Gästinlägg av Karl Harmenberg om ”Den postmoderna sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund”, DN Debatt 22 mars

Följande utmärkta gästinlägg är skrivet av nationalekonomidoktoranden Karl Harmenberg vid Institute for International Economic Studies. Jag ser gärna fler gästinlägg, så länge de håller samma höga kvalitet och seriösa ton som Karls inlägg. Vill du skriva ett gästinlägg så hör av dig hit.

Jag har berört ämnet relativism i flera tidigare inlägg; bl a här och här.


På DN Debatt 22 mars skrev Martin Ingvar, Christer Sturmark och Åsa Wikforss i en ambitiös artikel att den ”postmoderna sanningsrelativismen har infekterat det offentliga samtalet”. För att visa detta väljer de tre exempel.

De börjar med den SFI-samordnare (se nedan för länkar till nyhetsartiklar) som nyligen sa att det inte är någon idé att ”vi diskuterar fakta mot fakta” angående Förintelseförnekelse. Detta är ett bra exempel, dels skedde det relativt nyligen och dels är det ett konkret exempel på undfallenhet inför sanningsrelativism. Nackdelen med detta exempel är att exemplets relevans bygger på att denna SFI-samordnare på något sätt är representativ för något större. Det skulle hjälpa mycket om ett annat konkret exempel kunde ges.

Sedan följer de upp med en rapport, skriven av professor Moira von Wright, om fysikämnet i grundskolan ur ett genusperspektiv. Detta är ett mindre väl valt exempel. För det första så skriver det att rapporten skrevs ”för några år sedan”, vilket är att betrakta som gravt vilseledande. Rapporten är sjutton år gammal. För det andra så undrar man hur illa ställt det kan vara med sanningsrelativismen om deras huvudexempel är sjutton år gammalt. För det tredje så har Moira von Wright distanserat sig flera gånger från de mest illvilliga tolkningarna av hennes rapport.

Artikeln avslutas med en bit om Michel Foucault. Den avslutas med det ett halmgubberesonemang om att extrem postmodern relativism (till exempel att förneka gravitationen) är absurd. Det är oklart vem det är som förnekar gravitationen.

Artikelns slutsats är att vi måste göra upp med den postmoderna sanningsrelativismen inom akademien och den offentliga debatten. Detta på grund av en SFI-samordnares uttalande, en tendentiös citering av en sjutton år gammal rapport och Michel Foucaults inflytande i största allmänhet. I korthet: Argumentationen håller inte.

Anledningen till att jag reagerade på just den här artikeln och skrev en genomgång av den är att de ”står på min sida”. Jag gillar vetenskap och tror att sanningsrelativism gör debatten sämre än vad den kunde vara. Journalister gör allmänheten en otjänst när de bara återger påståenden, och inte berättar om dessa påståenden är sanna. Som Paul Krugman uttryckte det:

If a presidential candidate were to declare that the earth is flat, you would be sure to see a news analysis under the headline ‘Shape of the Planet: Both Sides Have a Point.’”

Journalisternas objektivitetssträvan leder till att politiker och andra kan komma undan med att ljuga, vilket i sin tur leder allmänheten till att betrakta det som kallas sanningar för godtyckliga (därav uttrycket ”lögn, förbannad lögn, och statistik”).

Så i någon vag mening tror jag att de är något på spåren. Men om man inte kan resonera mer precist än de har gjort här så är det jag beskrev ovan inte mer än just en känsla. Känslan kan vara korrekt, så klart, men det är bara genom att metodiskt resonera med hjälp av empiriska observationer som vi kan avgöra i vilken grad deras känsla är korrekt. Det vill säga, genom att använda den vetenskapliga metoden som de själva hyllar. Att vara vetenskapsanhängare är i mångt och mycket att knyta nävarna i fickan. Det är att inte vara självsäker när man saknar logiska argument för varför man har rätt. Det är definitivt inte att, som de gör, skarva med sanningen för att komma till slutsatser som passar ens världsbild.

En mer fruktbar strategi, om man är oroad för sanningsrelativism i det offentliga samtalet, är kanske att göra som Stefan har gjort med DN Debatt-betyg. Snarare än att skriva om en vag tidsanda (”den postmoderna sanningsrelativismen infekterar det offentliga samtalet på alla nivåer”) kan man försöka förbättra den logiska kvalitén på debatten, artikel för artikel, argument för argument.


Svik inte de unga. Vi behöver göra upp med den postmoderna sanningsrelativismen inom akademien och i den offentliga debatten. Annars blir det omöjligt för staten att upprätthålla grundläggande moraliska anspråk, skriver Martin Ingvar, Christer Sturmark och Åsa Wikforss.

Nyligen kunde vi läsa i Dagens Nyheter (26/2) om en elev som på en SFI-kurs i Helsingborgsskolan hade förnekat Förintelsen och påstått att den var ett påhitt och en judisk konspiration. Läraren reagerade och upplyste eleven om att resonemanget var nonsens.

Läraren fick en reprimand av utbildningssamordnaren; eleven hade känt sig kränkt av att få sin utsaga ifrågasatt. Samordnaren menade att eleven inte borde ha tillrättavisats: ”Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta” (vår kursivering).

Detta är en korrekt sammanfattning av hur händelsen har återgetts i flera tidningar.

Handlade det här om en enskild tjänsteman som inte tänkte? Vi önskar att det hade varit så. ”Anything goes” är det som gäller. Det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig. Frågan är vad som händer med statsmaktens legitimitet på sikt om ingenting är sant eller falskt. Den antiintellektuella avgrunden är nära när den postmoderna sanningsrelativismen infekterar det offentliga samtalet på alla nivåer, inklusive den akademiska världen.

Det här får ses som en sammanfattning av deras tes. De hävdar att 1) sanningsrelativismen dominerar det offentliga samtalet, och 2) att detta är ett problem.

Att sanningsrelativismen dominerar det offentliga samtalet är ett påstående som kräver bevis. Det enda de åberopar som stödjer deras tes är en rapport från 1998 (se nedan), samt den tjänsteman som nämndes i inledningen. Om det är sant att sanningsrelativismen genomsyrar hela det offentliga samhället borde de ha kunnat ge fler exempel.

I Sverige tycks den pedagogiska disciplinen vara värst smittad.

Detta kan vara sant eller falskt, de ger inget argument för det. Å andra sidan är det inte viktigt för deras argumentation.

En docent i pedagogik fick för några år sedan Skolverkets uppgift att skriva en rapport om fysikundervisningen i den svenska skolan, samt komma med förslag på hur den skulle attrahera fler flickor.

Rapporten läses i sin helhet här.

Notera att ”några år sedan” faktiskt är 1998. Detta är nära på lögn, och i bästa fall gravt vilseledande. Man kan ju tycka att om den postmoderna sanningsrelativismen infekterar det offentliga samhället på alla nivåer så borde det finnas något nyare exempel.

Ur rapporten:

Föreställningen om det vetenskapliga tänkandets självklara överhöghet rimmar illa med jämställdhets- och demokratiidealen. […] Vissa sätt att tänka och resonera premieras mera än andra i naturvetenskapliga sammanhang. […] Om man inte uppmärksammar detta riskerar man att göra missvisande bedömningar. Till exempel genom att oreflekterat utgå från att ett vetenskapligt tänkande är mer rationellt och därför borde ersätta ett vardagstänkande.

Så här skrev Moira von Wright på Newsmill, 2010:

Rapporten handlade överhuvudtaget inte om en analys av den vetenskapliga disciplinen fysik. Trots detta hävdar artikelförfattarna att jag skulle vilja ändra på själva ämnet fysik. Detta missförstånd beror troligtvis på att jag uttryckte mig otydligt när jag skrev att skolan behöver ändra på kunskapsinnehållet. Vad jag avsåg var att läromedlen behöver ändra på hur de framställer fysikämnet. Om alla elever ska ha en chans att ta till sig de grundläggande kunskaperna i fysik krävs en inkluderande pedagogik.

Jag tar avstånd från relativism. Det framgår tydligt i rapporten, bland annat när jag påpekar behovet av problematisering ’utan att hemfalla till kunskapsrelativism’.

Givetvis kan det vara så att von Wright egentligen är kunskaps-/sanningsrelativist, och i sin Newsmillartikel gör en omvändning under galgen. Men det får anses som en konspiratorisk hållning. Artikelförfattarna borde ha påpekat att hon tydligt har tagit avstånd från sanningsrelativism.

 Vad står det egentligen här? Uppfattningen att vetenskapligt tänkande är bättre än ovetenskapligt tänkande är odemokratiskt och inte jämställt. Man tar sig för pannan. Föreställningen om att vetenskapligt tänkande är något annat än vardagstänkande är en myt. Till och med småbarn använder den vetenskapliga metoden (oftast utan att veta om det) när de upptäcker och undersöker världen. Att försöka förespegla människor att vetenskapligt tänkande är väsensskilt från annat tänkande är ett uttryck för ett vetenskapsförakt och en intellektuell lättja som allvarligt skadar allmänhetens förtroende för vetenskapen.

Det här kan vara både sant och falskt, beroende på hur snävt man definierar den vetenskapliga metoden. Men oavsett vad så har det inte så mycket att göra med huruvida det offentliga samtalet är sanningsrelativistiskt. Hon kanske föraktar vetenskap, men det innebär inte att hon är sanningsrelativist. Om det i själva verket är vetenskapsförakt vi ska vara oroliga för, så borde det ha gjorts tydligare i artikeln.

Pedagogen skriver vidare i rapporten: ”En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort.”

Det vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken ska alltså ”plockas bort” för att ”underlätta” för flickor. Inte nog med att detta är en förfärlig kunskapssyn, det är dessutom kränkande att betrakta flickor som oförmögna eller sämre på att ta till sig kunskap i fysik.

För det första har von Wright tagit avstånd från den här tolkningen.

För det andra så är detta inte ett exempel på en sanningsrelativist, utan i värsta fall (om man köper deras tolkning av citaten) en vetenskapsföraktande genusknasig pedagog. Det kan nog vara väl så illa att vara vetenskapsföraktande genusknasig pedagog, men om anklagelsen är att hon är sanningsrelativist så bör även bevismaterialet visa det.

Författaren till rapporten heter Moira von Wright och är numera professor i pedagogik och rektor för Södertörns högskola. När nu en sådan kunskapsteoretisk grundsyn slagit rot i våra högre lärosäten har vi ett problem. Utfärdande av examen, särskilt för legitimationsyrken, bygger på gemensam specifik kunskap. Men om kunskap och fakta bestäms av individen försvinner möjligheten att ställa krav inför examen.

Varför är detta så upprörande? Att många människor har en antiintellektuell och ovetenskaplig hållning till kunskap, och hellre halkar fram till sina slutsatser än grundar dem i fakta, är knappast något nytt. Problemet är inte i första hand att dessa attityder är falska, problemet är att de omsätts i allmän utövning av makt.

Att de omsätts i allmän utövning av makt är något som borde beläggas. I artikeln underbyggs det endast med ett citat från en SFI-samordnare och en rapport som är sjutton år gammal, skriven av en akademiker. Rapporten var ingen utövning av makt (såvida inte dess förslag omsattes i praktiken, vilket i sådana fall artikelförfattarna borde påpeka), så det enda exemplet på utövning av makt som kvarstår är tjänstemannen. Rimligtvis menar de att von Wright, som nu är rektor för Södertörns högskola, beter sig sanningsrelativistiskt i sitt dagliga arbete som rektor. Om så är fallet vore det trevligt med exempel.

Om ingenting är sant eller falskt på riktigt blir det omöjligt för staten att upprätthålla ens de mest grundläggande moraliska anspråken eller kontrollera individens rättigheter och skyldigheter.

Påståendet är sant, men också en halmgubbe. Vem är det som hävdar motsatsen, eller stödjer en fullfjädrad sanningsrelativism?

Det postmoderna socialkonstruktivistiska tänkandet, bland annat inspirerat av den franske filosofen Michel Foucault (1926–1984), ser vetenskaplig strävan efter kunskap som ett verktyg för vita, heterosexuella, borgerliga, medelålders, ekonomiskt välmående män att marginalisera fattiga, homosexuella, etniska minoriteter, kvinnor och utomeuropeiska kulturer.

Bakom denna filosofi låg en insikt som i och för sig är värdefull: Vi får inte förväxla kunskap med makt. Historiskt har viktig kunskap kommit i skymundan eftersom den inte behagat makten. Men att gå därifrån till att förneka skillnaden mellan åsikter och fakta är att underminera själva utgångspunkten – att makt inte är kunskap.

Sammanfattningen av Foucaults filosofi är kort, och inte särskilt välvillig. I sammanhanget är detta knappast den här artikelns största brist.

Den socialkonstruktivistiska analysens perspektiv är förvisso värdefull och befogad i vissa fall. Vi omges faktiskt av sociala konstruktioner hela tiden; exempelvis när vi handlar med mynt i mataffären använder vi en sådan konstruktion. Myntet är ju bara en liten präglad metallbit; dess värde och funktion som verktyg i vardagliga transaktioner är helt och hållet socialt konstruerade. En kung eller en präst är också socialt konstruerade, och det är intressant att också ställa frågan i vilken utsträckning genus är en social konstruktion.

Sant.

Men att applicera idén om sociala konstruktioner på alla kunskapsområden leder till intellektuellt haveri. Även inom naturvetenskapen arbetar vi med beskrivningar av verkligheten som förvisso är approximativa. Men de extrema versionerna av postmodernismen vill hävda att naturvetenskapen helt och hållet är en social konstruktion, en ”berättelse” likvärdig med varje annan berättelse.

Här vore det trevligt med ett exempel. Det vore onekligen en extrem version av postmodernism. Är det svenska pedagoger som har denna åsikt? Är det Foucault? Annars riskerar det här att bara vara en halmgubbe.

I skolvärlden möter vi ibland pedagoger som hävdar att den vetenskapliga evolutionsteorin och den bibliska skapelseberättelsen bara är två olika paradigm, två alternativa berättelser om människans historia. Det går inte att påstå att den ena är mer ”sann” än den andra.

Det här är ett exempel på anekdotisk bevisföring. Om det är vanligt med sådana pedagoger som de beskriver så kan det vara ett problem. Dessvärre är det för oss utomstående omöjligt att verifiera anekdoter, vilket är en av anledningarna till att anekdotisk bevisföring anses ha väldigt låg beviskraft inom vetenskaperna. Det skulle hjälpa deras resonemang om de kunde kvantifiera sina upplevelser, eller ge konkreta exempel.

Sådan argumentation blir intellektuellt undermålig. Att påstå att det inte existerar sanna och falska utsagor om verkligheten är både ohederligt och omoraliskt. Det är att röra sig på mycket djupt och grumligt vatten. Den som applicerar postmodernt tänkande på gravitationen kan ju försöka gå ut från ett hus från femte våningen istället för bottenvåningen. Tillrättavisningen blir omedelbar.

Som tur är så överlever en halmgubbe ett fall från femte våningen…

Vi behöver göra upp med den postmoderna sanningsrelativismen inom akademien och i den offentliga debatten. Annars riskerar vi att svika våra framtidshopp; alla de unga som faktiskt längtar efter verklig bildning och kunskap.

Slutsatsen är avhängig att den postmoderna sanningsrelativismen är vanlig inom akademien och i den offentliga debatten. Deras evidens är en rapport från 1998, vilket inte är övertygande.

Annonser

3 thoughts on “Gästinlägg av Karl Harmenberg om ”Den postmoderna sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund”, DN Debatt 22 mars

  1. Ping: Gästinlägg av Karl Harmenberg om “Den postmoderna sanningsrelativismen leder oss ner i en antiintellektuell avgrund”, DN Debatt 22 mars | bjornabengtsson

  2. Bra Karl Harmenberg. Jag vill lägga till en sak. Det är diskutabelt om ens SFI-samordnarens märkliga agerande ska anses utgöra en evidens för författarnas tes att den ”postmoderna sanningsrelativismen har infekterat det offentliga samtalet”.
    Henrik Lundberg, universitetslektor i sociologi vid Göteborgs universitet skrev i sitt svar ( http://www.dn.se/debatt/repliker/nej-postmodernismen-genomsyrar-inte-allt-och-alla/ ) följade:

    ”Ingvar, Sturmark och Wikforss, åtminstone i sitt första exempel, förefaller förutsätta att människors utsagor och handlingar framförallt har teoretiska, snarare än praktiska, grunder. Sociologen Pierre Bourdieu kallade detta misstag för ”det skolastiska felslutet”. När utbildningssamordnaren i deras exempel menar att vi inte ska ställa ”fakta mot fakta” tar han/hon med all sannolikhet inte sin utgångspunkt i exempelvis Derridas kritik av logocentrismen eller i Foucaults tankar om sanningsregimer. Personen i fråga försöker förmodligen, på ett förvisso besynnerligt sätt, praktiskt och improvisatoriskt hantera en obekväm situation. Utbildningssamordnarens oreflekterade påståenden gör honom/henne inte till en postmodernist. De flesta människor har trots allt inte så genomtänkta uppfattningar om vad sanningsbegreppet innebär eller hur det kan kritiseras.”

    I det oreflekterade vardagsspråket används termer som ”fakta” och ”sanning” ibland på grumliga och åtminstone på ytstrukturen motsägelsefulla eller relativistiska sätt. SVT har till exempel ett program som heter ”Min sanning”. Jag själv känner en lätt irritation när jag ser den programtiteln. Då är det är lätt att rusa till tolkningen att titeln är uttryck för postmodernistisk sanningsrelativism. Men en mer generös tolkning är att det som avses är något i stil med ”ett program med fokus på gästens eget perspektiv på händelser i sitt liv”.

    Jag tror vi kan (och bör) bena isär några olika teser i frågan också:

    1. det är idag vanligt att personer har läst texter om postmodernistisk sanningsrelativism och tror på den läran.
    2. det är idag vanligt att personer oreflekterat använder termer som ”fakta”, ”sanning” på ett grumligt och åtminstone på ytstrukturen motsägelsefullt eller relativistiskt sätt.
    3. 1 orsakar 2

    Samt
    4. 1 orsakar den ytterligare negativa effekten X på samhället.
    5. 2 orsakar den ytterligare negativa effekten Y på samhället.

    Gilla

    • Hej m,

      Jag kan inte annat än hålla med. En naturlig gissning är att SFI-samordnaren uttryckte sig klumpigt och inte menade det hen sa. En annan naturlig gissning är att SFI-samordnaren inte har läst Foucault.

      Det jag menade var att SFI-samordnaren i alla fall är en datapunkt som skulle ha kunnat vara en del av ett större resonemang. Om det hade kommit fram att hundra SFI-samordnare hade sagt något liknande skulle jag tyckt att de skulle haft ett ganska starkt case för ”sanningsrelativismen har gått för långt” (åtminstone på SFI, åtminstone för en bred definition av sanningsrelativism). På det sättet är det i alla fall ett hyggligt exempel, även om det ensamt inte är någon stark evidens på någonting alls.

      Jag håller med om att det är en annan fråga om allt detta bottnar i någon form av postmodernism, och din uppstyckning i punkterna 1-5 är bra. Det är knepigt att bena ut exakt hur artikelförfattarna tänkte i det ramverket, för det saknas en tydlig röd tråd i deras resonemang.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s