Teknokratiinvändningen mot evidensbaserad policy

Dubbelpostat från Nätverket för evidensbaserad policy

Vi såg i förra inlägget att en evidensbaserad politik skulle innebära mindre makt åt politikerna att skapa vilka policies de vill (eftersom de inte skulle få skapa policies som inte är evidensbaserade). En naturlig tanke är att detta innebär en överföring av makt från politiker till experter – eftersom det är experter som känner till vad evidensen säger på olika politikområden. En evidensbaserad politik skulle således leda till en viss grad av ”expertstyre” eller ”teknokrati” (samma ord på grekiska); ord som torde ha en dålig klang i många människors öron.

Stämmer det, och är det i så fall ett problem? Låt oss kalla uppfattningen att det är det ”teknokratiinvändningen” mot evidensbaserad policy. Den är förstås nära kopplad till demokratiinvändningen, men av framställningsskäl skiljer jag på dem och diskuterar dem i separata inlägg.

Svaren på frågorna beror på vad man menar med ”expert” och ”expertstyre”. Säg att ”experterna” utgörs av personer som genomgått en viss formell process tänkt att identifiera experter – t ex kan de vara professorer – och att expertstyret består i att politiker och väljare följer deras råd eller beslut utan att förstå argumenten eller evidensen för dem (dvs de använder sig av auktoritetsargument). Om detta är vad folk tänker på när det talas om ”expertstyre” kan jag förstå att ordet har dålig klang. Våra formella metoder för att identifiera experter är inte särskilt tillförlitliga (t ex finns det många inkompetenta professorer) och blind tillit till epistemiska auktoriteter är inte en särskilt sund attityd ens när experterna faktiskt utgör äkta epistemiska auktoriteter.

Enligt en diametralt motsatt attityd ska vi över huvud taget inte titta på vem som ger oss evidens och argument, utan endast på kraften i denna evidens och dessa argument, när vi diskuterar vilka medel som på mest effektivt sätt uppnår givna mål. Om en vanlig medborgare kommer på en genial lösning om hur vi t ex kan effektivisera skolundervisningen, så ska vi använda den lösningen, fastän hen inte har formella expertkvalifikationer. I den mån man över huvud taget kan tala om ”expertstyre” under dessa omständigheter, så betyder det bara att vi ska implementera policies framlagda av de som har den bästa evidensen på sin sida. Det är svårt att se att ”expertstyre” i denna tappning skulle vara problematisk.

Denna hållning är sympatisk, men dessvärre ganska orealistisk. För det första måste vi prioritera när vi väljer vem vi ska lyssna på, eftersom vi inte har obegränsat med tid att lyssna på alla. När vi gör dessa prioriteringar, använder vi oss av expertidentifikationsprocesser som professorsutnämningar. Vi är medvetna om att de är felbara – att vissa professorer (i ett för frågan relevant ämne) har betydligt mindre att tillföra än vissa icke-professorer – men tror ändå att den genomsnittlige professorn har så pass mycket mer att tillföra än den genomsnittlige icke-professorn att detta är ett rationellt förhållningssätt. Det gör naturligtvis inte att vi inte lyssnar alls på andra än professorer (eller medlemmar i någon annan liknande expertgrupp), men de får ändå lättare att komma till tals.

För det andra, och viktigare, kan det i praktiken vara svårt att helt frigöra sig från auktoritetsargument ens när vi rättfärdigar våra trosföreställningar. Vi har ofta inte tid att gå igenom all evidens och alla argument för experternas teorier, och när det gäller tekniska frågor kan dessa dessutom vara svåra att förstå. Vi måste därför i viss mån lita på experternas ord utan att ha gått igenom deras argument. Här är det på sin plats att konstatera att detta inte är något ovanligt, utan att vi använder oss av auktoritetsargument och auktoritetsresonemang enormt mycket i andra sammanhang. Det är i praktiken omöjligt för en enskild person att grunda alla sina uppfattningar direkt på empirisk och annan direkt evidens. Istället så tror vi t ex att jorden är 4,5 miljarder år gammal och att Marianergraven är 11 000 meter djup för att relevanta experter, som vi litar på, säger att det är så.

Det är emellertid viktigt att påpeka att skälen till att vi använder auktoritetsargument är praktiska, inte principiella. Om vi tycker att det är mödan värt kan vi alltid gå igenom experternas argument. Om vi ger goda motargument kan experterna inte svara att ”du har fel, för du är inte expert”, utan måste ge direkt (vanligen empirisk) evidens för varför vi har fel. När vi börjar ge direkta argument, förlorar auktoritetsargumenten sin roll. Det gör att det är svårt att se att denna begränsade användning av auktoritetsargument är så problematisk som teknokratiinvändningen skulle göra gällande.

En annan sak som är viktig att påpeka är att experterna typiskt sett inte utgör någon monolitisk enhet. På många områden finns det flera konkurrerande skolor och/eller ämnen, som kritiserar varandra sinsemellan. Precis som inom den rena vetenskapen ger detta policyexperterna incitament att höja nivån på sin argumentation, eftersom de annars riskerar att bli kritiserade av motståndarsidan.

Det är också så att avståndet mellan ”experterna” och andra medborgare, både epistemiskt och sociologiskt, torde ha krympt ordentligt jämför med säg 50-talet. Talet om risken för en illegitim teknokrati tycks, som jag ser det, inte sällan vara baserad på en bild av samhället som inte längre stämmer. Enligt denna bild är ”vanligt folk” tämligen naiva, och helt underlägsna ”teknokratklassen”. Även vad gäller levnadsförhållanden är skillnaderna stora (enligt bilden), vilket skulle leda till att teknokraterna inte förstår hur vanligt folk har det.

Den bilden kanske inte var helt felaktig på 50-talet, när en mycket liten del av befolkningen hade högskoleutbildning, och när klasskillnaderna i sociala (i motsats till rent ekonomiska) termer var mycket större än idag (man hade hembiträden av den gamla sorten, använde olika tilltalsord för olika kategorier av människor, etc). Men idag lever vi i en annan värld; en värld där en stadigt ökande andel av befolkningen har en högskoleutbildning och där de sociala klasskillnaderna, trots att de naturligtvis inte försvunnit, trots allt är mindre. Folk bildar sina egna åsikter – de står inte med mössan i hand och köper vad akademikerna har att säga rätt av, utan kan vara synnerligen kritiska mot dem. Akademikerna kan inte klara sig i debatten enbart genom att peka på sina titlar, utan måste försvara sig med argument.

Vi kan också notera att politiken i en mening redan nu syftar till att vara evidensbaserad (såsom Bengt Westerberg argumenterar för i denna intressanta debatt med Karim Jebari) – det är bara det att den inte lyckas särskilt väl med det. T ex så informeras ju många politiska beslut av expertutredningar. Det gör att teknokratiinvändningen i hög grad är tillämplig även på dagens politik och att det inte är självklart att det går att använda den på vårt förslag utan att det implicerar att även dagens form av expertstyre är problematiskt (något som sällan hävdas, även om det förstås inte är omöjligt att argumentera för).

Avslutningsvis vill jag tillägga att även om teknokratiinvändningen inte är ett skäl att förkasta idén att alla policies bör vara evidensbaserade, så pekar den på något viktigt, nämligen behovet av en öppen, demokratisk, rationell debatt och av att man på ett öppet och lättillgängligt sätt redovisar alla skäl till varför en viss föreslagen policy är den mest evidensbaserade. Vårt nätverk arbetar för att politiker inte ska kunna fatta beslut som inte är baserade på goda argument och god evidens, och det vore därför inkonsekvent om vi accepterade ett liknande beteende från experterna (t ex icke evidensbaserade råd om beslut). Vidare är jag personligen definitivt inte okritiskt inställd till olika expertgrupper, utan har flera gånger kritiserat debattartiklar skrivna av professorer hårt. Jag menar också att arbetet för att göra politiken mer evidensbaserad måste gå hand i hand med arbetet att göra den politiska debatten betydligt mer rationell, eftersom en irrationell debatt lär påverka politiken negativt. Inte minst måste vi kräva att de som samhället utsett till experter håller en betydligt högre och jämnare argumentationsnivå än vad som är fallet idag.