Särintressen, rationell argumentation och blocköverskridande samarbeten

En viktig typ av politiska frågor som kan lösas genom att man dels övergår till ett mer rationellt sätt att argumentera, och dels ökar det blocköverskridande samarbetet, är frågor där ena sidan representerar ett särintresse medan den andra sidan representerar allmänintresset. Låt mig ta två exempel på detta som varit uppe i debatten på senare tid: aktivt förvaltade fonder och fastighetsskatter.

Det har sedan länge varit känt att billiga s k passivt förvaltade indexfonder – som automatiskt följer börsindex – på lång sikt så gott som alltid är bättre än dyrare aktivt förvaltade fonder, som låter aktieförvaltare själva försöka ”välja vinnare”. (Se t ex detta DN Debatt-inlägg av ekonomerna Harry Flam och Roine Vestman. Min analys återfinns i detta inlägg, där det också finns en rad länkar som beskriver forskningsläget i frågan.)

Trots det fortsätter majoriteten av aktiefondssparandet att ske i aktivt förvaltade fonder. Orsaken till det är att bankerna tjänar mer på de aktivt förvaltade fonderna, och därför övertygar kunderna att köpa dem, i strid med deras intresse. Trots att Flam och andra upprepade gånger krävt hårdare regler för att få till en förändring, så har konsumentskyddet inte stärkts. Varför?

Det är rimligt att tro att bankernas lobbying spelar en viktig roll här. Bankerna motsätter sig förstås strängare lagstiftning på området, eftersom det skulle göra att de förlorade pengar, och lobbar därför emot sådan lagstiftning.

För att övergå till fastighetsskatten har ekonomer sedan länge varit överens om att det är en av de ekonomiskt sett mest fördelaktiga skatterna, eftersom den är svår att smita ifrån och inte leder till nämnvärt ändrat beteende. Det är ingen slump att den kallats ekonomernas favoritskatt. Trots det övergavs den inte minst pga framgångsrikt lobbyarbete från särintressesorganisationer som Villaägarnas Riksförbund (även om också andra faktorer spelade in, som att fastighetsskatten var en så ovanligt synlig skatt).

Vad som särskilt skvallrar om att detta är frågor där särintresset trumfat allmänintresset är asymmetrin mellan de som argumenterar för tuffare lagstiftning mot fondförvaltare respektive fastighetsskatt, å ena sidan, och deras motståndare, å den andra. På den ena sidan återfinns ekonomer som inte har något ekonomiskt intresse i dessa frågor, medan man på andra sidan återfinner lobbyorganisationer som är betalda för att försvara medlemmarnas intressen. Ekonomerna försöker finna den lösning på dessa frågor som gynnar allmänintresset, medan lobbyisterna inte gör det, utan istället försöker finna den lösning som bäst gynnar deras särintresse.

Ekonomerna kan emellertid i just de här fallen ha misslyckats med att finna de lösningar som bäst gynnar allmänintresset, medan lobbyisterna genom ren tur kan ha råkat finna den lösning som bäst gynnar allmänintresset, eftersom särintresset och allmänintresset råkat sammanfalla. För det mesta kommer det dock förstås inte vara så. Därför ska man, när man har att göra med en strid mellan akademiker utan ekonomiska eller andra intressen i en viss fråga, och en lobbyorganisation som arbetar för sina ekonomiska intressen, utgå från att att akademikerna troligen har rätt (givet att deras metoder är vetenskapligt sunda). Generellt sett tycker jag att vi lyssnar för mycket på människor och grupper som inte ens försöker nå sanningen, utan vars enda uppgift är att förvrida information så att den gynnar de egna intressena. (Ad hominem-argument – argument där man inriktar sig på motståndarens bevekelsegrunder eller tillförlitlighet snarare än på innehållet i det han/hon säger – av detta slag har fått dåligt rykte, inte minst inom analytisk filosofi, men enligt min mening är de rätt använda ett mycket viktigt verktyg i rationellt tänkande och rationell argumentation.)

Bland samhällsvetare har det länge varit känt att små homogena grupper, som aktieförvaltare eller villaägare, alltsomoftast har mycket större drivkrafter att arbeta tillsammans för att nå sina mål än större, mer heterogena grupper, som gruppen av aktiefondköpare eller gruppen av icke-fastighetsägare, och att de därför ofta kan driva igenom sina intressen på allmänintressets bekostnad (se t ex Mancur Olsons klassiker The Logic of Collective Action). I den offentliga debatten är detta dock ett problem som inte alls diskuteras tillräckligt (även om det dök upp när vapenexporten till Saudiarabien diskuterades). Det kan t ex hävdas att de stora problemen på bostadsmarknaden till övervägande del beror på att olika särintressen lyckats driva igenom inte bara en lägre fastighetsskatt – vilket kan ha höjt de redan höga fastighetspriserna – utan även lång rad byggstopp (s k ”NIMBY”-ism – Not In My BackYard) samt bibehållna regleringar av hyresmarknaden (det s k bruksvärdessystemet, som inte minst försvaras av subventionerade hyresgäster i Stockholms innerstad). Förutom att det naturligtvis är problematiskt i sig att människor har svårt att skaffa bostad, har den svåra bostadsbristen troligen lett till ökade ekonomiska klyftor (vilket kanske lite oväntat påpekas av högertankesmedjan Reforminstitutets Stefan Fölster).

I många andra länder där en mer naken intressepolitik accepteras torde problemet vara ännu större. En italiensk kollega till mig, född 1978, berättade t ex för mig en gång att han hade läst mer franska än engelska i skolan och tillade på min fråga att det berott på att ”det hade funnits så många fransklärare i regionen på den tiden”. Tala om att sätta kärran framför hästen – undervisningen bestäms av lärarnas intresse av att få ett jobb, inte av barnens behov av i första hand lära sig världens överlägset viktigaste språk.

Även i USA är problemet stort och har t o m fått ett särskilt namn – pork barrel politics. I den mån problemen är något mindre i Sverige beror det, skulle jag gissa, på att vi trots allt har en något mindre irrationell och retorisk politisk debatt här. I viss mån lyssnar människor trots allt på lågmälda ekonomer som t ex påpekar fördelarna med fastighetsskatt (vi hade ju fastighetsskatt fram till 2008), även om särintressena ofta vinner också i Sverige.

Även om den politiska debatten i Sverige inte är riktigt så irrationell som i många andra länder, lämnar den ändå en hel del i övrigt att önska. Om vi kunde höja nivån, så tror jag att särintressenas makt skulle minska betydligt. De vinner nu ofta debatter trots att de saknar argument enbart genom att de är ihärdiga och högljudda. På så sätt lyckas de dölja att deras förslag enbart gynnar dem själva, och missgynnar allmänintresset. I en värld där politiska debatter faktiskt vunnes av den som hade de bästa argumenten, skulle de ha mycket svårare att trumfa allmänintresset. Det är ett av de viktigaste argumenten för att höja nivån på den politiska debatten.

Det finns dock en annan bidragande faktor till särintressenas triumf utöver bristen på rationalitet i den politiska debatten, nämligen blockpolitiken och den knivskarpa konkurrensen mellan blocken (som naturligtvis har ett samband med bristen på rationell debatt, men analytiskt ändå kan skiljas från den). Eftersom du kan vända en förlust till en vinst genom att locka över bara ett par procent av väljarna, blir det väldigt lockande att komma med utspel som appellerar till särintressen (som sänkta fastighetsskatter). Flera av de olika partierna har i själva verket i många år stött policies som gynnar de olika särintressena: Alliansen sänkte t ex fastighetsskatten, medan man från vänster stött bruksvärdessystemet (även om LO nu öppnar för en förändring). Detta kan ge intryck av att oenigheten i dessa frågor i själva verket i första hand är ideologisk. Enligt denna uppfattning är det rimligt att vara emot fastighetsskatten om man värderar frihet (i form av låga skatter och en liten stat) högt, medan det är rimligt att vara för bruksvärdessystemet om man värderar jämlikhet högt.

Detta är dock inte korrekt, enligt min mening. Den som vill sänka skatterna bör i första hand inrikta sig på andra, mer skadliga skatter, medan den som vill öka jämlikheten bör finna mer effektiva metoder än bruksvärdessystemet, som i hög grad tycks gynna relativt bemedlade grupper. Det är visserligen möjligt att försvara både borttagna fastighetsskatter och bruksvärdessystemet utifrån värderingsresonemang (t ex för den som värderar möjligheten för mindre bemedlade att bo i Stockholms innerstad extremt högt relativt andra typer av jämlikhet, som inkomstjämlikhet), men dessa värderingar torde inte vara särskilt vanliga. Istället menar jag att man borde kunna komma fram till att fastighetsskatter och en reformering av bruksvärdessystemet är bra utifrån en mycket vid klass av värderingar längs med höger-vänster-skalan. I den meningen är dessa frågor alltså inte ideologiska värderingsfrågor. Istället är de levande politiska frågor enbart därför att den rådande ordningen gynnar vissa särintressen.

För att minska särintressenas makt är det därför viktigt med ökat blocköverskridande samarbete. Vad gäller bostadspolitiken borde man t ex träffa en bred politisk överenskommelse, där man både från höger och vänster är beredd att bortse från diverse högljudda väljargruppers intressen till förmån för allmänintresset. Detta är ytterligare ett exempel på att vi behöver mer samarbete och mindre konflikter inom politiken.