Finala och instrumentella mål

Dubbelpostat från Nätverket för evidensbaserad policy

I vårt manifest gör vi en viktig distinktion mellan politikens mål respektive medel. Vi vill att de medel man använder för att nå politikens mål ska vara så evidensbaserade och effektiva som möjligt. Däremot uttalar vi oss inte om vilka mål politiken ska ha – hur vi ska väga frihet mot jämlikhet, tillväxt mot miljöhänsyn, etc.

Frågan om vad som utgör ett rimligt ”politiskt mål” är dock mer komplicerad än vad det i förstone kan verka. Inom bl a filosofin brukar man skilja på ”finala” och ”instrumentella” mål. Instrumentella mål är mål som man inte är intresserade av för dess egen skull utan endast för att man på så sätt kan nå ett finalt mål. Att ta sig förbi sin motståndare i en fotbollsmatch är t ex endast ett instrumentellt mål. Det finala målet är att vinna matchen, men för att göra det måste man göra mål, och att ta sig förbi sin motståndare kan vara ett sätt att göra det på. Instrumentella mål är således i en mening endast medel.

Vilka de finala målen för politiken ska vara är en svår och intressant fråga. Man kan skilja på värdemonister och värdepluralister. De förra menar att det finns ett enda finalt värde eller mål – t ex lycka eller preferenstillfredsställelse, som utilitaristerna menar – medan de senare menar att det finns flera olika finala värden, såsom t ex frihet och jämlikhet.

Oavsett inställning i denna fråga, kan man konstatera att den stora majoriteten av de mål som det talas om i den politiska debatten inte är finala mål, utan instrumentella. Det gäller inte bara mål som att ”minska byråkratin” eller ”expandera utbildningen”, utan även till synes mer fundamentala mål såsom att man borde ”öka tillväxten”. Det är svårt att se att det skulle vara ett finalt mål att våra materiella tillgångar ökar. Däremot kan det förstås vara ett viktigt instrumentellt mål, som gör att vi får det lättare att nå olika ännu mer fundamentala mål.

Något som är trivialt men ändå viktigt att påpeka är att det finns många olika sätt att nå finala mål. Tolstoj hade fel – alla lyckliga familjer är inte likadana, utan vissa har blivit lyckliga på ett sätt, andra på ett annat. Likaså finns det flera olika metoder för att vinna fotbollsmatcher – du kan satsa på ett finurligt passningsspel à la Barcelona, eller på Drillos norska långbollar, eller på den avvaktande italienska catenaccion.

Inom politiken är kedjan av mål även typiskt sett ganska lång. Vi minskar t ex regelkrånglet för att det ska stimulera till företagande, vilket i sin tur ska ge fler jobb och höja BNP, vilket i sin tur t ex ska göra att människor kan konsumera mer varor och tjänster, vilket i sin tur ska t ex ska göra att vi blir lyckligare.

Dessa två faktorer tillsammans gör att nätverket av mål blir ganska svårt att överblicka. (De tre översta cirklarna symboliserar finala mål, de längre ner instrumentella mål.)

MålAv flera skäl talar man i den politiska debatten ofta om mål ganska långt ner i hierarkin. Ett kan vara att det är svårt att mäta vad för effekt olika policyer har på abstrakta mål som lycka, i jämförelse med mer närliggande och konkreta mål som ökad BNP eller minskad arbetslöshet. Ett annat kan vara att det tas för givet att de närliggande, instrumentella målen, leder till de finala målen. Det tas t ex normalt sett för givet att sänkt arbetslöshet och ökad BNP har diverse goda konsekvenser, vilket gör att man tycker att man inte behöver orda om dessa saker.

Det är emellertid inte sällan ett misstag. För att det ska vara rationellt att försöka uppnå ett visst instrumentellt mål, räcker det inte med att visa att det ökar sannolikheten för att man på så sätt når ens finala mål, utan man måste också visa att det gör så på ett mer kostnadseffektivt sätt än alternativa handlingsplaner. Det kan ju vara så att man når de finala målen mer effektivt genom att försöka nå ett annat instrumentellt mål. T ex räcker det inte för att motivera passningsträning att det ökar chanserna att vinna fotbollsmatcher – man måste också kunna visa att det gör det mer effektivt än t ex skotträning eller uthållighetsträning.

Skjuta eller passa, vad är effektivast?

Det är därför viktigt att man letar sig så långt upp i hierarkin av mål som möjligt, för att kunna avgöra vilka åtgärder man ska vidta på ett rationellt sätt. Inte minst den växande lyckoforskningen är ett uttryck för denna insikt. Lyckoforskarna påpekar att ekonomiska indikatorer som tillväxt och arbetslöshet inte har ett egenvärde, utan endast är ett medel för att uppnå mer finala värden, såsom lycka. Därför är det viktigt att man inte bara tittar på vilka ekonomiska effekter olika åtgärder har, utan även på vilken effekt de har på lyckan (och eventuella andra finala värden).

I Per Sonnerbys utmärkta ESO-rapport om svensk högskola ges ett utmärkt exempel på varför det är viktigt att leta sig upp i hierarkin av mål, och titta på olika alternativa sätt det finns att uppnå dessa mer fundamentala mål. Sonnerby diskuterar tre olika mål man kan hoppas uppnå genom den högre utbildningen: ämnesintresset (att kunskap om ämnet ifråga vinns och sprids), arbetsmarkandsintresset och det personliga utvecklingsintresset. De två första målen tycker han är välmotiverade, men däremot ifrågasätter han att personlig utveckling skulle vara ett rimligt mål med den högre utbildningen:

Utifrån ekonomiska resonemang är det oklart varför personliga utvecklingsintressen skulle motivera större offentliga ingripanden via högskoleutbildning än via andra verksamheter. Idrott, kultur och folkbildning kan nå bredare grupper med i genomsnitt sämre levnadsvillkor. De står dessutom öppna för högskolestuderande.

Vad Sonnerby gör här är alltså att han identifierar ett mål som är ganska högt upp i hierarkin av mål – personlig utveckling – och säger att det finns mer effektiva sätt att uppnå detta mål än genom högre utbildning. Oavsett om man tycker att Sonnerby har rätt i det specifika fallet, så är detta ett sätt att tänka som man borde använda oftare.

Dessvärre så glömmer vi ofta bort syftet med våra handlingar, med Eliezer Yudkowskys ord. När en institution byggs upp, eller en viss åtgärd implementeras, har vi för det mesta mer eller mindre klart för oss varför vi gör det, men med tiden blir ofta mer och mer otydligt vad syftet egentligen var. När man började att undervisa latin i Sverige hade man t ex tydliga skäl till det – det var ju det internationella kunskapsspråket – men i takt med att latinet förlorade mark till tyskan, franskan och engelskan blev argumenten för att behålla latinundervisningen allt virrigare (som att man blev mer logisk av att läsa latin). Med all säkerhet motiverades motståndet mer av status quo bias och egenintresse hos latinlärare m fl än av grundliga funderingar. Jag är inte riktigt lika cynisk som Yudkowsky är i hans synnerligen välskrivna inlägg, men det är utan tvekan ändå så att stora organisationer ofta tappar bort syftena med sin verksamhet.

För att undvika det är det viktigt att vi klättrar upp i målhierarkin – att vi kontinuerligt frågar oss: vilka syften har vi med att göra detta? Finns det något annat sätt vi kan göra det mer effektivt på? Vi måste aktivt bekämpa biases som får oss att fastna i existerande lösningar, som status quo-biasen.

En annan sak man ska notera är att ju tydligare och mer enhetliga de finala målen är, desto viktigare blir frågor om evidens och effektivitet. Om vårt mål med politiken är att maximera lyckan (detta kan förstås på olika sätt – handlar det om den genomsnittliga lyckonivån eller den totala mängden lycka, t ex – men låt oss inte gå in på det här), så blir alla andra politiska beslut helt enkelt bara en fråga om att räkna ut vad som maximerar lyckan. Om våra mål däremot är mindre tydliga och enhetliga, så kommer vi behöva göra fler värdebedömningar ”as we go along”, något som kommer göra de rena effektivitetsbedömningarna relativt sett mindre betydelsefulla.

Detta utgör förvisso inte något avgörande argument för att man ska ha så tydliga och enhetliga mål som utilitarismen. Det får dock inte vara så att politikerna anger mål långt ner i hierarkin enbart för att på så sätt komma undan kritik som går ut på att deras politik inte är ett effektivt sätt att nå mer fundamentala mål. T ex ska en politiker inte kunna säga att det är ett egenvärde att många läser på universitet – något det knappast är – för att komma undan argument av den typ Sonnerby ger. Politikerna ska vara så explicita som möjligt om vilka deras mål år, och försöka ange så fundamentala mål de kan.

Advertisements

3 thoughts on “Finala och instrumentella mål

  1. Om evidensen är felaktig vad gör vi då?
    Ett exempel är kolesterolhypotesen som verkar vara totalt felaktig, det tvingade dom så kallat lärda på politikerna.
    Nu är det helt ofarligt att äta fett igen.
    Får politiker som är mer förståndiga än forskarna gå emot forskarna?
    Vi kan inte lita på läkare som sitter på stolar betalade av läkemedelsbolag, ska dom styra politikerna så går det illa.

    Jag är för evidens men vetenskapen har fel i en del fall.
    Man kan titta på vad nobelprisen har delats ut till historisk, det avskräcker.

    Gilla

    • Du får gärna ge en länk till påståendet att det är ofarligt att äta fett. Och vilka nobelpristagare (utöver möjligen fredspriset och litteraturpriset) är det som avskräcker?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s