Åsa Beckman om ”vänterskor”, och problemen med subjektiva krönikor

I gårdagens nyhetskrönika i DN skrev biträdande kulturchef Åsa Beckman att hon ”blir tokig av män som gör kvinnor till vänterskor”. Det finns ett ”generellt mönster”, menar hon, mellan män och kvinnor: ”män förvandlar kvinnor till vänterskor”; de säger att de förälskat sig i någon annan och ”kräver tid” för att ”ta reda på vad [de] egentligen känner”. Denna andra, menar hon vidare, är ofta en yngre kvinna (mer om det nedan).

Krönikan är enligt min mening djupt problematisk. Det stora problemet är att den enda evidensen för att det skulle föreligga något generellt mönster av att män förvandlar kvinnor till vänterskor som Beckman ger är några erfarenheter från hennes väninnekrets, och två romaner hon har läst. Det är naturligtvis inte tillnärmelsevis tillräckligt god evidens. Ingen skulle i och för sig bestrida att det finns män som gör detta, men Beckman borde ha gett ordentliga belägg dels för att det är relativt vanligt, och dels för att kvinnor inte gör det i ett en liknande utsträckning (vilket hon tycks mena).

En möjlig invändning mot detta resonemang är att man inte kan ställa så strikta evidenskrav på en krönika. Det är en annan genre än debattartiklar, säger invändningen – i krönikor finns det en konvention om att det är tillåtligt att referera till subjektiva erfarenheter av denna sort.

Detta urskuldar möjligen Beckman något (och det gör också det svårt att sätta betyg på artikeln, vilket jag därför avstår ifrån). Däremot kan man fråga sig: ska vi verkligen ha en sådan konvention? Ska det vara acceptabelt att använda sig av anekdotisk och fiktiv evidens på det sätt som Beckman gör i en krönika? Nej, jag menar att det inte ska det. För att se det, föreställ dig att någon argumenterat för något du ogillar med hjälp av anekdotisk eller fiktiv evidens i DN. Kanske någon argumenterar för att ”det finns ett generellt mönster” av att kvinnor, eller någon etnisk grupp, har vissa osympatiska egenskaper, på basis av vad som försiggått i hens vänkrets och på basis av en bok hen läst. Om du inte tycker att det är ok, kan du knappast säga att det är ok att argumentera som Beckman gör, om du anser att argumentationsregler ska gälla lika för alla.

Jag vill poängtera att jag inte har någon uppfattning i sakfrågan – huruvida det generella mönster Beckman talar om är vanligt eller ej. Det har jag ingen aning om. Vad jag talar om är endast Beckmans sätt att argumentera för sin åsikt.

---

Beckman skriver i ingressen och de första styckena av artikeln:

Han sa att vi skulle pausa till påsk. Nu ringde han och ville förlänga pausen fram till sommaren”. Jag pratar med en förtvivlad väninna. Hennes man har efter tjugofem års äktenskap blivit förälskad i en student och kräver nu tid för att ta reda på vad han egentligen känner. Först därefter kan han säga om han kommer tillbaka.

Hon är inte den enda runt mig som är med om liknande scenarion just nu. Att många män i en viss ålder börjar förälska sig i yngre kvinnor trodde jag länge var en myt men det visar sig ju faktiskt vara högst verkligt.

Ändå handlar det här inte om min lilla väninnekrets. Det är ett generellt mönster mellan män och kvinnor. Män förvandlar kvinnor till vänterskor.

Detta är den enda evidens som explicit är hämtad från den riktiga världen som vi får (längre ner refererar Beckman som sagt till några romaner). Det handlar emellertid enbart om personliga erfarenheter, något som är problematiskt inte minst eftersom andra har andra personliga erfarenheter. En kvinna i Beckmans ålder jag pratat med menar att i hennes vänkrets är kravet på att partnern ska ”vänta” förvisso är ett problem, men att män och kvinnor ställer detta krav ungefär lika ofta. Vad ska ni göra nu för att avgöra vem som har rätt? Det går inte, om man inte rör sig bortom de personliga erfarenheterna till offentligt tillgänglig, kontrollerbar evidens.

.

Detta illustrerar hur problematiskt det är att bygga hela resonemang på personliga erfarenheter. Även om det kan vara på sin plats att använda sig av personliga erfarenheter i vissa argumenterande texter, ska man generellt sett vara mycket försiktig med det. De ska definitivt inte utgöra ens huvudsakliga belägg för en kontroversiell tes.

.

Det finns dessutom en rad allmänna skäl till att vara misstänksam mot trosföreställningar vi förvärvat på basis av personliga erfarenheter av Beckmans typ. Det är ju t ex inte otänkbart att människor främst lyfter fram händelser där de själva behandlats illa, vilket gör att om man främst har kvinnliga väninnor,* så är det sannolikt att man får höra fler historier om hur män behandlat kvinnor illa, än det omvända. Vidare är vi konfirmationsbiased – vi ser tecken på de teorier vi redan tror på – vilket är ett skäl till att vara misstänksam mot anekdotisk evidens från människor som sannolikt trodde på teorin i fråga, eller liknande teorier, sedan tidigare. Generellt sett har Daniel Kahnemans och andra psykologers forskning visat att magkänslan inte är att lita på, utan att vi behöver samla in evidens systematiskt, med hjälp av System 2, för att den ska vara tillförlitlig. Det är ett avgörande skäl mot att ha krönikor som framförallt baseras på magkänslan.

En annan sak man kan diskutera är Beckmans resonemang om att män i en viss ålder börjar förälska sig i yngre kvinnor. Detta skulle man vilja ha mer evidens för (särskilt som Beckman själv trodde det var en myt fram tills dess att hon hörde talas om vissa personliga erfarenheter). Dessutom tycks Beckman antyda att det skulle vara problematiskt att män vid en viss ålder förälskar sig i yngre kvinnor. Här kan man fråga: varför är det mer problematiskt än att medlemmar av andra grupper förälskar sig i varandra (t ex att män förälskar sig i andra män, eller kvinnor i andra kvinnor)? Normalt sett anser vi ju att detta inte är något som utomstående har att göra med, eftersom det inte direkt skadar andra. Beckman borde därför ha gett något argument för varför det är problematiskt att äldre män förälskar sig i yngre kvinnor. Detta argument bör visa att dessa kärleksförhållanden på ett relevant sätt skiljer sig från andra kärleksförhållanden, som vi anser att andra människor inte ska kommentera på detta sätt.

I resten av artikeln kommenterar Beckman två romaner; bl a så här:

I helgen läste jag den amerikanska författaren Siri Hustvedts roman ”Sommaren utan män” som handlar om Mia som befinner sig i exakt detta läge. Hennes man, neuroforskaren Boris, har förälskat sig i en yngre kollega. Nu vill han att de pausar sitt äktenskap för att han ska få leva ut förälskelsen. Därefter ska han bestämma om han vill komma tillbaka.

…

Agneta Pleijel skrev på 90-talet ”En vinter i Stockholm”, en stark och innehållsrik roman som på liknande sätt handlade om en kvinna som väntar på att den hon älskar ska lämna eller återvända. Om man lägger Hustvedts sommar intill Pleijels vinter får man ett sorgesamt år av män som pausar och kvinnor som väntar.

Om romanerna baserar sig på verkliga händelser har vi här ytterligare anekdotisk evidens, men om de inte gör det har vi helt och hållet att göra med fiktiv evidens, och värdet av fiktiv evidens är naturligtvis generellt sett extremt lågt. Uppfattningen att det finns ett generellt mönster av att män låter kvinnor vänta får inte något stöd av att två kvinnor hittat på historier om män som låter kvinnor vänta.

 

* Huruvida Beckman har det vet jag förstås inte; jag pekar bara på en mekanism man ska vara uppmärksam på.