Halmgubbar om kvotering (Alice Teodorescu i GP)

I dagens Göteborgsposten kommenterar Alice Teodorescu debatten om det nya centrumet för rasismforskning, som initierades av 18 forskare den 14 juni (också det i GP). De 18 forskarna vände sig mot att samtliga utvecklare av forskningscentrumet ”kan definieras som vita”. Teodorescu kritiserar i sin tur detta resonemang, som hon menar ”legitimerar rasismens logik”.

Teodorescus argumentation är intressant inte minst för att den är symptomatisk för mycket av kritiken från höger mot olika former av kvotering. Man associerar kvotering och liknande åtgärder med historiska och samtida rasistiska strömningar.

Detta associerande kan både klassificeras som en guilt-by-association och en halmgubbe. Det är naturligtvis sant att kvotering har vissa ytliga likheter med t ex den bortkvotering av judar som var vanlig i exempelvis Östeuropa och Tyskland under olika delar av 1800- och 1900-talet. Det finns emellertid en helt avgörande skillnad mellan dessa två typer av kvotering, nämligen deras motiv. Motivet till bortkvotering av judar var antisemitiskt. Motivet till att kvotera in underrepresenterade grupper är att få ett mer samhälle där olika etniska grupper behandlas mer likvärdigt. Den förra formen av kvotering är ett uttryck för rasism, medan den andra är ett försök att bekämpa den. Detta är en oerhört central skillnad som inte får ignoreras på det sätt Teodorescu och många andra gör.

Att kvotering som syftar till att bekämpa rasismen är helt annorlunda kvotering som är ett uttryck för rasismen innebär naturligtvis inte automatiskt att det är en bra idé. Det finns en rad viktiga och intressanta argument mot kvotering. Ett skulle kunna vara att det, rent empiriskt, misslyckas med att minska diskrimineringen. Ett annat skulle kunna vara att de kategorier som används är för grova och därför misslyckas med att plocka ut underprivilegierade individer. Ett tredje (som Teodorescu nämner) skulle kunna vara att etnisk registrering är något i sig integritetskränkande. Ett fjärde skulle kunna vara att det finns ett moraliskt imperativ att alltid välja den mest kvalificerade individen till ett jobb, oavsett bakgrund.

Det är synd att så många högerdebattörer lägger så mycket krut på att associera kvotering med rasism (genom rubriker som ”varför legitimera rasismens logik?), eftersom det skymmer sikten för dessa mer intressanta resonemang. Precis som så många andra politiska debatter bör diskussionen om kvotering föras i ett lägre tonläge, med mer nyanserade och eftertänksamma resonemang. Såsom filosofen David Brax visar i detta inlägg är situationen nämligen mycket mer komplicerad än den offentliga debatten ger intryck av.

En annan relevant distinktion som Teodorescu inte gör är den mellan kvotering i allmänhet och kvotering i detta specifika fall (angående rasismforskning). Det är en sak om vi har nytta av etnisk diversfiering inom ett yrke som inte tycks ha något direkt att göra med rasismfrågor. Det är en helt annan sak om det är en bra idé att ha åtminstone några forskare som tillhör grupper som utsatts för rasism på ett centrum för rasismforskning. Det senare kan man argumentera för i rena kompetenstermer: de har vissa erfarenheter som fördjupar förståelsen av rasism, och som därför behövs på ett centrum för rasismforskning.

Det gjorde dessvärre inte de arton forskarna i sin originalartikel. Brax gör emellertid en intressant jämförelse med moralpsykologen Jonathan Haidts resonemang om att man bör kvotera in conservatives i psykologin. Haidt menar att conservatives är så underrepresenterade inom socialpsykologin att forskningen riskerar att skadas. Conservatives finner nämligen andra teoretiska perspektiv och frågeställningar intressanta än vad liberals (vilket förstås betyder något annat i USA än i Sverige; därav att jag använder de engelska orden) gör. Således kommer en brist på konservativa leda till sämre forskning.

På samma sätt är en hypotes att personer som inte har personliga erfarenheter av rasism kan missa vissa viktiga frågeställningar och perspektiv. Således kommer, enligt detta resonemang, en frånvaro av sådana forskare att leda till sämre forskning.

Hur mycket det ligger i dessa resonemang kan diskuteras, men det är i vart fall inte ointressanta och bör tas på allvar. Sedan är det en annan sak att andra kvalitéer hos forskarna naturligtvis också måste beaktas.

Förutom dessa två problem innehåller artikeln även en del andra tveksamheter. Den innehåller emellertid också en del intressanta passager – bl a avslutningen som liknar Haidts resonemang. Skälet till att jag analyserar denna artikel är inte att den skulle hålla en lägre nivå än genomsnittet i denna debatt – det gör den inte – utan för att den ger mig möjlighet att ge en del allmänna kommentarer om den här debatten.

Betyget blir 4/10.


Teodorescu inleder med att argumentera för att ju mer man talar om ”representation” (av kvinnor eller etniska minoriteter), desto mer fokuserar man på det:

 

I New Yorks tunnelbana tänker jag knappt på det. Förra veckan när jag högtidstalade på min forna gymnasieskola tänkte jag på det desto mer. Det stör mig men förvånar knappast: ju mer vi talar om varandra som invandrare och svenskar, om vita och icke-vita, desto mer kommer vi se just de faktorer som vi i alla andra sammanhang är överens om att vi inte ska se. Faktorer såsom människors kön, hudfärg, sexuella läggning eller religionstillhörighet. Det finns säkert ytterligare kategorier, bara fantasin sätter gränser nuförtiden.

Teodorescu antyder här att man talar mindre om representationsfrågor i USA. För var och en som följer amerikansk debatt torde det förefalla helt osannolikt. I vilket fall är det något Teodorescu borde gett argument för.

Vidare:

Forskarna menar förhoppningsvis väl men framstår som hopplöst nonchalanta inför en av historiens främsta erfarenheter: lika rättigheter är alltid rätt. Avsteg från denna princip lägger enbart grunden för ny diskriminering, för ytterligare orättvisa.

Min kursivering. Den rimligaste tolkningen av detta påstående är att det är empiriskt: att historien visar att avsteg från likabehandlingsprincipen ökar graden av diskriminering i samhället. Det är ett tämligen starkt empiriskt påstående, och kräver naturligtvis evidens. ”Affirmative action” är ju t ex ett avsteg från likabehandlingsprincipen (i Teoederescus mening; andra skulle hävda att den snarare är en förutsättning för sann likabehandling). Teodorescu skulle ha behövt visa att den, och liknande former av lagstiftning, verkligen lagt grunden till ny diskriminering (det tycks inte råda någon konsensus på området).

Dessvärre är den här typen av svepande historiska generaliseringar utan uppbackning av evidens inte ovanliga i den svenska debatten. Jämför de 31 kulturarbetarnas generalisering om våldsanvändande, som man inte heller ger någon evidens för:

Våld löser aldrig några problem. Det är en av de eviga sanningar som konsten förmedlat i alla tider.

(Denna generalisering förefaller dock mer uppenbart falsk, ska tilläggas.) Se även System 1- och System 2-användande av historisk evidens.

Teodorescu fortsätter:

Att akademiker som riktat in sig på motverkan av rasism anser att människor ska lyftas fram, eller exkluderas, på grund av sin hudfärg är häpnadsväckande.

Motiven till att lyfta fram eller exkludera människor är som sagt helt annorlunda än de som rasister har. Det är problematiskt att Teodorescu inte tydliggör detta.

Vidare:

Inga medborgare ska behöva underkasta sig etnisk registrering. Dels för att det är djupt integritetskränkande och dels för att det saknas koppling mellan hur en människa ser ut och hur hon är, det är således skillnad på korrelation och kausalitet.

Det första argumentet är i och för sig viktigt, men borde utvecklats. Vad gäller det andra argumentet har ingen i debatten mig veterligen ingen sagt att vissa grupper av naturen har vissa egenskaper, vilket Teodorescu tycks antyda. Vad man däremot kan hävda är alltså att människor som har blivit utsatta för rasism har vissa erfarenheter som är värdefulla i rasismforskning. Dessa erfarenheter har de, i sin tur, i kraft av sitt utseende. Sådan kan det finnas en indirekt koppling mellan egenskaper som är viktiga för rasismforskare och utseende, även om det inte finns en direkt sådana koppling. Detta resonemang borde diskuterats.

Vidare:

Om man inte tror att en människa tänker som hon gör på grund av melaninhalten i huden bör man leta efter människor som, oavsett hur de ser ut, har andra utgångspunkter än en själv.

Ingen tror att ”melaninhalten i huden” är den enda faktorn som påverkar ens tankesätt. Men samtidigt är det en truism att om människor behandlas efter deras melaninhalt så kommer det påverka deras tankar. Det är ju t ex uppenbart att svarta och vita tänkte annorlunda under apartheid delvis just pga olika erfarenheter om rasism.

Sedan är det en annan fråga i vilken grad Sverige är ett rasistiskt samhälle. Poängen är att om Sverge är ett rasistiskt samhälle, så kommer det få effekter på tankarna som skiljer sig åt beroende på om du tillhör den grupp som står för rasismen, eller om du tillhör den grupp som blir utsatt för rasismen. Teodorescus resonemang på denna punkt är alltför drastiskt och simplistiskt.

Vidare:

Om man inte tror att en människa tänker som hon gör på grund av melaninhalten i huden bör man leta efter människor som, oavsett hur de ser ut, har andra utgångspunkter än en själv. Därför bör den som är ute efter att ta sitt arbete på allvar se till att forskningsgruppen vid Göteborgs universitet också består av forskare som ifrågasätter de strukturella förklaringsmodellerna. Det vore framåtsyftande på riktigt. Men sådan åsiktsmångfald kanske bara är radikal?

Min fetstil. Detta är ett intressant argument som tangerar Haidts.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s