Dubbelpostad från Nätverket för evidensbaserad policy
Vill väljare och politiker att politiken ska vara evidensbaserad? I ett tidigare inlägg hävdade jag att väljarna vill det, och det finns inga skäl att tro att inte politikerna också skulle vilja det. Emellertid blir inställningen ofta en annan när evidensen inte stödjer ens egen politik: då förkastar man inte sällan de policies som evidensen sägas stödja. Man bör därför skilja på frågan om man generellt (eller i princip) är för att policies ska vara evidensbaserade, och frågan om man är för specifika policies som visat sig (eller inte visat sig) vara evidensbaserade. Så här kan de båda frågorna ställas:
1) Vill du att politiken ska vara evidensbaserad?
2) Vill du att åtgärd X, som visat sig vara evidensbaserad, ska genomföras? (Alternativt: Vill du att åtgärd X, som inte visat sig vara evidensbaserad, inte ska genomföras?)
Det finns alltså all anledning att tro att de flesta väljare och politiker kommer svara ja på den första frågan. Vad gäller den andra frågan, blir svaret alltså emellanåt nej, men det är viktigt att understryka att det sällan beror på att man förkastar idealet om att politiken ska vara evidensbaserad. Istället hävdar man typiskt sett att evidensen visar något annat än det som sägs. T ex menar de som argumenterar för att vi inte bör minska på koldioxidutsläppen normalt sett inte att vår politik inte ska vara evidensbaserad, utan istället hävdar man att det inte finns evidens för konsensusuppfattningen om att koldioxidutsläpp orsakar klimatförändringar.
Vi har en analog situation gällande vår attityd till rättsväsendet. Även här kan vi skilja på frågan om att vara för evidensbaserade beslut i allmänhet, och att stödja ett specifikt evidensbaserat beslut:
1) Vill du att domstolarnas domar ska vara evidensbaserade?
2) Vill du att domstolen ska fatta beslut X, som visat sig vara evidensbaserat? (Alternativt: Vill du att domstolen inte ska fatta beslut X, som inte visat sig vara evidensbaserat?)
Även här är människor benägna att svara ja på den första, generella, frågan, medan de däremot understundom kan svara nej på den andra frågan, när ett evidensbaserat beslut strider mot deras eget eller deras närståendes intressen. Brottslingar accepterar t ex ofta inte välgrundade domar, utan hävdar att det inte alls finns några bevis för att de utförde brottet i fråga, av det enkla skälet att de inte vill åka i fängelse.
Både vad gäller politiken och rättsväsendet omfattar vi alltså ett evidensbaserat ideal i princip, men i praktiken så följer vi inte alltid detta ideal, eftersom vi är biased till förmån för våra egen politiska ideologi eller vårt egenintresse. Vi tolkar fakta i ljuset av denna bias, och kommer därför till andra slutsatser än vetenskapen respektive domstolen.
Hur ska vi då se till att politiken verkligen blir evidensbaserad? Här kan politiken i viss mån låta sig inspireras av rättsväsendet, som upprättat oberoende och opartiska institutioner – domstolar – som ser till att lagen tillämpas på ett evidensbaserat sätt. Domare och jurymedlemmar väljs så att de inte ska vara jäviga eller biased. På samma sätt behöver vi institutioner som avgör vilka policies som är evidensbaserade utan att vara jäviga eller biased (härmed dock inte sagt att de ska ha juridisk makt – det är ett svårt övervägande). De amerikanska National Academies Expert Consensus Report, som avgör vilken vetenskapens konsensus om olika faktafrågor är, kan sägas utgöra en sådan institution. En annan är brittiska Education Endowment Educations sammanfattning av vilka undervisningspolicies som är evidensbaserade. Det finns naturligtvis fler initiativ än dessa, men ändå borde vi behöva betydligt mer av den här varan. Dessutom måste den här typen av information spridas mycket bättre. I dagsläget är det alldeles för oklart vad evidensen säger på många områden, något som gör det möjligt för politikerna att genomföra policies som inte stöds av, eller t o m strider mot, evidensen.
Det är viktigt att påpeka att det naturligtvis inte alltid är så att domstolar, eller institutioner som sammanfattar vetenskapens konsensus, alltid har god evidens för sina beslut. Ibland har den dömde brottslingen rätt, och domstolarna fel: justitiemord existerar. På samma sätt har politiker som går emot vetenskapens konsensus ibland rätt. För det allra mesta är det emellertid naturligtvis inte så, utan istället är det oberoende experterna som har rätt, och inte lekmän som är part i målet. Det gör att det är rationellt att använda sig av sådana oberoende expertinstitutioner, trots att de inte är ofelbara. Man ska inte låta det bästa bli det godas fiende.
DN Debatt-betyg 
Det du/ni beskriver här är väldigt likt tillsättandet av utredningsgrupper vilket sker väldigt ofta inom svenskt politik. Skillnaderna mot det som redan existerar är lite svårtolkade.
Några frågor:
1. Menar ni att man systematiskt ska tillsätta en utredningsgrupp inför varje beslut? Om så, blir inte detta väldigt dyrt?
2. Menar ni att sista ordet vid ett beslut ska ligga hos utredningsgruppen och inte hos politikerna? Om så tror ni att detta är problematiskt ur demokratisynpunkt?
GillaGilla
Det är sant att det redan finns utredare m fl som tillhandahåller evidens. Vi menar dock att politikerna ofta bortser från den evidens som finns tillgänglig, och dels också att det ofta inte samlas in evidens tillräckligt systematiskt. Det är inte bara vi som tycker det, utan det finns en bred rörelse för evidensbaserad policy t ex i USA och Storbritannien. Här är ett bra inlägg på Ekonomistas:
Vi menar att även om det görs strävanden mot att göra politiken evidensbaserad, måste det tas ett mer samlat grepp på frågan. Exakt vilka former detta ska ta har vi dock inte bestämt oss för. Man får vara pragmatisk och se vilka möjligheter som finns. Naturligtvis måste både kostnads- och demokratiaspekter beaktas. Se vårt manifest:
https://docs.google.com/document/d/10v-2i5ETYQ_ECyPG2Cx1AFos4mUewTATXIoFNthlbks/edit
GillaGilla
Jag har full förståelse för att ni inte har kommit så långt i ert arbete än. Invändningar mot era metoder kanske lämpas bäst efter det att ni har presenterat dem. Emellertid är er tolkning och förståelse av fakta i detta stadium av högsta vikt. Jag vill därför bara lyfta frågan (OBS! inget svar behövs) på vilka grunder er förståelse av bristerna i det system vi har faktiskt är grundade.
Jag har tidigare nämnt att det är ganska givet att beslut kommer att få kritik utifrån bland annat bristande vetenskaplig grund (detta då tolkningarna av vetenskapliga resultat kan göras olika av olika forskare, politiker och debattörer, och olika typer av forskning kan komma att premieras av olika grupper), detta kommer som ett brev på posten i en öppen demokrati där samhällsvetenskapen har en tydligt plats i debatten. Jag vill också anföra att detta är av godo.
Jag vill mena att analys av fakta i det här fallet kan ske på exempelvis följande sätt:
Vetenskapligt: Vilka empiriska fakta styrker att det finns ett generellt fel i vårat system, ett fel som legitimerar ett helhetsgrepp för att detta ska kunna åtgärdas.
Magkänsla: Kritik mot specifika beslut, om den förekommer frekvent betyder självfallet att det finns ett problem i systemet.
Hur man väljer att tolka information med vilken man skapar sig en världsbild är av vikt för hur man sedan kan formulera en problemställning. Att ett helhetsgrepp är givet är sålunda inte givet utifrån de diskussioner jag sett än så länge. Därmed inte sagt att det inte kan vara så.
PS. Att det finns en rörelse för evidensbaserad policy i USA och Storbritannien säger i sig självt ingenting om hur problemen i Sverige är betingade. Emellertid kanske deras undersökningar kan ge insikter i vilka problem som kan tänkas finnas i Sverige också. Att de faktiskt finns i Sverige måste sedan självfallet beläggas empiriskt.
GillaGilla