel politics. I den mån problemen är något mindre i Sverige beror det, skulle jag gissa, på att vi trots allt har en något mindre irrationell och retorisk politisk debatt här. I viss mån lyssnar människor trots allt på lågmälda ekonomer som t ex påpekar fördelarna med fastighetsskatt (vi hade ju fastighetsskatt fram till 2008), även om särintressena ofta vinner också i Sverige.

Även om den politiska debatten i Sverige inte är riktigt så irrationell som i många andra länder, lämnar den ändå en hel del i övrigt att önska. Om vi kunde höja nivån, så tror jag att särintressenas makt skulle minska betydligt. De vinner nu ofta debatter trots att de saknar argument enbart genom att de är ihärdiga och högljudda. På så sätt lyckas de dölja att deras förslag enbart gynnar dem själva, och missgynnar allmänintresset. I en värld där politiska debatter faktiskt vunnes av den som hade de bästa argumenten, skulle de ha mycket svårare att trumfa allmänintresset. Det är ett av de viktigaste argumenten för att höja nivån på den politiska debatten.

Det finns dock en annan bidragande faktor till särintressenas triumf utöver bristen på rationalitet i den politiska debatten, nämligen blockpolitiken och den knivskarpa konkurrensen mellan blocken (som naturligtvis har ett samband med bristen på rationell debatt, men analytiskt ändå kan skiljas från den). Eftersom du kan vända en förlust till en vinst genom att locka över bara ett par procent av väljarna, blir det väldigt lockande att komma med utspel som appellerar till särintressen (som sänkta fastighetsskatter). Flera av de olika partierna har i själva verket i många år stött policies som gynnar de olika särintressena: Alliansen sänkte t ex fastighetsskatten, medan man från vänster stött bruksvärdessystemet (även om LO nu öppnar för en förändring). Detta kan ge intryck av att oenigheten i dessa frågor i själva verket i första hand är ideologisk. Enligt denna uppfattning är det rimligt att vara emot fastighetsskatten om man värderar frihet (i form av låga skatter och en liten stat) högt, medan det är rimligt att vara för bruksvärdessystemet om man värderar jämlikhet högt.

Detta är dock inte korrekt, enligt min mening. Den som vill sänka skatterna bör i första hand inrikta sig på andra, mer skadliga skatter, medan den som vill öka jämlikheten bör finna mer effektiva metoder än bruksvärdessystemet, som i hög grad tycks gynna relativt bemedlade grupper. Det är visserligen möjligt att försvara både borttagna fastighetsskatter och bruksvärdessystemet utifrån värderingsresonemang (t ex för den som värderar möjligheten för mindre bemedlade att bo i Stockholms innerstad extremt högt relativt andra typer av jämlikhet, som inkomstjämlikhet), men dessa värderingar torde inte vara särskilt vanliga. Istället menar jag att man borde kunna komma fram till att fastighetsskatter och en reformering av bruksvärdessystemet är bra utifrån en mycket vid klass av värderingar längs med höger-vänster-skalan. I den meningen är dessa frågor alltså inte ideologiska värderingsfrågor. Istället är de levande politiska frågor enbart därför att den rådande ordningen gynnar vissa särintressen.

För att minska särintressenas makt är det därför viktigt med ökat blocköverskridande samarbete. Vad gäller bostadspolitiken borde man t ex träffa en bred politisk överenskommelse, där man både från höger och vänster är beredd att bortse från diverse högljudda väljargruppers intressen till förmån för allmänintresset. Detta är ytterligare ett exempel på att vi behöver mer samarbete och mindre konflikter inom politiken.

Advertisements

3 thoughts on “Särintressen, rationell argumentation och blocköverskridande samarbeten

  1. Nationalekonomi är bara särintressenas påhittade modeller som är avsedda att gynna den som skapade modellen.

    Inflationsmålet är kanske bra men bankerna vill ha inflation så våra pengar förstörs och då måste vi låna nytillverkade pengar av bankerna.
    Inflationen förstör våra pengar betalningsmedlets värde minskar, för att kompensera för det så måste man skapa lika mycket nya pengar som inflationen förstörde.
    Det är en matematisk lag som bevisar det, hypotetiskt vi trycker inga nya pengar och sen låter vi inflationen bli 2%, då kostar en bil om tusen år mer än alla pengar som finns, det fungerar inte, ökar vi mängden pengar med 2% så fungerar det.
    Bilen gånger ökningstakten per år och antalet år exempel.
    300000*1,02^1000=119479395497439kr
    Bilen kostar ofantliga 119479 miljarder om tusen år.
    Ökar vi mängden pengar med 1.9% så tar det bara fler år innan bilen kostar mer än alla pengar som finns, se exponentiell ökning.

    Detta vet riksbanken och bankerna, kreditgivningen skapar normalt nya pengar som motsvarar inflationen och lite till.

    Inflationen kan göras om till en skatt som går till staten, 2% av alla pengar som finns i landet, ger summan av nya pengar som riksbanken ska trycka upp och bara ge till staten varje år.
    det ger staten miljarder i intäkter och skatten kan ingen undvika.

    Nuvarande modell där måste vi låna av bankerna för att nya pengar ska skapas, skulderna måste öka konstant eller så skapas inga pengar.
    Alla pengar skapas nu genom kreditgivningen.
    Bankerna har skapat en modell som inte fungerar, modellen är så dålig att även bankerna går omkull vid kriser.

    M3 ca 2600miljarder och 2% av dom pengarna ger staten en intäkt på 52 miljarder årligen.
    Alla kreditpengar som finns i ekonomin ger staten över hundra miljarder till.

    Vi kan lösa många problem men särintressena vill inte lösa något dom anser att det är bättre att mänskligheten går under om 100 år för då är dom själva döda.
    Varför är folket så tysta våra nationalekonomiska modeller är bara till för att gynna bankerna inte samhället.

    ”The only thing necessary for the triumph
    of evil – is for good men to do nothing.”
    Edmund Burke

    Gilla

  2. Från riksbanken
    http://www.riksbank.se/sv/Riksbanken/Historia/Viktiga-artal/1900-talet/
    ”1904 Riksbanken får ensamrätt att ge ut sedlar (beslutet fattades 1897). Först i och med detta beslut kunde Riksbanken få en penningpolitisk betydelse i modern mening, eftersom monopol på sedelutgivningsrätten är en förutsättning för kontroll av de penningpolitiska medlen. Ensamrätten var en följd av det upprepade kravet på att privatbankerna skulle fråntas rätten att ge ut sedlar. Man ansåg, att den vinst som privatbankerna fick från sina sedlar, likaväl kunde tillfalla staten.”

    Historien upprepas, nu tillverkar bankerna alla digitala pengar och staten får ingen vinst på nya pengar som skapas.
    Särintressen har lobbat in samma dåliga system där privatbanker skapar alla pengar.
    Våra politiker är fega och vågar inte säga ett ord om något.
    En reform kan göras som jag nämnde i föregående kommentar.

    Nu fungerar inte demokratin särintressen lobbar in deras själviska idéer och det kan skada landet och även lobbyistens intressen.
    Privatbankerna kunde försvunnit vid finanskrisen Om Obama hade sagt nej då skulle bankerna gjort konkurs, deras påhittade modell fungerar inte och dom kan själva utplånas av en ny kris.

    Banker förstår inte sitt eget bästa dom ser bara till kvartalsrapporten, och den ska visa ökad utlåning.
    Om ekonomin skadas så skadas även bankerna men så långt kan bankerna inte tänka.

    Hur mycket pengar som ska finnas i en ekonomin i förhållande till löner och befolkningens storlek är en viktig fråga men nationalekonomer får inte offentligt diskutera det för det tar upp den känsliga frågan om hur pengar skapas.
    Två särintressen förstör teoribildningen totalt, det är bankerna som vill bestämma hur mycket pengar som ska tillverkas och fackföreningarna som vill bestämma lönerna.
    Vi KAN ALDRIG FÅ EKONOMIN ATT FUNGERA NÄR TEORIBILDNINGEN GÖRS AV SÄRINTRESSEN.

    Gilla

  3. Det är komiskt när människor börjar kritisera nationalekonomi som ämne när de inte kan argumentera på ett bra sätt i själva sakfrågan.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s