Läsa, snabbt och långsamt

Hur bra är vi på att uppfatta vad andra försöker säga till oss? Den frågan undersökte psykologerna Bruno Galantucci och Gareth Roberts i ett intressant papper som publicerades förra året i PLOS One (se även The Economist). De menar att deras experiment visar att den vitt spridda uppfattningen att vi är ganska bra på att uppfatta vad andra människor försöker säga till oss är helt fel. Istället citerar de gillande George Bernard Shaw:

The single biggest problem in communication is the illusion that it has taken place.

Experimenten (två stycken) är fascinerande och det är värt att gå igenom dem i viss detalj. I båda experimenten lät författarna tjugo studenter som inte kände varandra kommunicera två och två över en internetchattjänst. I det första experimentet fick varje par bilder med kända personer som var exakt likadana med undantag för att färgerna skilde sig åt på några punkter. Uppgiften var att avgöra vilka dessa skillnader var. I den andra experimentet skulle de diskutera vem av fem kända personer som de helst skulle umgås med en dag, och vem de helst skulle undvika att umgås med. I övrigt var dock experimenten likadana, så jag går igenom dem tillsammans.

Psykologiska experiment tenderar att vara finurliga historier, och inte sällan lurar experimentledarna deltagarna för att kunna testa det de är intresserade av på ett effektivt sätt. Så skedde även i dessa experiment. Vid fyra punkter i de 15 minuter långa chattarna så byttes nämligen de olika deltagarnas konversationspartner ut mot en annan, från ett annat par, under 30 sekunder. Vad Galantucci och Roberts ville veta var: hur bra var deltagarna på att upptäcka detta?

För att avgöra det sa man först till deltagarna att konversationspartnern bytts ut i hälften av konversationerna (vilket alltså inte var sant – man hade gjort det i alla konversationer) och frågade sedan: tror du att du tillhör denna halva? 11 av 19 (58 %) trodde att de gjorde det i det första experimentet, medan 10 av 15 (67 %)  trodde att de gjorde det i det andra experimentet (man bortsåg från vissa deltagares svar, eftersom dessa motsade några svaren på några kontrollfrågor de fått). Det är också intressant att notera att i ett kontrollexperiment där man inte bytte ut några konversationspartners, men som i övrigt var identiskt med det första experimentet, trodde 4 av 10 att deras konversationspartner bytts ut. Deltagarna var alltså inte särskilt mycket bättre än slumpen på att avgöra om deras konversationspartner bytts ut eller inte.

Man kan tycka att detta i sig indikerar ganska starkt att vi inte är särskilt bra på att uppfatta vad andra försöker säga. Galantucci och Roberts nöjde sig emellertid inte med detta, utan styrkte sina slutsatser på två ytterligare sätt. För det första gick de igenom chatthistoriken från det första experimentet noggrant, för att se om experimentdeltagarna hade fått vad de kallade för ”uppenbara indikationer” (”blatant indication”) på att något var fel med konversationen:

[W]e read the transcripts, looking for out-of-the blue references to famous people or salient items which were not present in the cartoon seen by the pair and had not been mentioned earlier in the conversation.

Det visade sig att alla utom tre av de tjugo experimentdeltagarna hade fått sådana uppenbara indikationer. Detta styrker hypotesen att studenterna inte varit uppmärksamma på vad deras konversationspartner försökt säga.

För det andra lät man ”lekmannadomare” (”naive judges”) läsa igenom chatthistoriken från tio konversationer – fem där konversationspartnern bytts ut, och fem där denne inte bytts ut – och frågade om de kunde identifiera de konversationer där konversationspartnern bytts ut (de fick obegränsat med tid på sig). Det visade sig att de var mycket duktiga på det – de hade endast fel i fem procent av fallen.

Galantucci och Roberts har naturligtvis rätt i att även detta styrker deras slutsatser. Studenterna fick uppenbarligen ordentligt med evidens som pekade på att deras konversationspartner hade bytts ut – annars hade inte domarna kunnat avgöra när så skett – men trots det var det dåliga på att uppfatta det.

Det finns emellertid en annan slutsats man kan dra av domarnas goda insats, som Galantucci och Roberts inte drar. Vi har inga skäl att tro att domarna var mer begåvade eller på annat sätt kompetenta än studenterna. Ändå var de alltså väldigt mycket bättre på att upptäcka när en konversationspartner bytts ut. Skälet är naturligtvis dels att de fick mycket mer tid än studenterna, dels på att de läste igenom chatthistorikerna med syfte att finna de konversationer där ena partnern bytts ut. Studenterna var, å andra sidan, inte alls förberedda på att deras konversationspartner kunde bytas ut, och uppmärksammade därför inte det.

Med andra ord tycks studien visa att vi är kapabla att uppfatta vad andra försöker säga när vi läser långsamt och ouppmärksamt men inte när vi läser snabbt och ouppmärksamt. Precis som vårt snabba tänkande oftast är mycket mindre tillförlitligt än vårt långsamma tänkande, för att använda Daniel Kahnemans termer, är vårt snabba läsande mycket mindre tillförlitligt än vårt långsamma läsande. 

Notera ordet ”mycket” här – det kanske är självklart att långsamt tänkande och läsande är mer tillförlitligt än snabbt, men skillnaden är större än vad man trott. Snabbt tänkande är mycket otillförlitligt, och Galantuccis och Roberts studie tyder på att snabbt läsande också är det. Vi underskattar helt enkelt hur noggranna man måste vara när man ägnar sig åt kognitiva aktiviteter som att tänka, läsa, argumentera, etc.

Min gissning är att vi misslyckas med att uppfatta vad andra försöker kommunicera ännu oftare i muntlig kommunikation, inte minst eftersom muntlig kommunikation går snabbare än så gott som all skriftlig kommunikation (inklusive internetchattar). T ex så hör båda parterna i debatten mellan Regina Lund och Samuel Varg i SvT Debatt fel en gång vardera under den tio minuten långa debatten, och svarar på något annat än det motparten sagt – något ingen påpekar! Andra mer indirekta kommunikationsmisslyckanden (som att man missförstår vart den andre vill komma med sitt resonemang) torde vara ännu mycket vanligare i muntlig kommunikation (särskilt i abstrakta ämnen – i filosofin är förvirrade samtal verkligen inte ovanliga…).

Man ska förstås inte dra för stora slutsatser av en enskild studie, men det tycks alltså som att den stödjer min åsikt att vi behöver vara mycket mer noggranna än vi vanligen tror när vi läser och lyssnar på politisk argumentation. Min gissning är att vårt naturliga sätt att läsa och lyssna ligger nära det snabba, slarviga sätt att läsa studenterna använde, medan det vi bör använda är det långsamma sätt att läsa som domarna som gick igenom chatthistorikerna noggrant använde.

En uppenbar invändning mot denna synpunkt – som man måste ta på allvar – är att många uppfattar det som tråkigt och tidsödande att läsa långsamt och noggrant. Frågan hur man ska kunna få till en politisk debatt där människor faktiskt tar sig tid att uppfatta och utvärdera de argument som ges är svår och jag tänker inte försöka lösa den i detta inlägg (se dock detta inlägg för några förslag). Det står dock helt klart att den nuvarande modellen inte fungerar (se t ex denna debatt mellan Reinfeldt och Löfven som ställer helt orealistiska krav på tittarnas förmåga att lyssna.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s