Moralhandel

I den synnerligen intressanta artikeln ”Moral Trade”, som nyligen publicerats i den ledande filosofitidskriften Ethics, drar Oxfordfilosofen och EA-aktivisten Toby Ord upp riktlinjerna för vad som torde kunna bli ett spännande forskningsfält i skärningspunkten mellan moralfilosofi och nationalekonomi: moralhandel.* Moralhandel liknar vanlig handel, men definieras av att den uppstår genom skillnader i moraluppfattningar. Som så ofta är det bäst att förklara med hjälp av ett exempel:

Toby Ord

Victoria och Paul är nära vänner. Victoria är vegetarian eftersom hon är medveten om hur mycket djuren lider i den moderna köttindustrin och vill minska detta lidande så mycket som möjligt. Paul är djupt oroad över den globala fattigdomen och donerar tio procent av sin inkomst till organisationer som effektivt kan förbättra människors liv i fattiga länder. Han tycker om många vegetariska rätter, men äter fortfarande kött för det mesta eftersom han anser att det är lite mer bekvämt och för att han, som kontraktualist, inte tror att djur spelar roll ur moralisk synvinkel. Victoria kan se att Paul är beredd att göra uppoffringar för att hjälpa andra, men det frustrerar henne att han inte är beredd att bli vegetarian – särskilt eftersom det bara skulle vara en liten uppoffring för honom. Han har liknande åsikter om hennes underlåtenhet att ge ett meningsfullt ekonomiskt stöd till världens fattigaste människor. En dag bestämmer de sig för att träffa ett avtal. Hon kommer att börja donera en procent av sin inkomst till att bekämpa fattigdomen i världen, om han går med på att bli vegetarian. Båda två kan avsluta avtalet när som helst. De skulle kunna kolla upp den andre, men eftersom de litar på varandra beslutar de att det räcker att fråga varandra hur det går med att uppfylla avtalet en gång per år.

Min länk. Precis som vad gäller vanlig handel, hjälper moralhandel människor att uppnå sina önskningar i så hög grad som möjligt. Om Kalle föredrar äpplen framför päron, och har ett päron men inget äpple, medan Lisa föredrar päron framför äpplen, och har ett äpple men inget päron, kan de uppfylla sina önskningar på ett kostnadseffektivt sätt genom att byta frukter med varann. På samma sätt kan Victoria och Paul på ett kostnadseffektivt uppfylla sina önskningar om att hjälpa lidande djur respektive fattiga människor genom att bedriva den sorts moralhandel som beskrivs i exemplet.

Såsom Ord förklarar, finns det ingenting speciellt med moralhandel från ekonomisk standardteoris synvinkel:

[D]et är värt att påpeka att moralhandel redan omfattas av nationalekonomins standarddefinition av handel. När ekonomer talar om en persons önskningar, inkluderar de både personens icke-moraliska** och moraliska önskningar i en odifferentierad uppsättning önskningar. Så när det gäller handel, blandas moralhandel och vanlig handel ofta. För ekonomer är moralhandel således inte ytterligare en typ av handel, utan en underkategori.

Detta betyder emellertid, som han skriver, inte att ”moralhandel är välkänd eller omfattande studerad”:

Med undantag för sammanhang där de ställer upp noggranna definitioner, så ger ekonomer relativt lite uppmärksamhet åt det faktum att deras definition av önskningar inkluderar moraliska önskningar. Fastän de tekniskt omfattas av de befintliga formalismerna skulle ett papper om moralhandel anses förvånande bland ekonomerna.

Jag kan inte bedöma huruvida detta är sant vad gäller moraliska önskningar i allmänhet. Dock finns det en ganska stor litteratur om olika sorters moralhandel inom den politiska sfären (se nedan).

Ord gör också en elementär teknisk genomgång om ekonomisk moralhandelsteori, som tydliggör att de många likheterna mellan moralhandel och vanlig handel. Han förklarar också att moralhandel inte behöver ha byteskaraktär, som Victoria och Pauls handel har, utan att man kan tänka sig moralhandelsmotsvarigheter till valutor och marknader, där man t ex kan köpa ett löfte att inte äta kött i ett år till lägstbjudande.

Ord beskriver också olika kategorier av moralhandel. Som han noterar, finns det flera exempel på moralhandel redan idag – i synnerhet inom den politiska sfären – även om de inte kallas för just det, och även om de inte sätts in i det övergripande ramverk Ord använder. T ex så brukar politiska partier byta röster med varandra. Precis som Victoria och Paul har Socialdemokraterna och Miljöpartiet olika moralisk-politiska uppfattningar. S vill ha kärnkraften kvar, vilket Mp inte vill, medan Mp vill ha högre bensinskatt, något S inte vill. I de förhandlingar eller den handel partierna bedrivit med varandra har S lovat att i viss mån gå Mp till mötes vad gäller bensinskatten, medan det omvända gäller kärnkraften.

Även vanliga väljare bedriver emellertid ibland moralhandel. I de amerikanska presidentvalen 2000 och 2004 handlade t ex anhängare till demokraten Al Gore och den oberoende liberalen Ralph Nader med röster, som Ord förklarar. En Naderanhängare i en delstat där Nader inte hade någon chans att vinna kunde lova att rösta på Gore i utbyte mot att en Goreanhängare i en delstat där Nader hade en chans att vinna lovade att rösta på Nader.

Ett annat intressant exempel, återigen hämtat från USA, är hemsidan Repledge.com, där anhängare till Obama och Romney 2012 kunde lova att ge pengar de hade tänkt ge till sin kandidats kampanj till välgörenhet, i utbyte mot att anhängare till den andre kandidaten gjorde detsamma. I dagsläget spenderar de politiska partierna i USA enorma summor på TV-reklam och andra utgifter, i vad som torde vara ett nollsummespel eller nära därpå (se ss. 4-5 av Ords papper för en diskussion av detta), och hemsidan var ett försök att göra så att pengarna kom till bättre nytta. Dessvärre fick dock hemsidan tas ner av juridiska skäl, som Ord påpekar.

Man kan naturligtvis tänka sig liknande uppgörelser vad gäller det mycket omfattande obetalda arbete som politiska aktivister lägger ner (både inom och utanför de politiska partierna). I Sverige torde det sammanlagda värdet på detta arbete motsvara miljardbelopp (har någon försökt kvantifiera det?) i den meningen att det är vad dessa aktivister skulle tjäna om de istället ägnade denna tid åt betalt arbete. Samtidigt tycks mycket av detta arbete ha närapå nollsummekaraktär, vilket gör att det torde vara rationellt för dessa aktivister att idka moralhandel. Två aktivister från motsatta sidor kunde t ex lova varandra att avstå från x antal timmars aktivism i veckan, och istället tillsammans lägga denna tid på verksamheter som inte skadar motståndarens sak (t ex global fattigdomsbekämpning, om båda aktivisterna anser att det är viktigt).

Den sortens uppgörelser har emellertid mig veterligen inte gjorts (åtminstone inte i någon större skala). Det är intressant att fundera på vilka former av moralhandel som redan förekommer, och vilka som inte gör det. Som sagt tycks det mig som att det i huvudsak är inom det politiska systemet som moralhandel förekommer, medan det inte förekommer särskilt ofta vad gäller moraliskt motiverade aktiviteter utanför det politiska systemet (såsom välgörenhet). De senare har, såsom många effektiva altruister påpekat, i mycket liten grad präglats av det kostnadseffektivitetstänkande som moralhandel är ett utslag för. Inom det politiska systemet råder det dock hård konkurrens mellan de olika partierna, vilket uppmuntrar sådant som handel med röster både mellan väljare och mellan partier. Dessutom är det ganska uppenbart hur en sådan handel ska gå till – en röst från dig för kärnkraften mot en röst från mig för bensinskatten – medan det inte framstår som lika tydligt hur t ex Victoria och Paul ska handla med varandra.

Vidare är det intressant att det alltså tagits initiativ som Repledge.com, medan det mig veterligen inte tagits liknande initiativ vad gäller obetalt arbete. Detta kan förstås vara en slump, men det kan också bero på att man inte tänker på detta stora obetalda arbete som en kostnad: man tänker inte på alternativkostnaden. Så är det nämligen i andra sammanhang: många altruistiskt lagda personer lägger ner stora mängder obetalt arbete i fattiga länder utan att tänka på att det skulle vara effektivare om man tog ett högbetalt arbete i hemlandet och skänkte en del av sin lön till en välgörenhetsorganisation, som på så sätt kunde anställa flera lokala personer (pga de enorma löneskillnaderna mellan rika och fattiga länder).

Såsom Ord beskriver i inledningen så ger moralhandeln uttryck för en attityd som skiljer sig från den som är gängse vad gäller moraliska och politiska frågor. Normalt sett handlar man inte på detta sätt på dessa områden, utan försöker istället nedkämpa motståndaren genom reklam, dörrknackning, mm. I den mån handel bedrivs, så ser man inte sällan ner på den (man talar om ”kohandel”). Eftersom detta konfliktorienterade tillvägagågssätt leder till många nollsummestrider, torde det leda till ett omfattande resursslöseri.

Vad gäller ens vanliga önskningar om att konsumera olika varor och tjänster var det vanligare förr i tiden att man tillgrep konfliktorienterade tillvägagångssätt för att tillfredsställa dem än det är idag. T ex var det vanligare att man skaffade sig varor och tjänster (eller rätten att köpa dem) genom våld, vilket typiskt sett är ett negativsummespel, än det är idag, när vi nästan uteslutande gör det via handel, som är ett positivsummespel. De samhälleliga vinsterna av detta skifte har varit enorma.

Detta skifte var inte minst en konsekvens av att staten agerade på ett sätt som uppmuntrade handel och motarbetade negativsummespel och nollsummespel. En intressant fråga, som Ord inte tar upp, är om staten borde göra något liknande vad gäller moraliska och politiska frågor.

Ord går sedan igenom hur moralhandel går ihop med etikens olika huvudgrenar: konsekventialism, pliktetik och dygdetik. Han menar att moralhandelsidén ligger närmast konsekventialismen, eftersom moralhandel ju syftar till att göra så att att konsekvenserna av våra handlingar blir så goda som möjligt. Även pliktetiker och dygdetiker borde emellertid vara intresserade av moralhandel, anser han. T ex påpekar han att pliktetiker också är intresserade av att våra handlingar får goda konsekvenser – det är bara det att de anser att det också finns moraliska förbud som man inte får bryta mot oavsett konsekvenser. Ord är dock konsekventialist – utilitarist, närmare bestämt – och det skulle vara intressant att läsa hur filosofer som själva är pliktetiker eller dygdetiker ser på moralhandel.

Det finns två viktiga problem som man ställs inför när man bedriver moralhandel, som Ord påpekar: vad han kallar ”faktatillit” (”factual trust”) respektive ”kontrafaktisk tillit” (”counterfactual trust”). Faktatilliten gäller frågan: kommer Paul verkligen att avstå från att äta kött? Man ställs inför samma problem även vad gäller vanlig handel (”jobbar målarna verkligen hela den tid de fakturerar om jag inte tittar till dem?”) men Ord menar att det är svårare och mer omfattande vad gäller moralhandel. Han menar dock att man t ex kan försöka understödja utvecklandet av normer som säger att moraliska avtal måste hållas, eller skapa möjligheter att teckna juridiskt bindande moralhandelskontrakt, med hot om bestraffning om de inte följs, för att lösa problemet.

Frågan om kontrafaktisk tillit är dock ännu svårare, och teoretiskt intressantare. Frågan är: skulle Paul ha avstått från att äta kött även om Victoria inte hade lovat att ge bort en procent av sin inkomst till stöd för global fattigdomsbekämpning? I så fall har ju Victoria så att säga gett bort pengarna i onödan, från sitt perspektiv. Paul har alltså incitament att ljuga om sina önskningar, och påstå att han äter kött även om han inte gör det, för att få Victoria att ge bort pengar till de fattiga.

Detta är ett allmänt problem med moralhandel: människor får stora incitament att ljuga om sina moraliska önskningar. Låt oss ta ett annat exempel: en republikan som inte haft några avsikter att donera till det republikanska partiet, utan istället tänkt donera till den välgörenhetsorganisation Repledge.com ger till, deklarerar att hen visst tänkt donera till republikanerna, för att på så sätt minska donationerna till demokraterna, och öka donationerna till denna välgörenhetsorganisation. Eller, för att ta ett mer brutalt exempel, låt oss säga att en person som inte hade för avsikt att slänga miljöfarligt avfall i skogen deklarerar att hen kommer göra det om inte en miljövän röstar på hens parti, snarare än på Miljöpartiet. Moralhandel ger således utrymme åt moralisk utpressning.

Lögner om ens moraliska önskningar påminner om taktisk eller oärlig röstning. När man röstar taktiskt röstar man inte på det parti man egentligen föredrar, utan på ett annat (t ex ett som riskerar att hamna under fyraprocentspärren), eftersom man hoppas att man på det sättet kan få större inflytande. Mitt intryck är att taktisk röstning inte har gett upphov till några särskilt stora negativa konsekvenser, men det är ju fullt möjligt att sådana lögner om moraliska önskningar som diskuterades i föregående stycke skulle kunna ha betydligt mer problematiska konsekvenser.

Ord säger inte så mycket om hur man ska kunna lösa problemet med kontrafaktisk tillit, utan konstaterar istället att det troligen minskar de positiva effekterna av moralhandel, om det inte går att lösa. Utan tvekan kommer vi få se fler artiklar om detta viktiga problem.

Artikeln är mycket abstrakt och generell, vilket har den fördelen att den borde kunna fungera som inspiration för en stor och diversifierad mängd mer konkreta metoder för att moralhandla. Min gissning är att det finns en stor mängd moraliska önskningar som vi i princip (om än inte i praktiken, bl a pga brist på kontrafaktisk tillit) skulle kunna uppfylla på ett effektivt sätt genom moralhandel. Inte minst borde alla politiska aktivister fundera på om de kunde använda moralhandel för att uppnå sina mål på ett mer effektivt sätt.

Som man ofta påpekar inom EA-rörelsen, är vi dessvärre ofta mindre rationella och mindre kostnadseffektiva när vi beter oss moraliskt eller altruistiskt, än vi är när vi beter oss egenintresserat. Troligen av det skälet är även teoribildningen vad gäller effektivt moraliskt beteende eftersatt. Det gäller inte minst moralhandel, som alltså är en typ av effektivt moraliskt beteende. Ords artikel liknar på många sätt en viss typ av klassiska nationalekonomiska artiklar från en gången era, som Friedrich Hayeks ”The Use of Knowledge in Society” och Ronald Coases ”The Nature of the Firm”, som också drog upp riktlinjerna för nya fält och som, precis som ”Moral Trade”, inte använde sig av vare sig särskilt mycket empiri eller formalism. (I en intressant artikel på Ekonomistas argumenterar Jesper Roine för att det inte längre är möjligt att publicera en så oteknisk och oempirisk artikel som ”The Nature of the Firm” i nationalekonomiska tidskrifter, så nationalekonomerna kanske får börja publicera sig i Ethics…) Det säger en del om hur outforskat fältet är (om Ord ger en rättvisande framställning av det).

Det positiva med att teoribildningen vad gäller moralhandel är eftersatt är emellertid att den som är intresserad av att ägna sig åt teoretiskt intressanta och praktiskt viktiga frågor utan att behöva läsa in sig på travar av artiklar här torde ha en god möjlighet. Dessutom borde chanserna att bli välciterad vara stora för den som är tidigt ute i ett nytt fält. Det finns därför all anledning för de ekonomer och filosofer som har kompetensen att fundera på att bli pionjärer inom moralhandelsteori!

* Jag använder ordet ”moralhandel” snarare än ”moralisk handel” som översättning av ”moral trade”, eftersom ”moralisk handel” kan associeras med Fairtrade och liknande saker, vilket är något helt annat.

* Eng. ”prudential preferences”