Betyg på KG Hammars artikel ”Lita på Guds kärlek” (2003): 1/10

De första månaderna av 2003 skrevs det en lång serie debattartiklar i SvD om den kristna tron och Jesusgestalten. Dåvarande ärkebiskop KG Hammars ”postmodernistiska” (hans eget ord) nytolkningar av kristendomen blev utsatt för kritik av olika debattörer som menade att han stod för en alltför urvattnad variant av kristendomen. Debatten rönte som jag minns det en hel del uppmärksamhet.

En av de viktigaste artiklarna i denna serie var Hammars artikel ”Lita på Guds kärlek” (19 mars 2003). Jag har valt att kritisera denna artikel därför att jag tycker att den är ett bra exempel på hur vissa typer av religiösa argumenterande artiklar faller samman om man använder sig av normala kriterier för god argumentation på dem. Förutom att det är intressant i sig, visar det på de nya möjligheter och nya perspektiv som heltäckande detaljgranskningar ger (om man inte diskriminerar till för- eller nackdel för någon typ av argumentation). (Båda dessa saker skrev jag om i min förra artikel.) Dessutom blev artikeln omtalad, vilket i sig är ett viktigt skäl att analysera den.

Hammars text är ganska luddig och ostrukturerad, vilket gör att det inte är helt lätt att sammanfatta den. Huvudargumentet tycks emellertid vara att det inte är så att det faktum att man kan se på olika sätt på Jesusfiguren leder till att ”sanningen försvinner” från kristendomen (som vissa debattörer hävdat), eftersom sanning ”handlar mer om en grundläggande relation till Gud som skänker en helhetssyn på tillvaron och hjälper oss att ana en avsikt i skapelsen och en mening i våra personliga liv”. Som jag förklarar nedan är detta ett felslut, eftersom Hammar använder ordet ”sanning” i en annan bemärkelse än de debattörer han kritiserar, vilket gör hans motargument irrelevant.

Hammar övergår sedan till att argumentera för att ”Gud är kärlek”. Även dessa passager är tveksamma. Att säga att ”Gud är kärlek” är ett faktapåstående, och sådana kräver argument, vilket Hammar inte är villig att ge. Vidare drar han den slutsatsen på basis av sin Bibelläsning, utan att kommentera de många Bibelpassager som tycks stå i strid med denna läsning.

Han menar också att vi bör ”rikta blicken mot framtiden” snarare än mot det förflutna, men ger inte mycket till argument för det. Vidare tycks han också mena att det inte är något nytt att man ser Guds ord som öppet för nytolkningar: ”[s]om slutgiltigt språk för Gud och Guds kärlekshandlingar mot oss människor har det aldrig fungerat.” Som jag påpekar nedan tycks det dock vara falskt som en historisk beskrivning av kristendomen: innan Upplysningen var bokstavstro vanlig.

Ett annat viktigt argument är att den postmodernistiska synen på sanning gör det möjligt att tro på Gud. Det är ju onekligen sant, även om det även gäller massor av andra läror som Hammar kanske inte är så förtjust i. I vilket fall är detta nog artikelns intressantaste argument.

För att övergå till utvärderingen av texten, så är den problematisk från en lång rad synvinklar. För det första är den alltså luddigt skriven, vilket gör det svårt att följa argumentationsgången. Jag har inte påpekat varje luddighet – det hade blivit alltför pedantiskt – utan har koncentrerat mig på dem som ger upphov till större logiska brister.

Vidare gör han en lång rad felslut (varav flera beror på att han blandar ihop olika sanningsbegrepp), även vad gäller de viktigaste argumenten. Han ger sällan evidens för sina påståenden, och vissa påståenden tycks vara falska (under den tolkning som för mig framstår som mest naturlig). Generellt sett är artikeln mycket svag jämfört med de flesta artiklar jag granskat, och den får därför betyget 1/10 (lägst hittills av svenska debattartiklar).

En invändning man kan göra mot min analys är att man inte kan använda samma krav på god argumentation och evidens vad gäller teologiska artiklar som vad gäller andra former av debattartiklar. Jag har svårt att se att det skulle vara fallet, som jag skrev i mitt förra inlägg, men om någon har någon mer specifik invändning (t ex om att jag varit för hård i någon textpassage) är jag villig att lyssna. Man ska dock notera att många av de felslut Hammar gör inte tycks ha något direkt att göra med att texten är teologisk. Istället handlar det t ex om non sequiturs och red herrings som helt enkelt bara är uppenbara felslut oavsett i vilken text de förekommer.


Hammar skriver:

De senaste månaderna har många sätt att se på Jesus presenterats ur en rad olika perspektiv. Om man nu kan se så olika på en och samma person, Jesus, vart tar då sanningen vägen? Samtalet måste få fortsätta på många olika sätt i framtiden.

Min fetstil. Artikelns formatering är trasig men jag förmodar att ordet ”sanningen” ska vara kursiverat. Likaså är det jag som antagit att de kursiverade orden längre ner ska vara just kursiverade.

Vad vi än har sagt eller skrivit finns det alltid mer att säga. Här vill jag bara betona två perspektiv som är viktiga för mig. Det gäller relationen mellan sanning och kärlek. Och det gäller språkets öppenhet mot framtiden.

När jag säger mig tro på Gud betyder detta för mig att Gud och Sanning på något sätt hör ihop. Men sanningen ligger alltid bortom våra definitioner och begrepp och handlar mer om en grundläggande relation till Gud som skänker en helhetssyn på tillvaron och hjälper oss att ana en avsikt i skapelsen och en mening i våra personliga liv.

Min fetstil. I stycket ovan tycks Hammar antyda att vissa deltagare i debatten (som t ex Anna Lindén) menar att man inte kan ha olika uppfattningar om vad Jesus gjorde och sa, utan att en av dessa måste vara sann, och de andra falsk. Det kan inte både vara sant att Jesus en gång gick på vattnet och att han aldrig gick på vattnet. (Jag är inte säker på att detta är den riktiga tolkningen av Hammar, eftersom han är ganska oklar, men det är min bästa hypotes.)

Dessa debattörer använder här vårt vanliga sanningsbegrepp. Det finns lite olika teorier om hur vi ska förstå detta sanningsbegrepp, men en klassisk och populär teori är den s k korrespondensteorin, enligt vilken sanning består i korrespondens mellan språk och verklighet. Enligt denna teori är t ex påståendet ”snön är vit” sant om snön faktiskt är vit, och annars falskt. Teorin förknippas inte minst med Aristoteles:

Att säga om det som är, att det inte är, eller om det som inte är, att det är, är falskt, medan att säga om det som är att det är, och om det som inte är, att det inte är, är sant.

I vilket fall så ligger vårt vanliga sanningsbegrepp definitivt inte bortom våra definitioner och begrepp. Begreppet kan vara svårt att definiera, precis som andra abstrakta begrepp, men det finns ingenting mystiskt eller obegripligt med det.

När Hammar själv använder ordet ”sanning”, så gör han det emellertid i en annan, metaforisk, mening. Han skriver själv att det han menar är en ”grundläggande relation till Gud som skänker en helhetssyn på tillvaron och hjälper oss att ana en avsikt i skapelsen och en mening i våra personliga liv”. (Detta tycks f ö vara en definition, vilket i så fall skulle motbevisa påståendet att sanningen, i hans mening, ligger bortom våra definitioner och begrepp. Det står dock inte helt klart för mig hur Hammar tänker här.) Detta är naturligtvis något annat än vårt vanliga sanningsbegrepp. Det är förvisso vanligt att ordet ”sanning” används metaforiskt inom kristendomen – Jesus gjorde det själv när han, enligt bl a Johannesevangeliet, sa ”Jag är vägen och sanningen och livet”, men denna användning av ordet ”sanning” bör skiljas strikt från vårt vanliga sanningsbegrepp.

Hammars argument är alltså en sorts ”red herring” – det saknar relevans för motståndarnas argument – och bygger på att ordet ”sanning” är tvetydigt; på att det kan användas både till att uttrycka ”korrespondens mellan språk och verklighet” och till att uttrycka ”en grundläggande relation till Gud som skänker en helhetssyn till tillvaron”, etc. Eftersom Hammars motståndare använder ordet ”sanning” i den första meningen, och Hammar själv använder det i den andra, så missar hans argument målet. Hans sätt att resonera påminner om en person som på svar på påståendet att det inte finns några banker i en viss stad säger att det gör det visst – flodbanken.

Han fortsätter:

Som jag läser Bibeln leder den tusenåriga bibliska erfarenheten fram till förståelsen och övertygelsen att Gud är kärlek (1 Joh 4). Detta betyder att Sanning och Kärlek hör ihop, att sanning och kärlek aldrig kan skiljas från varandra.

Eftersom det finns en hel del i Bibeln som inte pekar i en kärleksfull riktning, skulle man velat ha fått mer evidens för att ”Gud är kärlek” är en rimlig tolkning av den. Vidare skulle man velat att han förklarat lite mer ingående vad han menar med att ”sanning och kärlek aldrig kan skiljas från varandra”. Visst, artikeln är kort och några längre teologiska utläggningar har han inte plats med, men lite mer argument kan man kräva. Om Hammar hade skurit ner på retoriken hade han fått plats med det.

Vidare:

Trots all erfarenhet av ondska och meningslöshet är detta för mig det grundläggande i tron: Gud är kärlek! Det är knappast en åsikt att argumentera för, men en erfarenhet att dras in i, leva i och dela.

Min fetstil. ”Gud är kärlek” ser onekligen ut som en åsikt – eller ett faktapåstående, för att vara exakt. Sådana kräver naturligtvis argument och evidens, oavsett om de handlar om Gud eller om andra frågor. Vidare kan man, enligt den vanliga användningen av termen, endast erfara sådant som faktiskt inträffar. Vi kan således endast erfara att Gud är kärlek om det faktiskt är sant att Gud är kärlek. Om Gud inte är kärlek, eller om Gud inte överhuvudtaget finns, kan vi inte erfara att Gud är kärlek – men däremot kan vi uppleva att vi erfar att Gud är kärlek (fast denna upplevelse skulle vara felaktig).

Vidare:

Gud möter oss i Jesus från Nasaret som blev kyrkans Kristus (Messias). Detta är en kärlekshandling från Guds sida, ett uttryck för att Gud är kärlek. Det vi säger om denne Gud, som visar sig i Jesus Kristus, behöver därför tolkas mot bakgrund av denna övergripande förståelse av att Gud är kärlek och att Guds handlande är styrt av detta.

Min fetstil. Detta är lite märkligt. Säg att du ska tolka vad en person som anser att Gud är dömande och hård, snarare än kärleksfull, säger om Gud. När du gör denna tolkning, ska du naturligtvis inte väga in huruvida Gud faktiskt är kärlek, utan enbart titta på om denne person tror att Gud är kärlek. Om denne person säger ”Gud hatar homosexuella” är det inte rimligt att tolka hen som att hen egentligen menar något annat och mer kärleksfullt. Istället är den rimligaste tolkningen att hen menar precis det hen säger. Att tolka ett påstående är att försöka förstå vad för tanke som den talande försökte uttrycka med det, och då är det vi ska titta på i första hand talarens trosföreställningar (t ex trosföreställningen att Gud hatar homosexuella) och önskningar, inte hur världen faktiskt ser ut (t ex att Gud är kärlek, om det nu skulle vara så).

Vidare:

Att Guds kärlek tog kroppslig gestalt i Jesus betyder också att en tro på denne Jesus tar kroppslig gestalt, blir synlig i kärlek.

Min fetstil. Det här är svårt att begripa. Bokstavligt talat säger han att tron själv tar kroppslig gestalt. Med andra ord, om du tror på Gud, så tar denna tro en kroppslig gestalt. Är det verkligen vad Hammar avser att säga? Vad betyder det i så fall? Detta är mycket oklart.

Vidare:

Vad som sagts om och av Jesus i evangelierna kan tolkas både inklusivt och exklusivt. Det betyder att människor som läser eller lyssnar kan uppleva sig inneslutna eller utstötta allt efter den övergripande tolkningsram de bär med sig.

Att man tolkar inklusivt som en konsekvens av Guds kärlek betyder inte att man väljer bort eller förtränger texter som bär på en stark kritisk udd.

Ovan sa Hammar att han kommit fram till att Gud är kärlek genom sin tolkning av Bibeln. Här säger han å andra sidan att han tolkar enskilda delar av Bibeln utifrån sin syn om att Gud är kärlek. Det finns en risk för ett cirkelresonemang här: att man tolkar olika textpassager som kärleksfulla pga att de färgas av att Gud är kärlek, och sedan tar dessa textpassagers kärleksfullhet som evidens för att Gud är kärlek. Med andra ord förutsätter man det som ska visas.

Detta behöver inte nödvändigtvis vara fallet, förvisso. Det är i viss mån rimligt att låta tolkningarna av enskilda textpassager påverkas av ens helhetsbedöming av Bibeln, och vice versa (precis som det är rimligt för mig att låta tolkningarna av enskilda passager i Hammars artikel påverkas av min helhetsbedömning av vad han försöker säger). Samtidigt misstänker jag att det finns en klar risk för att den här typen av resonemang urartar till att man förutsätter det som ska visas. Detta är dock en komplicerad fråga som vi inte kan diskutera i mer detalj här.

Vidare:

Tron som helhetssyn där sanning och kärlek hör ihop inbegriper förvandling. Den som är utsatt för kärlek förvandlas. Den som älskar förvandlas till allt större likhet med den som älskas. Vi får därför tro att Guds kärlek har denna avsikt, att förvandla oss till byggstenar i Guds stora kärleksprojekt.

Min fetstil. Det är knappast generellt sant. Dessutom skriver Hammar ovan att om ”texter som har en stark kritisk udd…riktas mot det egna jaget…visar [de] på en för alla människor gemensam belägenhet där vi bara har Guds barmhärtighet och kärlek att lita till.” Det tycks antyda att vi har svårt att uppnå ”allt större likhet med Gud”; att vi är dömda att inte kunna närma oss Gud utan måste lita till Guds barmhärtighet.

Omedelbart efter skriver Hammar som följer:

Vår blick bör därför mera riktas mot framtiden än mot det förflutna. Vad vi kan hämta ur det förflutna är inspiration från de vittnesbörd som den kristna trostraditionen bär på, både i Bibel och bekännelsetexter.

Min fetstil. Detta tycks vara mer eller mindre orelaterat till det närmaste föregående (att Guds avsikt är att förvandla oss till byggstenar i Guds stora kärleksprojekt), vilket gör detta för texten som helhet viktiga argument till en non sequitur.

Vidare:

Men färdiga sanningar kan varken det förflutna eller nutiden erbjuda. Alla våra formuleringar måste vara öppna mot framtiden, där sanning och kärlek kommer att mötas slutgiltigt och bli till ett.

Återigen använder Hammar ordet ”sanning” på olika sätt. Med ”färdig sanning” brukar man mena något som är definitivt fastlagt. T ex får det numera betraktas som definitivt fastlagt att jorden snurrar runt solen, och inte tvärtom. Det är i den meningen en ”färdig sanning”. Det finns förstås massor av frågor som är mer eller mindre definitivt avgjorda (se dock nedan), men också de som inte är det.

När Hammar sedan skriver att ”sanning och kärlek kommer att mötas slutgiltigt och bli till till ett” så använder han ordet ”sanning” i den metaforiska betydelse han använde ovan (”en grundläggande relation till Gud som skänker en helhetssyn till tillvaron”, etc). Att Hammar använder samma ord för att uttrycka två olika saker utan att tydliggöra det är minst sagt förvirrande och missvisande.

Notera också att han här skriver att ”sanning och kärlek kommer att mötas slutgiltigt”, vilket tycks antyda att de hittills inte mötts. Det strider emellertid mot vad Hammar skrivit ovan, nämligen att ”sanning och kärlek aldrig kan skiljas från varandra”.

Vidare:

Gud är ingen filosofisk idé utan en Närvaro i historien, en Närvaro som därtill tolkas som självutgivande kärlek. När Bibelns och de fornkyrkliga bekännelsernas författare en gång formulerade sin erfarenhet av denna Närvaro fann de sitt språk inom sin tids världsbild och filosofi.

Det är oklart vad som menas med att Gud inte är en filosofisk idé, utan en Närvaro i historien. Dessvärre är texten fylld av oklarheter som dessa.

Vidare:

Den antikt kristna världsbilden byggde på att Gud skapat världen färdig och fullkomlig. Genom människans uppror mot Gud, syndafallet, fick den mänskliga naturen en skada som bara Gud kunde reparera. Inom den ramen formulerades kyrkans texter. I dag lever vi med evolutionen som en självklar förutsättning. Vårt sätt att tänka om Gud, skapelse, frälsning, gudomlig och mänsklig natur och mycket annat, påverkas av detta. Vår tid behöver hitta ett språk som betraktar evolutionen som en självklarhet, men samtidigt försöker uttrycka Gud, skapelse, frälsning, Jesus, på ett sätt som svarar mot tidigare generationers erfarenhet även om man då tänkte annorlunda.

Hammar har förvisso rätt i att den ursprungliga versionen av kristendomen, eller den kristna teorin om Gud, står i uppenbar strid med en mängd vetenskaplig evidens, och således får betraktas som bevisat falsk. Frågan här blir dock: varför ska man revidera den kristna teorin om Gud snarare än förkasta den i ljuset av all denna evidens som pekar emot den? Visserligen handlar artikeln inte främst om frågan om huruvida Gud existerar, utan snarare om hur vi ska förstå Gud, men samtidigt är det en så uppenbar fråga i sammanhanget att man hade önskat ett svar på den.

För att se varför det är rimligt att kräva ett sådant svar, låt oss göra följande tankeexperiment. Låt oss anta ett en person ger ett liknande argument för varför en icke-religiös teori eller ideologi behöver revideras – t marxismen. Denna person vänder sig precis som Hammar mot konservativa krafter som vill hålla fast vid en äldre tolkning av läran, och skriver:

Idag lever vi med de marxistiska staternas politiska och ekonomiska misslyckanden som en självklar förutsättning. Vårt sätt att tänka om Marx, arbetsvärdeteorin, proletariatets diktatur, teorin om bas och överbyggnad, historiematerialismen, och mycket annat, påverkas av detta. Vår tid behöver hitta ett språk som betraktar de marxistiska staternas politiska och ekonomiska misslyckanden som en självklarhet, men som samtidigt håller fast vid marxismen.

Om denna artikel publicerades på SvD Brännpunkt, skulle man rimligen fråga: varför ska vi hålla fast vid marxismen trots alla dess problem? Varför får vi inga argument för det? Samma frågor kan man således ställa till Hammar vad gäller kristendomen, om man inte anser att kristendomen ska ha en privilegierad position visavi andra teorier.

Vidare:

Det handlar inte om att byta ut ett felaktigt språk för Gud mot ett riktigt språk för Gud. Det handlar om att byta ut ett tidsbestämt språk för Gud mot ett annat tidsbestämt språk, nämligen vår egen tids.

Min fetstil. Kyrkan byter ju ut det tidigare språket mot ett nytt språk eftersom de tror att det tidigare språket vilade på felaktiga föreställningar om hur världen fungerar, så i den meningen tycks det som att det visst är så att det nya språket är riktigare än det gamla.

Den gamla kyrkans språk för Gud blir inte värdelöst för detta, särskilt inte om man kan förhålla sig poetiskt till det. Då finns kraften kvar.

Det är ändå svårt att se att inte den gamla kyrkans språk skulle förminskas om man sa att massor av de påståenden som det inbegriper om skapelsen, etc, är bokstavligen falska.

Vad gäller andra påståenden har de knappast någonsin haft någon (positiv) kraft. Ta t ex 2 Mosebok 12:29-30:

Vid midnatt dräpte Herren alla förstfödda i Egypten, den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till fången i fängelsehålan, och även allt förstfött bland boskapen. Den natten steg farao upp, han och hans hovmän och alla andra egypter. Det hördes ett klagoskri i Egypten, ty det fanns inget hus där inte någon var död.

Det är dessutom svårt att se hur man ska förhålla sig poetiskt till detta folkmord, som Bibelns författare ställer sig positiva till.

Vidare:

Som slutgiltigt språk för Gud och Guds kärlekshandlingar mot oss människor har det aldrig fungerat, och i vår tid är detta mer uppenbart än någonsin.

Såsom beskrivning av kyrkans historia är detta helt klart falskt. Under långa tider var många grenar av kristendomen mycket bokstavstroende och de som utmanade vad som tolkades som Bibelns ord levde farligt.

Vidare:

Mitt jämförelsevis positiva förhållningssätt gentemot det postmoderna hör samman med den grundläggande övertygelsen om att ett slutgiltigt helhetsperspektiv på verkligheten aldrig kan formuleras. Alla är vi bestämda av våra perspektiv, och det är utifrån dessa vi konstruerar våra verkligheter. Vi behöver alla någon slags helhetssyn för att kunna orientera oss, även om varje sådan blir ett provisorium.

Jag känner igen den kristna mystikens hållning i detta postmoderna förhållningssätt. Ingenting hindrar att vi tror på en Sanning som möter mig i en personlig relation av självutgivande kärlek och vill dra in mig i ett framtidsbygge med kärleken som grund.

Argumentet tycks vara att om den postmodernistiska sanningsrelativismen är sann (vilket kan tyckas vara självmotsägande, som många har påpekat) finns det ingenting som hindrar oss från att tro på Gud. Om Sanningen är död, är (tro på) Gud (rationellt) tillåten… Argumentets rimlighet hänger förstås på rimligheten hos relativismen, som Hammar inte diskuterar (det är dock begripligt att han inte gör det givet artikelns längd).

Vidare:

Alla sanningar är provisoriska. 

Hammar är så oklar vad gäller sanningsbegreppet att det är väldigt svårt att veta vad han menar här. Förmodligen vet han det inte själv, då ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. En möjlig tolkning är emellertid att han menar att alla påståenden vi uppfattar som sanna kan komma att revideras. Det är sant i strikt mening men samtidigt är det också sant att det finns påståenden som vi har så god evidens för att sannolikheten att de kommer att revideras måste betraktas som mycket liten. Det gör att det är missvisande att säga att ”alla sanningar är provisoriska” på det sätt som Hammar gör.

Han fortsätter omedelbart efter:

Som också de kristna mystikerna har erfarit och säger oss.

Man skulle definitivt velat ha mer evidens för att så är fallet. Det är helt klart så att mystikerna normalt sett tror sig befinna sig i kontakt med verkligheten. Så här skriver Stanford Encyclopedia of Philosophy om ”mystical experience”:

A (purportedly) super sense-perceptual or sub sense-perceptual experience granting acquaintance of realities or states of affairs that are of a kind not accessible by way of sense perception, somatosensory modalities, or standard introspection.

Mystikerna tror således att de påståenden som de gör om verkligheten på basis av sina mystiska erfarenheter är sanna.

Är de villiga att revidera sina uppfattningar i ljuset av ny evidens? Detta borde Hammar argumenterat för. Eftersom kristendomen i allmänhet under långa tider var synnerligen dogmatisk och obenägen att ändra sig i ljuset av ny evidens, finner jag det osannolikt att just mystikerna varit det, men jag är inte så insatt.

Vidare:

Om Gud är kärlek handlar det knappast om gränsdragning mellan vad som får kallas kristet och vad som inte är det. Det handlar mera om att allt blir belyst utifrån detta centrum, att Gud är kärlek och att jag får leva mitt liv som en som vet sig vara älskad och därmed fri att älska.

Detta är tämligen luddigt. Att Gud är kärlek gör knappast frågan om vad som får kallas kristet och vad som inte är det irrelevant, vilket Hammar tycks hävda. Detta är ytterligare en non sequitur.

 

 

Advertisements

3 thoughts on “Betyg på KG Hammars artikel ”Lita på Guds kärlek” (2003): 1/10

  1. Är det verkligen sant att bokstavstro var vanlig innan Upplysningen? Som jag har förstått det blev bokstavstro vanlig först efter att man kunde trycka böcker, vilket började på 1400-talet, eftersom kyrkan innan dess hade monopol på spridning och innehavande av texterna. Därav skismen mellan protestanter och katoliker i Upplysningsperioden tidigaste skeden. Nästa våg av bokstavstro kom när vanliga människor lärde sig läsa, vilket var under och efter Upplysningsperioden. Innan boktryckarkonst och läskunnighet var bokstavstro, som jag förstått det, tvärtom ovanlig och de religiösa samfunden snarare allmänna förhållningssätt till medmänniskor och ett sätt att hålla ihop människor som bodde i samma samhällen.

    Liked by 1 person

  2. Tack, Amelia. Mycket bra kommentar. Ja, du har rätt i att protestanter var mer bibeltroende än katoliker (detta var dock innan Upplysningen).

    Min formulering där var inte riktigt klar. Vad jag vill säga (inser jag nu) är att man genom kyrkans historia knappast haft den liberala syn på olika tolkningar som Hammar har, och som han tycks antyda att man alltid har haft. Man har tvärtom ansett att ens egen syn är den slutgiltigt och ofelbart riktiga (ofelbarhet och slutgiltighet hänger samman), vilket har bidragit till intoleransen mot de som trodde annorlunda. Men det är lite missvisande att använda ordet ”bokstavstroende” för denna inställning, eftersom det ju konnoterar att man följer Bibeln bokstav för bokstav. Även de som inte gjort det (som katolikerna) har varit mycket intoleranta.

    Gilla

  3. Fans Jesus?
    Han kan mycket väl har funnits och varit en helt vanlig människa utan några gudomliga krafter och sen bara spridit rimliga samhällsnormer 10 budorden.
    Om någon tror på Jesus som en frälsare utan gudomliga krafter så kan inte ateister se ner på det.

    Modern forskning pekar på att Jesus faktiskt fanns på riktigt, om han hade gudomliga krafter är däremot en annan sak.

    Attester som skrattar åt Jesus förnekar vetenskapen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s