Gör ditt politiska engagemang samhället bättre på ett effektivt sätt?

Du som läser detta är med stor sannolikhet politiskt engagerad på något sätt. Du kanske inte är det mer än på så vis att du diskuterar lite på sociala media, men du lägger ändå ner en del tid på det. Varför gör du det?

Sannolikt åtminstone delvis för att du vill göra samhället bättre. Du menar att den politik du förespråkar skulle göra samhället bättre och mer rättvist – inte bara för dig själv, utan även för andra. Vore du enbart intresserad av att förbättra för dig själv, så funnes det effektivare sätt att göra det på än att engagera sig politiskt.

Dina motiv är således i vid mening altruistiska. Du vill hjälpa andra människor. Det är därför du engagerar dig politiskt.

Hur ska du uppnå dina altruistiska mål? Ett till synes tomt men inte desto mindre korrekt svar är: så effektivt som möjligt. I valet mellan två altruistiska handlingsalternativ som står öppna för dig, ska du välja det som gör samhället så bra och rättvist som möjligt. Du ska vara effektiv när du är altruistisk, precis som du är när du försöker få en så bra lägenhet som möjligt för pengarna, eller på andra sätt handlar för egen vinning.

Nästa fråga är: hur ser du till att vara effektivt altruistisk? Är du det genom att skriva på sociala media? Genom att engagera dig partipolitiskt? Genom att försöka få större genomslag som debattör i de större medierna?

Eller du kanske inte ska engagera dig politiskt alls? Du kanske istället ska satsa på att tjäna pengar för att ge (t ex genom jobb i finanssektorn)? Eller så kanske du ska försöka övertyga andra om att vara så effektivt altruistiska som möjligt (som jag gör nu)?

Min poäng med denna post är inte att komma med några svar, utan att få dig att ställa frågan. Är du åtminstone någorlunda effektiv när du är altruistisk, eller går det mesta av det arbete du lägger ner för andra människors skull till spillo, för att du inte tänkte efter hur du skulle göra?

Tänk på det, och tänk på hur du skulle kunna göra för att bli mer effektivt altruistisk. (80,000 hours har skrivit en lång rad bloggposter om effektivt altruistiska karriärval vilkas konsekventa och analytiska tankesätt kan inspirera även den som inte gör något så radikalt som ett karriärbyte.)  Tänk på det på allvar. Tänk på det i det lilla såväl som det stora.

Om du kommer fram till att du gör allt rätt nu, så var misstänksam mot den slutsatsen. Den är ju nämligen väldigt bekväm för dig, och en rad psykologiska biases kan bidra till den slutsatsen. Ifrågasätt din egen magkänsla, och ge hypotesen att du borde ändra dig radikalt en ordentlig chans.*

När du kommit fram till hur du är som mest effektivt altruistisk, så se till att du har viljestyrkan att ta dig upp ur gamla hjulspår och göra det du kommit fram till. Vi har alla en moralisk skyldighet att vara effektivt altruistiska.

Se även detta och detta inlägg om Effektiv altruism-rörelsen.

* Edit: Likaså om du vill förkasta hela det effektivitetstänkande denna bloggpost är ett uttryck för. Beror det på att du har genuint goda skäl för det, eller beror det snarare på att det är jobbigt att ta till sig – för att det utmanar din föreställning om att det arbete du gör är tillräckligt bra? Visst kan det finnas möjliga invändningar mot mitt resonemang, som t ex att man har andra mål med sin politiska verksamhet än att förbättra samhället eller världen. Men är inte det trots allt det primära skälet? Många invändningar mot tanken att ens politiska arbete ska vara så effektivt som möjligt förefaller mig vara ett utslag för försvarsmekanismer, även om alla inte behöver vara det.

Artikel i Filosofisk tidskrift om Effektiv altruism-rörelsen

Jag har skrivit en längre text om Effektiv altruism-rörelsen (drygt 14 sidor), som ska publiceras i Filosofisk tidskrift. Jag beskriver EA-rörelsens moralfilosofiska fundament, dess fyra olika grenar (fattigdomsbekämpning, djurrätt, existentiell risk och metafrågor), dess rigorösa epistemologi samt dess mentalitet i allmänhet. Avslutningsvis tar jag upp några vanliga kritiska ståndpunkter innan jag argumenterar för att det borde forskas mer om moraliskt effektivt handlande. Kommentarer mottas gärna.

För den som vill börja med en kortare text om EA-rörelsen finns en sådan sedan tidigare här. Ni kan också läsa denna intervju med EA-filosofen Will MacAskill på Vox.com om hans nya bok Doing Good Better eller se denna slideshow om boken. Eller ännu hellre, läs den! Recensionerna är generellt mycket positiva. Sunday Times skriver t ex ”it’s the best 14.99 £ you will spend medan Steven Pinker skriver som följer:

Effective altruism — efforts that actually help people rather than making you feel good or helping you show off — is one of the great new ideas of the 21st century. Doing Good Better is the definitive guide to this exciting new movement.”

Gå även gärna med i Effektiv altruism-rörelsens svenska Facebookgrupp!

Samtal om evidensbaserad politik i P1

Jag talade om evidensbaserad politik med demokratiminister Alice Bah Kuhnke (Mp) och riksdagsledamoten Barbro Westerholm (Fp) på Radiokorrespondenterna i P1 igår. Samtalet leddes av Louise Epstein och Roger Wilson.

Samtalet var sansat och intressant i många stycken, även om Bah Kuhnke och Westerholm hade missförstått en del av vårt budskap. Jag rättade till några av dem, men två andra hann jag inte kommentera. Den ena är frågan om mål och medel, värderingar och fakta, ideologi och evidens. Här är alltså vår inställning – som vi flera gånger deklarerat – att man måste skilja tydligt mellan mål och medel. De politiska målen – jämlikhet, frihet, lycka, vad det nu är – uttalar vi oss inte om. Vårt intresse gäller istället medlen för att nå dessa mål. Dessa medel, menar vi, måste vara kostnadseffektiva och evidensbaserade. Såvitt jag förstår håller Westerholm och Bah Kuhnke helt med oss på den punkten. Däremot hade de alltså inte förstått vårt budskap.

Det andra missförståndet gäller det exempel jag tog upp angående att politikerna inte väljer att satsa på de mest samhällsekonomiskt lönsamma infrastrukturprojekten (ett exempel vi även använde i vår DN Debatt-artikel). Mot detta invände Bah Kuhnke och Westerholm att man även måste beakta andra värden än samhälleskonomisk lönsamhet. Det håller vi naturligtvis med om (även om samhällsekonomisk lönsamhet är ett bredare begrepp än många tror). Den Ekonomisk Debatt-artikel exemplet var hämtat ur ger emellertid ett bra svar på denna invändning:

Flera tidigare svenska och internationella studier har funnit att kostnadseffektivitet har liten eller ingen betydelse för vilka investeringar som genomförs (Jansson och Nilsson 1989; Nilsson 1991; Odeck 1996, 2010; Fridstrøm och Elvik 1997; Nyborg 1998; Nellthorp och Mackie 2000). Med tanke på den betydelse som samhällsekonomisk lönsamhet tillmäts i retoriken är detta förvånande. Visserligen bör inte den beräknade samhällsekonomiska lönsamheten vara det enda kriteriet för valet av transportinvesteringar, eftersom det finns effekter och överväganden som inte ingår i kalkylen (som t ex effekter på kultur- och stadsmiljö samt överväganden som regionala och socioekonomiska fördelningseffekter). Men att många studier inte har funnit något samband mellan den samhällsekonomiska nyttan per investerad krona och sannolikheten att en investering genomförs är anmärkningsvärt.

Min fetstil.

Varför trivialitetsinvändningen mot evidensbaserad policy är missriktad

Jag har skrivit ett inlägg på Effective Altruism forum där jag argumenterar för att det faktum att Effektiv altruism-rörelsens budskap kan ses som filosofiskt ”trivialt” inte är ett bra argument mot rörelsen.

Eftersom EA-rörelsen syftar till att vara evidensbaserad, gäller detsamma (a fortiori, som det heter) även evidensbaserad policy. Det må vara trivialt sant att politiken borde vara evidensbaserad, men det gör det inte oviktigt att kämpa för att politiken ska vara evidensbaserad. Eftersom den uppenbart inte är det, är det tvärtom mycket viktigt att kämpa för att den ska bli det.

Man kan jämföra med miljörörelsen, vars budskap åtminstone till vissa delar kan uppfattas som trivialt: naturligtvis vill vi ha en bra miljö. Det är emellertid helt uppenbart inte ett argument mot att bilda miljöorganisationer vars syfte är att förbättra miljön. Även om folk i princip håller med om att en ren miljö är viktigt, är det lätt att frågan försummas om det inte finns speciella organisationer som konstant ser till att föra upp frågan på agendan. Detsamma gäller evidensbaserad policy. Även om det må vara trivialt att politiken ska vara evidensbaserad, så behövs det, tror jag, en organisation som analogt med de olika miljöorganisationerna ser till att konstant föra upp frågan på agendan. Nätverket för evidensbaserad policy ämnar vara den organisationen.

Förlustaversionen och status quo bias

Dubbelpostad från Nätverket för evidensbaserad policy.

Psykologer har upptäckt en lång rad psykologiska biases som hindrar både individer och organisationer från att handla rationellt och evidensbaserat. En av de viktigaste av dessa är förlustaversionen – vår tendens att tycka sämre om förluster än om uteblivna vinster. Låt oss titta på en av de många experimenten om förlustaversion.

Experimentet gjordes i två versioner. I båda fick experimentdeltagarna från början 50 dollar, men sedan ställdes de inför valsituationer som skilde sig från varandra på ett subtilt sätt. I den första versionen ställdes deltagarna inför följande val. De fick antingen.

1) Behålla 30 dollar.

2) Kasta lott med 50 % chans att behålla sina 50 dollar, och 50 % risk att förlora dem.

I den andra versionen var alternativ nummer två exakt detsamma, medan de första alternativet formulerats något annorlunda:

1)* Förlora 20 dollar.

2)  Kasta lott med 50 % chans att behålla sina 50 dollar, och 50 % risk att förlora dem.

Notera att 1) och 1*) leder till precis samma utfall: i båda fallen förlorar man 20 dollar, och får behålla 30 dollar. Valsituationerna är alltså exakt likadana för Econs, med beteendeekonomen Richard Thalers term för perfekt rationella agenter. Trots det så är skillnaden stor mellan de båda valsituationerna: i den första föredrar bara 43 % av deltagarna att kasta lott, medan 62  % gör det i den andra. Förklaringen till denna skillnad är att 1*) uttrycks som en förlust, vilket triggar vår förlustaversion, medan 1) inte gör det.

Läs mer