Ersätt retorikerna med filosofer!

Både i Sverige och i andra länder brukar TV och tidningar låta politiska debatter recenseras från retorisk synvinkel – inte sällan av professionella retoriker (se bl a dessa exempel från årets valrörelse). I denna text argumenterar jag för att detta är fel, och att medierna istället bör låta debatterna recenseras från logisk och innehållsmässig synvinkel, t ex av filosofer. Med andra ord bör man analysera vad politikerna säger snarare än hur de säger det, vilket kropppspråk de har, etc. Likaså bör TV och tidningar låta viktiga politiska texter, såsom debattartiklar (inklusive DN Debatt, naturligtvis), manifest, mm, recenseras från logisk och innehållsmässig synvinkel.

För mig framstår detta som tämligen okontroversiellt och självklart (även om man kan diskutera hur omfattande dessa analyser bör vara), och jag tror och hoppas att många läsare håller med mig. Trots det vill jag ge ett utförligt argument för varför retorikerna bör ersättas med experter som bedömer argumentationen från logisk och innehållsmässig synvinkel.

---

Mitt argument är som följer:

Premiss 1) Medierna bör hjälpa väljarna att ta politisk ställning på ett informerat sätt

Premiss 2) För att ta politisk ställning på ett informerat sätt måste man förstå de argument som framförs i debatten.

Premiss 3) För att ta politisk ställning på ett informerat sätt behöver man inte veta hur retoriskt väl framförda de argument som framförs i debatten är.

Slutsats: Medierna bör hjälpa väljarna att förstå de argument som framförs i debatten, men däremot behöver de inte hjälpa dem att förstå hur retoriskt väl framförda de är.

Om premiss 1-3 ses som rimliga, framstår det också som rimligt att acceptera slutsatsen (även om argumentet inte är i teknisk mening logiskt giltigt, utan är ett entymem – tack till Linus Broström och Mats Johansson för det påpekandet). Men bör vi acceptera premisserna? Ja, den första premissen torde vara allmänt accepterad, inte minst av journalisterna själva. Vad gäller den andra och den tredje premissen är det förvisso så att ett vanligt påstående är att retorik och diverse andra känslomässiga faktorer har stor betydelse i politiken. Det påståendet har enligt min uppfattning ganska gott vetenskapligt stöd.

Detta deskriptiva påstående – om hur människor faktiskt fattar sina politiska beslut – bör dock skiljas från det normativa påståendet att vi bör fatta politiska beslut på basis av retorik och andra känslomässiga faktorer. Min gissning är att de flesta väljare skulle säga att det senare påståendet är falskt, och att de snarare anser att man bör fatta beslut på basis av vem som har den bästa politiken. Det framstår som uppenbart riktigt. För att få reda på vem som har den bästa politiken måste man, vidare, förstå politikerna i frågas argument.

Vi har alltså skäl att acceptera de tre premisserna, och kan således dra slutsatsen att medierna bör hjälpa väljarna att förstå de argument som framförs i debatten, men att de däremot på det hela taget kan lämna retoriken därhän. Mer specifikt menar jag att medierna bör tillhandahålla analyser där logiska felslut, falska påståenden, bristande evidens, och andra brott mot samarbetsprincipen påpekas. De exakta formerna för denna analys kan diskuteras, men jag tänker mig att den i stora drag bör likna de analyser som ges på denna blogg. (En viktig skillnad är dock att de bör utföras antingen av eller i samarbete med experter med specialistkompetens på det ämne debatten behandlar, något jag inte har vad gäller en del DN Debatt-artiklar).

TV och tidningar analyserar förvisso redan idag politiska debatter, tal och texter i viss mån. Det bästa exemplet är kanske Faktakollen, som jag nämnt tidigare, men även initierade politiska kommentatorer kan nämnas här. Emellertid har dessa typer av analys ganska begränsade ambitioner – Faktakollen riktar enbart in sig på rena faktafel, och behandlar inte andra former av argumentationsfel, medan de politiska kommentarer som ges ofta är ganska allmänna och oprecisa. För att verkligen tydliggöra för läsarna/lyssnarna/tittarna huruvida politiska argument hänger ihop eller inte måste man, som jag ser det, gå igenom dem mer eller mindre rad för rad – såsom jag gör på denna blogg. (Jag kommer återkomma till betydelsen av att analysen är detaljerad i senare inlägg).

Som jag menar mig visa genom existensen av denna blogg finns det ingenting som gör det principiellt omöjligt att genomföra dessa typer av analyser. De är inte överdrivet svåra att utföra, utan vad som krävs är snarast envetenhet, noggrannhet och objektivitet. TV och tidningar skulle kunna anlita filosofer och andra experter på rationell argumentation för att genomföra dem. De skulle i sin tur kunna ta hjälp av diverse specialexperter (t ex ekonomer, om debatten ifråga gäller ekonomisk politik) när så krävs.

Man kan emellertid också tänka sig fler oberoende bloggar eller nättidskrifter av den här typen. Den som är intresserad av utföra argumentationsanalyser av andra medier än DN Debatt uppmanas göra det (kontakta gärna mig om ni har några frågor angående detta).

Den här typen av analyser kan både ha en informerande och en socialiserande funktion: de kan informera väljarna om vilka argumentationsfel som begåtts i den politiska debatten, och de kan, genom att uppmärksamma argumentationsfel, få deltagare i den politiska debatten att undvika att begå dem (dvs socialisera dem). För att de ska uppfylla dessa funktioner krävs det dock att läsarna litar på analyserna, vilket de inte lär göra om de inte är kompetent utförda eller om de inte upplevs som objektiva. Politiserade analyser lär därför inte ha lika stora effekter på det politiska samtalet som objektiva sådana.

Avslutningsvis kunde det hävdas att valet mellan retorisk och innehållsbaserad analys av tal, debatter och texter är ett ”falskt dilemma”: att man kan ha båda två. Jag menar dock att det inte är det. Läsarnas/lyssnarnas/tittarnas uppmärksamhet är begränsad, vilket gör att retoriska analyser de facto kommer ske på bekostnad av innehållsbaserade sådana. Dessutom leder retoriska analyser till att man fokuserar mer på retoriken än man borde. Det kan förvisso emellanåt finnas en plats för analys av kropppspråk o dyl, men den bör vara mycket mer begränsad än den är idag. Istället bör vi ha mycket mer noggranna analyser av vad som faktiskt sägs i politiska tal, debatter och texter.