Betyg på DN Debatt 18 maj: 3/10

På dagens DN Debatt skriver Hyresgästföreningens Marie Linder och Simon Safari att marknadshyror skulle leda till kraftigt höjda hyror, något som i sin tur skulle leda till att antalet hyresgäster som hamnar under riksnormen för försörjningsstöd (”socialbidrag”) skulle öka kraftigt. Man menar också att marknadshyror skulle ha en rad andra negativa effekter, såsom ökad trångboddhet, ökad skuldsättning (pga minskad efterfrågan på hyresrätter och ökad efterfrågan på bostadsrätter) samt minskat underhåll (pga vinstmaximerande beteende från fastighetsägarna). Slutsatsen blir naturligtvis att marknadshyror inte ska införas.

Artikeln baseras på en 57-sidig rapport från managementkonsultfirman Ramböll. Både i rapporten själv och i artikeln sägs denna vara oberoende, men det är värt att notera att förstaförfattaren, Rambölls Mariell Juhlin, från 15 juni blir ny chefsekonom just på Hyresgästföreningen (tipstack Christer Jansson).

Samspelet mellan rapporten och artikeln är intressant att observera. Det torde stå klart för varje oberoende bedömare att rapporten författats med ett klart syfte: att visa att marknadshyror är dåliga. Man är, som vi ska se, närmast extremt ensidig i sitt sökande efter argument mot marknadshyror, och underlåter att nämna i stort sett alla argument för marknadshyror.

Samtidigt är man angelägen om att upprätthålla ett sken av distanserat oberoende och vetenskaplig seriositet. Därför inför man i rapporten vissa kvalifikationer, såsom denna:

Vi har inte för avsikt att skildra alla faktorer som kan påverka dynamiken på bostadsmarknaden generellt eller hur samspelet mellan bostads- och hyresmarknaden ser ut. Fokus för rapporten har varit att förstå omfattningen, och det mätbara ekonomiska värdet, av att dagens hyressystem försvinner och hur det påverkar den befintliga populationen som under dagens system bor i hyresrätt. Studien tar alltså inte hänsyn till demografisk tillväxt i simuleringen. Detta innebär alltså att eventuella nyttor som skulle kunna genereras för grupper som i dagsläget inte bor i befintliga hyreslägenheter (outsiders) inte belyses. Dock identifierar studien ett antal indirekta effekter vilka inte värderats i monetära termer men som ändå skulle kunna ha betydande samhällsekonomiska konsekvenser. Studien skattar alltså enbart kostnaderna för de befintliga hyresgästerna (insiders) då konsekvenserna för denna grupp i tidigare studier inte belysts i någon nämnvärd omfattning.

Min fetstil. Naturligtvis är ”eventuella nyttor som skulle kunna genereras för grupper som i dagsläget inte bor i befintliga hyreslägenheter” ett av de starkaste argumenten för marknadshyror. Man undrar därför huruvida det går att dra några policyslutsatser över huvud taget på basis av en rapport som inte behandlar denna viktiga effekt.

Ramböll gör som sagt ändå en kvalifikation här. Denna kvalifikation har föga förvånande fallit bort i DN Debatt-artikeln, men inte ens i rapporten själv spelar den en särskilt framträdande roll. T ex nämner man den inte när man i slutsatsavsnittet. Inte heller nämns den i Hyresgästföreningens pressmeddelande. Istället listar man där olika negativa effekter marknadshyror skulle ha, utan att nämna att studien endast studerar en del av de konsekvenser fria marknadshyror skulle ha.

Man kan således betrakta Hyresgästföreningens/Rambölls taktik som ett exempel på det vanliga debattekniska knep som inom argumentationsteori och analytisk filosofi kallats för ”The Motte and Bailey Doctrine”. Detta knep går ut på att man växlar mellan två teser: en intressant men svårförsvarad tes och en ointressant men lättförsvarad tes:

A motte and bailey doctrine for arguments goes like this: someone is usually making an argument from a big and comfortable courtyard of ideas, being very liberal with their terms, accusations, and implications. But when someone attacks their argumentative “bailey”, they retreat to a “motte” of strict terms and/or rigorous reasoning. They can’t be attacked at the motte because even their opponent would agree with their definitions and reasoning. The problem is that the motte and the bailey are different arguments: often to get to the bailey, additional assumptions are required; sometimes the arguments are even contradictory.

In short, to argue from the motte is to argue from a strongly defensible position, whereas to argue from the bailey is to make broad and far reaching statements that are poorly defended.

motte-and-bailey

I detta fall är den lättförsvarade men ointressanta tesen – ”the motte” – naturligtvis att Rambölls studie visar på vissa negativa effekter för dagens hyresgäster, men att studien är begränsad därför att man inte undersökt effekterna på outsiders, medan den intressanta men svårförsvarade tesen – ”the bailey” – är att studien visar att det finns avgörande skäl till att inte införa marknadshyror. Man lägger fram den senare tesen till de som inte tittar så noga – t ex den genomsnittlige DN Debatt-läsaren – men har den förra till hands om man skulle bli attackerad. På så vis kan man så att säga ”äta kakan och ha den kvar”. Som filosofen J. L. Austin sa: ”there’s the bit where you say it, and the bit where you take it back”.

När man undersöker effekterna av marknadshyror för de befintliga hyresgästerna, kommer man naturligtvis fram till att de skulle förlora på det. Närmare bestämt skulle Stockholms hyresgäster sammanlagt förlora 17 miljarder, samtidigt som fastighetsägarna skulle tjäna 10 miljarder. Mellanskillnaden skulle gå förlorad pga ökade tvister, ökade förhandlingskostnader, etc.

Det är här värt att notera att man här gör ett mycket stort antagande som man såvitt jag kan se inte med ett ord nämner i rapporten (man gör det definitivt inte i artikeln), nämligen att de som förespråkar marknadshyror skulle vilja att hela vinsten av de höjda hyror som marknadsanpassningen skulle innebära skulle tillfalla fastighetsägarna. I själva verket har flera förslag lagts fram för att motverka just detta. T ex har Robert Östling på Ekonomistas diskuterat möjligheten att låta hyresgäster sälja sina hyreskontrakt. Det skulle i viss mening kunna innebära en övergång till ett marknadssystem, där vinsten inte skulle tillfalla fastighetsägarna. Jonas Vlachos på samma blogg har kommit med ett liknande förslag, nämligen att hyresvärdarna ska få köpa ut hyresgästerna ur deras reglerade kontrakt. Ytterligare en lösning som Vlachos diskuterar i en kommentar är att kraftigt beskatta den ”windfall gain” som fastighetsägarna utan någon insats från egen del skulle få av en övergång till marknadshyror.

Inte heller diskuterar man möjligheten att göra en mjuk övergång från dagens system till ett system med marknadshyror. Istället utgår man från dagens system, och frågar sig: vad skulle hända om vi imorgon övergick till marknadshyror, utan att göra någon annan förändring av bostadspolitiken? Detta lär inte vara något vanligt förslag, och det framstår därför som att man attackerar en halmgubbe.

Den simulering man gör i rapporten fokuserar alltså på de direkta effekterna av marknadshyror på hyresgäster och fastighetsägare. Senare i rapporten diskuterar man dock trots allt trots allt vissa indirekta effekter, bl a för de människor som vill in på hyresmarknaden, på ett mer generellt och informellt sätt. Så här sammanfattas de 29 effekter av marknadshyror man diskuterar (s. 33):

RamböllAv dessa 29 diskuterade effekter är inte mindre än 23 tydligt negativa. De övriga sex – de jag inramat med svart – är inte lika lättolkade, men från ett vänsterperspektiv kan de flesta eller alla ses som negativa. Det blir svårare att rekrytera lågavlönad arbetskraft och allmännyttan riskerar att avvecklas, samtidigt som de som tjänar på systemet är fastighetsägarna och de med hög betalningsförmåga. Det kan bli fler ”ägda bostadsformer”, men det är inte något man är odelat positivt inställd till från vänster, då det framförallt är bättre bemedlade dom kan köpa dem.

Man kan diskutera innehållet i de enskilda boxarna, men det skulle ta för mycket plats att göra här. Vad jag istället vill fokusera på är det mönster som framträder i denna sammanfattning. Är det sannolikt att marknadshyror skulle ha 23 tydligt negativa effekter, sex som kan tolkas som antingen negativa eller positiva effekter, och ingen positiv effekt?

Nej, det är inte sannolikt. Komplexa, kontroversiella policyfrågor har normalt sett en rad argument som pekar i den ena riktningen, och en rad argument som pekar i andra riktningen. Det behöver inte alltid vara så, men normalt är det så. Det finns minst två skäl till det. För det första skiljer sig policyfrågor av denna typ från faktafrågor som ”Är jorden platt eller rund?”. Vad gäller sådana faktafrågor pekar alla korrekta argument, eller all evidens, normalt sett i ena riktningen, eftersom det faktum att jorden faktiskt är rund är en gemensam orsak till all denna evidens. Vi får således följande struktur. Låt vara det faktum att jorden är rund, och E1Eolika argument, eller observationer, som stöder att jorden är rund (såsom ”jorden ser rund ut från satelliter”, ”skepp som seglar tillräckligt långt bort försvinner bortom horisonten”, etc):

Common cause

Det gör att det inte är förvånande att all evidens stöder teorin att jorden är rund, och ingen evidens stöder teorin att jorden är platt. Det finns nämligen en gemensam orsak till den evidens som stöder teorin om att jorden är rund (som att jorden ser rund ut från en satellit, eller att skepp som försvinner under horisonten): nämligen det faktum att jorden är rund.

Vad gäller policyfrågor, som frågan om vi ska ha reglera marknaden vad gäller hyresrätter (eller någon annan marknad för den delen) har vi normalt sett inte denna kausala struktur, med en gemensam orsak till de olika argumenten. Det är nämligen inte så att det rätta svaret på frågan om huruvida vi ska ha marknadshyror eller ej orsakar olika argument i frågan. Det gör att vi inte har något skäl att tro att argumenten ska vara så ensidiga som de är enligt Ramböllrapportens framställning. De kan naturligtvis vara det, men det är knappast den vanliga situationen. Istället finns det normalt sett vissa argument för, och vissa emot, varje slutsats i en policydebatt.

Det andra skälet till att tro att argumenten inte är så ensidiga är att debatten ju är levande: det finns många som förespråkar marknadshyror. Det förefaller inte särskilt troligt att det skulle finnas det, om argumentssituationen var så ensidig som Ramböllrapporten framställer det. Helt omöjligt är det förstås inte, men om vi använder välvillighetsprincipen, som säger att man ska vara försiktig med att tillskriva motståndare låga motiv eller låg intelligens, så förefaller det osannolikt.

Vad är då förklaringen till att argumentationen är så ensidig i Ramböllrapportens framställning? En så ensidig argumentation kan knappast ha uppkommit av en slump. Istället är det troligt att man medvetet eller omedvetet valt ut argument som talar emot marknadshyror, medan man underlåtit att nämna dem som talar för marknadshyror. För att bara nämna ett exempel diskuterar man inte det viktiga argumentet att det kan ha negativa effekter på tillväxten om högproduktiva människor inte hittar en hyresbostad (detta argument kan ju naturligtvis vara missriktat, men det är märkligt att man inte nämner det). Det är troligt att även en rad andra argument för marknadshyror utelämnats.

Således finns det faktiskt även här en gemensam orsak till att argumentationen är så ensidig som den är, men denna gemensamma orsak är inte att marknadshyror faktiskt är dåliga (till skillnad från hur det såg ut i figuren ovan), utan snarare att författarna valt ut argumenten selektivt. Möjligen har detta skett medvetet, men det är mer troligt att det beror på någon bias som konfirmationsbias, önsketänkande, eller någon form av politisk bias. Eliezer Yudkowsky förklarar resonemanget väl i sin bloggpost ”Policy Debates Should Not Appear One-Sided”:

On questions of simple fact (for example, whether Earthly life arose by natural selection) there’s a legitimate expectation that the argument should be a one-sided battle; the facts themselves are either one way or another, and the so-called ”balance of evidence” should reflect this.  Indeed, under the Bayesian definition of evidence, ”strong evidence” is just that sort of evidence which we only expect to find on one side of an argument.

But there is no reason for complex actions with many consequences to exhibit this onesidedness property.  Why do people seem to want their policy debates to be one-sided?

Politics is the mind-killer.  Arguments are soldiers.  Once you know which side you’re on, you must support all arguments of that side, and attack all arguments that appear to favor the enemy side; otherwise it’s like stabbing your soldiers in the back.  If you abide within that pattern, policy debates will also appear one-sided to you—the costs and drawbacks of your favored policy are enemy soldiers, to be attacked by any means necessary.

Min egen forskning behandlar delvis den här typen av frågor: om hur vissa strukturer hos dina argument eller trosföreställningar (såsom en viss typ av ”koherens”, som var ämnet för min avhandling) signalerar bias. Denna typ av resonemang har fantastiskt vida applikationer och borde användas mycket mer. Människors trosföreställningar och argument är ofta misstänkt ensidiga eller koherenta på ett sätt som signalerar bias. Se även detta inlägg om ”ensidiga multifaktorförklaringar”.

För att återgå till rapporten, vill den alltså visa att marknaden har negativa effekter på bostadsområdet. Även om jag villigt ska erkänna att jag inte gått igenom varje argument i detalj, framstår den i mitt tycke är den dock alltför ensidig för att ta seriöst, och misslyckas därmed i sitt uppsåt. Härmed visar man dock oavsiktligt på ett problem som marknaden har på ett annat område: nämligen rapportskrivande. Om privata konsultfirmor får betalt för att skriva (föregivet oberoende) rapporter är risken stor, tror jag, att resultatet blir ensidigt och biased, som det tycks ha blivit i detta fall.

Situationen är sannolikt inte olik den vad gäller opinionsundersökningar som betalats av en uppdragsgivare. Såsom jag tidigare argumenterat för, är dessa opinionsundersökningar inte sällan vinklade på ett sätt som passar uppdragsgivarens syften. Detta är något t ex Sveriges Radio är medvetna om, och man är därför restriktiv med att rapportera om dessa typer av opinionsundersökningar. Kanske borde man ha en lika strikt policy om konsultrapporter som författats på uppdrag av en intresseorganisation? Det framstår för mig som att det finns likartade risker vad gäller sådana rapporter, något som Ramböllrapporten med all önskvärd tydlighet framhäver.

Låt mig emellertid övergå till själva artikeln. Den är på många sätt bedräglig, inte minst eftersom den vid första anblick kan tyckas seriös och välskriven. Man baserar den på en rapport: en ”analys grundad i empiri och nationalekonomisk teori” eftersom ”bristen på fakta är så utbredd” i ämnet marknadshyror. Det låter ju bra. Likaså är artikeln ganska välstrukturerad. Skrapar man på ytan framkommer dock som sagt allvarliga brister.

De flesta av dessa brister har vi redan sett; de härrör från rapporten. Artikeln är en någorlunda korrekt framställning av rapporten, även om man gör några påståenden som inte har täckning i rapporten eller som framställer den felaktigt. Bl a står det inget i rapportens slutsatser om de policyförslag man ger mot slutet av artikeln, trots att man påstår det.

Vidare saknar man ett helhetsgrepp på frågan. Ett skäl till att vi har hyresreglering är att naturligtvis att den anses vara ett led i att göra samhället mer jämlikt. Är det ett effektivt sådant medel? Det har t ex socialdemokratin traditionellt tyckt, men LO har nu börjat svänga i frågan och öppnar för marknadshyror. Denna skepsis bland dem som traditionellt försvarat hyresregleringen borde tagits upp. Man borde försökt visa att hyresregleringen verkligen är ett effektivt fördelningspolitiskt verktyg.

Slutligen ska jag säga att jag inte är förvånad att en särintresseorganisation som Hyresgästföreningen argumenterar på det här sättet. Det är snarare vad jag förväntar mig av särintressen. Villaägarnas riksförbund brukar t ex inte hålla högre nivå på sin argumentation. Generellt sett ska man alltid vara på sin vakt mot särintresseorganisationers argumentation, och utgå från att de är biased och selektiva i sin argumentation. Jag tycker att de får för mycket utrymme i svensk politisk debatt (även om motsatsen ibland eventuellt kan vara sann vad gäller organisationer som försvarar svaga gruppers intressen).

Sammanlagt får artikeln betyget 3/10. Fler kommentarer följer nedan.


Med jämna mellanrum dyker kravet på avreglering av bostadshyrorna upp. Men historien har gång på gång visat att marknadsteorierna inte fungerar på hyresmarknaden. Trots detta tystnar inte ropen på marknadshyror.

Min fetstil. Ingen evidens ges för detta påstående.

Vidare:

Uppdraget innebar att göra en oberoende kartläggning av dagens hyressystem och konsekvenserna av att det avskaffas. Ramböll skulle även uppskatta värdet av nuvarande system, för samhället i stort och för olika grupper.

Detta kan man alltså inte egentligen sägas ha gjort: Ramböll säger ju själva att de i deras formella analys endast undersöker vissa effekter. Därför kan den inte sägas utgöra en uppskattning av värdet av nuvarande system, utan endast av vissa effekter av det.

Vidare:

Kraftiga hyresökningar. Med marknadshyror skulle hyrorna öka kraftigt. Inom Stockholms stad med 63 procent och i länet som helhet med 40 procent. I Stockholms stad beräknas hyran för en lägenhet på 65 kvadratmeter höjas från 7 886 kronor/månad till 12 942 kronor/månad. Skillnaderna i hyresökning varierar i olika områden och kommuner beroende på dagens hyresläge och marknadens genomslag.

Hyresgästerna förlorar och antalet bidragstagare ökar markant. Hyresgästerna i Stockholms län får sitt konsumtionsutrymme sänkt med 4 099 kr/mån. I kronor per månad minskar konsumtionsutrymmet mest för samboende med barn, 5 000-6 000 kr/mån eller 15 procent. För ensamstående med och utan barn minskar konsumtionsutrymmet mest procentuellt sett, med 23 procent respektive 20 procent eller 3 000-4 000 kr/mån.

Andelen hushåll som hamnar under riksnormen för försörjningsstöd (tidigare socialbidrag) ökar väsentligt. För ensamstående från 8 procent till 27 procent, för ensamstående med barn från 9 procent till 29 procent och för samboende med tre eller fler barn från 7 procent till 17 procent. Av de 341 000 hushåll i Stockholms län som utgör underlaget kommer antalet hushåll som hamnar under normen att öka från 20 000 till 65 000.

Dessa siffror sätts inte i sammanhang på ett adekvat sätt. T ex skulle man vilja veta hur gott ekonomiskt ställt hyresgäster har i jämförelse med andra medborgare, samt hur höga hyrorna är jämfört med alternativen, såsom andrahandshyror och boendekostnaderna för villa- och bostadsägare. Vidare skulle hyrorna stiga väldigt mycket mer i attraktiva områden som Norrmalm (109 %) och Solna (88 %) än i mindre attraktiva som Haninge (3 %), något som borde påpekats.

Generellt sett är det överskattat att räkna upp siffror på detta sätt utan att sätta dem sammanhang. Siffror fyller en viktig funktion i det offentliga samtalet, men alltför ofta används de på ett tveksamt och missvisande sätt.

Vidare kan man också konstatera att det inte på något sätt är originellt att påstå att hyrorna skulle stiga vid en fri prissättning, som det antyds. Det saknas inte alls analyser ”grundad i empiri och nationalekonomisk teori” i frågan: tvärtom har Boverket redan kommit fram till att hyresökningarna i Stockholm skulle behöva bli 68 % för att nå jämviktsläge (dvs högre än det är enligt Ramböll). Rapportens mest centrala påstående är alltså redan belagt.

Vidare:

Dagens fastighetsägare är de stora vinnarna. Vinnare är länets fastighetsägare. Totalt ökar hyresgästernas betalning till fastighetsägarna med 17,8 miljarder per år eller 84,2 miljarder under en femårsperiod.

Som sagt utgår man här från att en specifik typ av övergång till marknadshyror som inte är den enda möjliga.

Vidare:

Bostadsbrist och en blind tro på marknaden får inte äventyra hyresgästers trygghet i boendet och deras rätt att förhandla gemensamt. Problemet på dagens hyresmarknad är inte att hyresgäster bor för tryggt, för stort eller till för låg hyra. Det visar både forskning och statistik från SCB.

Jag vet inte vilken forskning eller vilken statistik man hänvisar till här. Det borde klargjorts. Dessutom minskar naturligtvis bostadsbristen om befintliga hyresgäster börjar bo mindre (sedan är det en annan sak om det allt som allt är önskvärt om de börjar bo mindre).

Vidare:

Det behöver byggas fler hyresrätter som låg- och medelinkomsttagare har råd att efterfråga. Ett viktigt steg mot detta är att staten medverkar till bra finansieringsvillkor och att de allmännyttiga bostadsföretagen tar ett särskilt ansvar. En aktiv bostadspolitik i både stat och kommun är viktigt.

Men bostadssektorn kan inte ensamt lösa alla problem. Bostaden måste ingå som en del av en enhetlig välfärds- och tillväxtpolitik där utbildning och en aktiv arbetsmarknadspolitik är andra viktiga komponenter. Det är bristen på bostäder som är största problemet på dagens bostadsmarknad – inte att fastighetsägare inte får ta ut marknadshyror. Slutsatserna i Rambölls rapport bekräftar detta.

Det ges inga argument för dessa påståenden. Dessutom bekräftar slutsatserna i Rambölls rapport (s. 42) inte alls de förslag man framlägger här, utan behandlar endast vilka ekonomiska effekter marknadshyror skulle ha.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s